• Anonym (Tragiskt avslut)

    En sann och tråkig historia

    Författare: Mannen 


    Vi träffades på våren för 13 år sedan och blev blixtförälskade, hon 31 och jag 40.
    Vi hade en sagolikt bra sommar.

    Efter 4månader bad hon mig att flytta in i huset som hon och hennes ex bott i.
    Huset låg 300m från svärföräldrarnas gård.

    Jag flyttade in och vi fortsatte att leva i lyckliga bubblan. Vi, hon började ganska snabbt drömma sig in i världen med barn - ?tänk när vi får höra småtassarna springa på övervåningen?.

    Vi tog en weekend i Åre och på vägen stannade vi och köpte en trisslott. Eftersom jag inte körde lutade jag mig fram för att skrapa trissen över bilmatta - hon frågade direkt vad jag sysslade med. Jag fick därmed inte skrapa den i bilen eftersom den lortade ned i onödan.

    Väl hemma igen så var torsdagar vid 18 tiden heliga, då åt ma ärtsoppa och pannkaka hos svärföräldrarna. Alla, syskon med respektive och barn förväntades komma och delta vid middagarna.

    På svärföräldrarnas gård står det en Mercedes. Mycket snälla och givmilda.
    Någon kärlek fanns dock inte mellan svärisarna utan all kärlek riktades mot barn och barnbarn. Ganska konfliktfullt förhållande mellan svärisarna, något som funnits under deras egna barns uppväxt.

    Vi lär som vi lever.

    I huset försökte jag ta för mig, försökte boa in mig bla genom att fixa saker som behövde åtgärdas, men blev återkommande ifrågasatt om jag var kompetent nog för jobbet. Diskmaskinen gick sönder en dag och några dgr senare stod det en ny vid entrédörren. Jag sa att jag ordnar så att den kommer på plats och kopplar in den - Nej pappa kommer och gör detta.

    Här får jag känslan av en navelsträng som inte klipps av. En obehaglig känsla. En känsla av att inte bli insläppt av kvinnan jag levde med.

    Vi, hon började prata bröllop, jag friade och planeringen påbörjades. Jag var förälskad.
    Vi besökte bröllopsmässan osv. Det skulle vara ett stort och detaljrikt bröllop. Kanske inte riktigt jag men jag hängde på för att hon kände.
    Vi pratade om vilket efternamn som var lämpligast. Diskussionen slutade med att vi blev osams. Hon ansåg att hennes efternamn var så unikt att det var enda alternativet. Jag tyckte vi kunde behålla våra namn plus ett extra.
    Planeringen fortsatte dock.

    Vipps så blev vi gravida, tvillingar.
    Mycket lycka i huset.
    Bröllopet lagt på is.

    Månaderna gick och varje dag när jag kom hem från jobbet stod svärmors bil på uppfarten. 7/7 dagar kom svärmor, oinkallad.

    Visst hon är jättesnäll, men 7/7 blev för mycket svärmor för mig.
    Jag lyfte frågan med min fästmö som inte alls var tillmötesgående. Över helgerna kunde det bli flera gånger om dagen, både svärmor och svärfar som i övrigt inte har några andra varken intressen eller vänner.

    Jag lyfte frågan om svärföräldrarna gång på gång men fick aldrig något gehör.

    Jag bad om att vi skulle se oss om efter en plats där vi båda trivdes. Men huset var fästmöns drömhus vilket det svårt för oss att komma fram till en gemensam lösning.

    Så jag bestämde mig själv för att prata med dem, vilket jag också gjorde.
    Vid besöket hos svärföräldrarna blev jag informerad om jag fick ta seden dit jag kom. Punkt.
    Då blev jag riktigt förbannad och vi blev såklart osams på riktigt.
    Min fästmö ställde sig sedan bakom och backade upp svärföräldrarna i frågan.

    Så en vecka senare plockade jag av mig förlovningsringen och flyttade ut. Köpte mig ett nytt hus och vi fick delad vårdnad.

    1.5 år senare flyttar vi ihop i mitt nyinköpta hus, vi får bra kbt hjälp som ger oss sunda riktlinjer. Vi får ett barn till. Vi hittar tillbaka till varandra på ett kärleksfullt vis men ändå inte riktigt till djupet där vi var från början. Sakta börjar jag hitta tillbaka till svärföräldrarna igen. Vi ses och vi har det trevligt tillsammans.

