Särskild begåvning, social kompetens?

Problemet är väl att i vanlig skola skulle de behöva gå många årskurser upp för att få stimulans på lektionerna. Men socialt är de inte mogna att vara i ett sammanhang dör de andra är så mycket äldre.

Jag tolkar det inte som du. Jag tolkar det som att det är bra för barn att umgås med andra barn som är på samma nivå - ibland.

Det är inget som säger att ett barn med särskild begåvning skulle vara särskilt begåvad på alla områden inklusive det sociala. Tvärtom kan det gälla endast ett område t ex matematik, musik, idrott etc. På övriga områden är barnet precis som de flesta andra genomsnittligt begåvad eller lite bättre eller lite sämre än genomsnittet. 

För typ 2 år sen bytte jag inriktning när det gällde jobb. Efter 15-20 år inom mitt gamla område var jag på en hög nivå. Mina nya kollegor förstod inte orden jag använde om vi kom in på saker som angränsade till mitt gamla jobb så för att kunna prata med dem fick jag filtrera bort mycket. 

Någon gång ibland träffade jag folk på mitt nya företag som jobbar med liknande saker som jag höll på med tidigare. Att kunna slappna av och inte behöva göra omskrivningar hela tiden var superskönt.

Om jag, som är i 40årsåldern, kan känna så, varför skulle inte en 5åring göra det?

Social kompetens är ju att kunna umgås med olika människor och att anpassa språket till gruppen man är med. 

Mitt barn har hoppat över en årskurs. Läste som 2 åring på svenska och läste på engelska som 6 åring osv. Hon har alltid haft ett rikt aktivt ordförråd. Använde ord som primärt, sekundär, obligatoriskt osv i förskolan.Hon umgås gärna med både äldre och yngre barn och anpassar sitt språk efter som hon leker med. Hon har också ett stort behov av att få vara liten och omhändertagen ibland. Därför flyttar vi inte upp henne ytterligare årskurs. Hon är liten och vill bli behandlad som sin ålder i flera aspekter. 

 

Värt att veta är att särbegåvade barn inte bara har det lätt. Många har starka känslor ( läs fruktansvärda utbrott) och vägrar lära sig saker som kräver repetion.
Bland de svåraste för dessa barnen kan vara att lära sig simma, cykla och åka skridskor. För det kräver ansträngning och dessa barn är ofta inte vana vid det. 

Universitetet kan vara en annan vägg för dessa barn då dom sällan behövt lära sig studieteknik innan dess. Plötsligt måste dom plugga lite fakta eller slita med samma tråkiga text. 

Fast det kan väl vara skönt att kunna leka som man vill ibland, och inte alltid behöva anpassa sig efter att folk inte kan de ord jag kan eller vill leka läkare med medicinska termer? Tänk dig själv om du skulle umgås med 5-åringar hela dagarna - hade det inte varit skönt att ibland umgås med vuxna och inte tvingas tänka på hur man uttrycker sig?

Jag är själv en vuxen med ganska stort ordförråd, och tvingas ofta tänka på hur jag uttrycker mig även med andra vuxna, men det är härligt när man är med vänner när man inte behöver göra det, utan kan talar fritt.

Håller helt med dig. Men ofta är särbegåvade inriktade på olika områden. Så om ett särbegåvat barn på 4 år vet varenda ben i kroppen, sjukdomar, behandlingsmetoder m.m då spelar det ju ingen roll om den får leka med en annan särbegåvad som vet allt om rymden och kaniner istället för att det hjälper inte den som är specialiserad på sjukvård? det kommer ju inte finnas sånna förskolor där alla kan samma område eller har samma intresse 

Jag har nog aldrig stött på någon som påstår att särbegåvade ska in i separata grupper på förskolan? 

Däremot behöver de ju stimulans, ganska vanligt att ha det svårare socialt (men inte alla) och för den delen dåligt självförtroende, bland annat för att de inte riktigt blir förstådda. 

Det är väl mest att lek med jämnåriga barn blir ointressant när man själv har helt andra tankar kring vad som är värt att göra med sin tid.

Att tvinga ett särbegåvat barn att leka vissa lekar blir därför lite som att tvinga en utbildad läkare att jobba på lager och packa i lådor- det är trist så man vill gråta.

Min mor berättade (själv hade jag glömt) att jag krävde att få ett mikroskop när jag var åtta år, med argumentet att hon annars skulle hämma min utveckling. Jag fick mikroskopet och ägnade mig sedan åt studier av urdjur i höinfusioner, växters cellmembran och organeller, insekter och annat. Jag gjorde kemi- och kristalliseringsexperiment med salter. Jag odlade och korsade blommor varje år och noterade blomfärger och frönas utseende, examinerade och pressade blommor jag hittade. Jag samlade och identifierade fossil och mineral och kunde nog t.ex. halva frimärkskatalogen och några tusen sidor klassiska noter utantill förutom att jag läste allt jag kom över-  från Bibeln, Lilla Fokus, Stora läkarboken och FASS- katalogen till mammas tantsnuskromaner, Homeros och Shakespeare. För jag ville lära mig allt, ha svar på allt. Slutledning och korsbefruktning mellan tankeområden kräver indata.

Mina klasskamrater bad mig att förklara de synonymer och ord jag använde från sjuan och uppåt, och öknamnet "professorn" var oundvikligt.

Det är absolut inte normalt att vara så, men varför ska jag låtsas vara intresserad av saker som jag inte alls bryr mig om? När de andra tjejerna i klassen läste tonårstidningen Okej och dreglade över Jon BonJovi satt jag på biblioteket och läste "Hite Report on Male Sexuality" och "Medvetandets filosofi". Jag vet inte riktigt hur vi skulle fått ihop våra konversationer i det läget, även om självfallet många av dem mognade och blev andra personer med ålder. 

Dåligt självförtroende har jag aldrig haft efter grundskolan, det gällde bara att komma levande ur den apbur som högstadiet utgjorde och hitta personer som hade liknande förmågor.

Idag är det hyfsat vanligt att föräldrarna säger att barnet har särskild begåvning när de i själva verket rör sig om ojämn begåvning och en funktionsnedsättning. Jag har hört många förklara att deras barn som får F i nästan allt och har stora problem med typ allt har särskild begåvning och lärarna bara inte förstår det och inte kan lära ut rätt. Det är synd att man resonerar då och det förstör för barnen. Tittar man på genier som Stephen Hawking, Einstein mm har de haft helt normala sociala förmågor. 

Det finns det väl ändå inget som stödjer?

Åh, mikroskop och urdjur! Nu fick jag tips för helgen för mig och sonen :)