Varför kvinnor "gillar badboys"

Min kille är yrkeskriminell och en riktig "hårding" så jag gillar definitivt bad boys, men jag tror de flesta föredrar icke-bad boys.

Baserat på mig själv och familj så har vi lite olika varianter på hur vi förhåller oss till bad boys.

När jag missbrukade träffade jag många bad boys men jag kände redan då att det här är inget för mig och jag vill ha en snäll kille. Det är vad jag attraheras av  Det har jag numera.

Min syrra har nånslags 2 killar i 1 variant med hennes pojkvän som varvar mellan att vad jag vill kalla psykiskt misshandla henne (aldrig fysiskt men hon slåtter honom rätt ofta) och att vara jättegullig mot henne. Han är en individ men det är som att hon har två olika pojkvänner ändå. Den ena av dem är verkligen bad.

Mamma har en alkoholiserad misslyckad badboy till pojkvän. Suttit inne*flera (typ tjuvjakt, olaga vapeninnehav, massa jaktbrott...han sköt rådjur som var i grannens trädgård på fyllan...såna grejer. hembränning, olovlig körning, langning där han sålde hembränt till högstadieelever, rattfylla mm mm) men pappa var väldigt snäll så hennes standard sedan hon blev änka har gått ner.

Jag har svårt att se bad boys som alfahanar. 

En alfahanne för mig är en man som är självsäker, självbehärskad, intelligent och har kontroll, går sin egen väg och inte påverkas av andras åsikter. 

Om man med bad boy menar kriminell så är de raka motsatsen - impulsiva, upptagna av sin egen ?status ?, har ett överdrivet självhävdelsebehov, söker konflikt och beter sig allmänt vulgärt och omoget, som stagnerade fjortisar.

Om de har suttit inne så är de till och med inkompetenta i sin egen ?bransch? . De skickligaste kriminella känner vi inte till eftersom de aldrig åker dit.

Jag känner bokstavligen avsmak inför kriminella män. De är inte intressanta eller heta på något sätt. Jag blir inte heller imponerad av män som kommer fram och raggar på krogen. Män som inte gör det är mer intressanta. 

De kvinnor jag känner som har varit tillsammans med bad boys har antingen haft psykiska problem eller gjorde det under en period innan de gifte sig med normala, vettiga män. 

Jag blev mobbad och utfryst i låg och mellanstadiet.  Fick aldrig vara med och fick alltid höra hur värdelös jag var.  Killarna ("välartade") var lika elaka som tjejerna.   Tex var det en sång som vi sjöng en gång på musiklektionen, den sången påminde mig så mycket om min mormor som precis gått bort,  så jag började gråta och gick ut ur klassrummet.   Våran fröken förklarade för resten av klassen varför jag blivit ledsen.
Nästa morgon när vi som vanligt  skulle ställa upp oss på led utanför klassrummet,  blev alla helt tysta när de fick syn på mig, sen började de sjunga den sången som gjort mig ledsen,  bara för att se min reaktion.
Jag blev aldrig vald till lag eller grupparbeten, det var alltid någon eller något lag som blev påtvingad mig.
I högstadiet träffade jag ett par tjejer som var lite som jag, och vi träffade på killar som faktiskt uppskattade oss och lät oss vara med.   
De killarna var inga bra killar egentligen, de begick småbrott och rökte på.    Men de var snälla mot mig och accepterade mig som jag var.   Äntligen hörde jag hemma någonstans. 
Sen fortsatte det,  min uppfattning om "bra" killar var att de var nedlåtande och mobbare. 
När jag var 22 år träffade jag äntligen en vanlig, bra kille helt utan brottsregister och med ett normalt liv.

De gillar bad boys för att vi skulle klara oss utmärkt under en zombieapokalyps.

Vill bara tillägga att jag också är väldigt attraktiv, jag får beundrarbrev både via post, instagram och fax. Dessutom är jag jävligt ödmjuk.

Vill bara tillägga att jag också är väldigt attraktiv, jag får beundrarbrev både via post, instagram och fax. Dessutom är jag jävligt ödmjuk.