    Vi tar på oss ringarna igen. Vi är åter förlovade med sikte inställt på giftermål, dock borgerligt denna gång, med efterföljande partaj.

    Månaderna går, fästmön förmedlar att hon inte trivs på gården.

    Jag reagerar direkt och förmedlar att vi påbörjar husjakt så att alla ska förbli nöjda. Vi har lärt oss läxan där.

    En dag föreslår fästmön en gård, jag tyckte verkade perfekt så vi packar ihop och flyttar igen.
    Gården och huset faller oss helt i smaken. Hon älskar gamla stuket på hus och jag gillar arbetet på gården. Hon är däremot inte intresserad av arbetet. Bara peka på det.

    Nu efter 13år, tre små barn, 5år i det nya huset kommer hon till mig och förmedlar att hennes känslor för mig är borta, hon älskar mig inte längre.

    Vad jag vill säga är att bli inte blint förälskade utan försök vara uppmärksam när varningsflaggorna fladdrar i vinden.

    Den var min tragiska historia som jag hoppas kan hjälpa andra som är i eller hamnar i liknande situation.

    Good luck 

  • Svar på tråden En sann och tråkig historia
  • Anonym (Hmm)

    Wow, beklagar djupt. 

    Fan va tråkigt ärligt talat. 

    Det du får se positivt på är att du åtminstone har barn. Inte alla har det. Som jag, men har erfarenhet utav att kvinnorna inte har klippt navelsträngen till sin pappa. De kan allt och det de inte kan kan minsann deras pappa eller sin stora systers man. Själv blev man ifrågasatt i tid o otid. 

    Tråkigt är det vad det är. 

    Därför som jag är singel, den svenska kvinnan är omöjligt idag. Men du har åtminstone barn. Skaffa dig ett djur med så är du egentligen relativt komplett med tanke på att det är omöjligt med kvinnorna idag. 

    Eller gör någon asiat lycklig och dig själv. Bara du har ekonomin för det, för i grunden handlar det om pengar o kukstorlek. Kärlek till en början men sedan duger det inte. 

    Du kommer klara dig bra. Så länge du väljer att inte fastna. Våga ta för dig, våga vara fri och röra dig och du kan få ett lyckligt slut på livet du med. 

  • Anonym (Tragiskt avslut)
    Anonym (Hmm) skrev 2024-05-04 23:54:05 följande:

    Wow, beklagar djupt. 

    Fan va tråkigt ärligt talat. 

    Det du får se positivt på är att du åtminstone har barn. Inte alla har det. Som jag, men har erfarenhet utav att kvinnorna inte har klippt navelsträngen till sin pappa. De kan allt och det de inte kan kan minsann deras pappa eller sin stora systers man. Själv blev man ifrågasatt i tid o otid. 

    Tråkigt är det vad det är. 

    Därför som jag är singel, den svenska kvinnan är omöjligt idag. Men du har åtminstone barn. Skaffa dig ett djur med så är du egentligen relativt komplett med tanke på att det är omöjligt med kvinnorna idag. 

    Eller gör någon asiat lycklig och dig själv. Bara du har ekonomin för det, för i grunden handlar det om pengar o kukstorlek. Kärlek till en början men sedan duger det inte. 

    Du kommer klara dig bra. Så länge du väljer att inte fastna. Våga ta för dig, våga vara fri och röra dig och du kan få ett lyckligt slut på livet du med. 


    Tack!!
    Ja jag är väldigt glad över barnen.

    Har haft en magkänsla sista halvåret men jag förväntade mig inte det här. Tack vare magkänslan kunde jag snabbt komma ikapp och hyfsat få kontroll på situationen och fokusera på mig och barnen.

    Just såhär när några månader har gått känner jag att ett riktigt knull med en annan kvinna skulle hjälpa mig att  ytterligare slita mig loss.
    Tänkte inte fastna och bli en bitterpitt.

    Generellt upplever jag också att svenska kvinnan har förändrats till det sämre. Var tog kämpaglöden vägen, alldeles för enkelt att säga tack och hej.

    Vi får se vad framtiden bjuder på.

    Just nu och framåt tänkte jag passa på att njuta av det jag saknat under de sista 8 åren.
Svar på tråden En sann och tråkig historia