Mamma, gravid – och narkoman

Jag var bara 13 år och gick i sexan i grundskolan när vi hade undervisning om narkotika första gången. På den tiden var det i regi av Marita Stiftelsen, och vi fick höra sången Farvel Marita, av Hans Inge Fagervik. Jag minns detta som om det var igår och kommer nog att göra det resten av livet. Det är egentligen helt absurt! Jag var otroligt fashinerad av det vi fick lära och när vi fick höra sången hade jag en önskan. Jag ville vara Marita! Jag ville ha mörkt långt hår som virvlade i vinden och vara fri och glad. Jag ville ha en spruta i min arm.

Det gick inte lång tid innan jag hade provat hasch för första gången. Jag hatade det! Jag spydde som en gris, kunde inte andas och blev livrädd för hela ruset. Men enligt mina vänner var detta helt normalt, det skulle gå över efter ett par gånger... Nå, jag tror jag använde nästan en månad på att ”röka in mig”, men så var jag drottning i gruppen! Jag var alltid ”på”, kom alltid med en snäll replik  (eller fräck till de som förtjänade det) och var konstant omringad av flickor och pojkar som ville hänga med mig. De ordentliga vännerna däremot, drog sig undan, men kom med bekymrade ord och kramar lite nu och då.

Tillräckligt med pengar

Mot slutet av det första året på gymnasiet träffade jag en man som var fyra år äldre än mig. När jag tänker tillbaka kan jag inte förstå vad jag föll för. Men att han spelade gitarr och rökte hasch talade till hans fördel. Vi blev snabbt ett par, jag hade bra med pengar och kunde därför tillgodose oss med det vi behövde för att kunna röka på. Efter bara ett par månader flyttade jag ut från mina föräldrar och in i vår första lägenhet. , jag hade inte fyllt 18 än, och skulle därför gå i skola på ett annat ställe än där jag hade bott tills nu. Det var i alla fall det vi sa, och läkaren skrev ett brev om att jag borde stipendium för att komma ifrån den svårt belastade miljö som jag kom ifrån... Han skulle bara ha vetat! Jag fick stipendium och det gick ju som förväntat. Vi hade i alla fall tillräckligt för att röka på, för att säga så.

Vi spolar fram några år... Det är nu tre år sedan jag testade heroin för första gången. Mycket har hänt sedan den gången, men jag kan inte komma på något bra. Jag hade slarvat bort i stort sett alla mina vänner, självrespekt och livslust. Innan jag hade fastat helt i det som jag var nu, ställde jag mig själv 1000 frågor som jag trodde jag ville ha svar på. Nu när jag har några av svaren ångrar jag att jag överhuvud taget frågade.

Mycket våld

Så varför och när började jag helt tappa fotfästet? Troligen efter ett totalt misslyckat äktenskap med min äldsta dotterns far. Jag tycker inte om att prata illa om andra människor för jag anser att dom flesta i alla fall är goda i grunden, men min exman kunde vara allt annat än god. Tillsammans med sin bästa vän psykade han ner mig så långt det bara gick. Varje dag var det samma sak, jag gruvade mig för när han skulle komma hem från jobbet – för då blev det bråk. Varför jag väntade så länge innan jag sa ifrån vet jag inte. Han slog mig aldrig så mycket att jag hamnade på sjukhus, men våld är våld oavsett på vilket sätt och hur många upprepningar du får. Han kastade ofta tunga saker på mig, slog dörren på mig, puttade mig så jag ramlade och våldtog mig om jag sa nej. Många kanske säger att det inte är våldtäkt när man är gift, men sex ska vara frivilligt för bägge parter, tycker jag. Den ene ska inte ligga och försöka komma undan med tårar i ögonen för att så bara ge upp att kämpa och låta fanskapet göra klart. Jag vägde inte mer än 36 kg på den tiden så jag hade inte mycket att sätta emot en vuxen man. Detta var framförallt illa när han var full eller hade tagit amfetamin. Då hade han inga skrupler och gjorde som han ville, oavsett vad jag ville. Jag orkar inte gå in på vad detta innebar, jag mår illa av bara tanken, och orkar helt enkelt inte ta orden i min mun. Sådant sätter spår, det har det i alla fall gjort hos mig. Detta är bara en liten bråkdel av vad som hände, men det säger lite om att saker inte var som det borde. När jag äntligen efter fem års tortyr tog mig ur förhållandet och bort ifrån han var jag nära nog helt knäckt psykiskt. Jag tålde inte kroppskontakt med andra människor, på något vis, och slog i ren reflex om någon försökte röra mig. Jag var konstant rädd.

Det var här heroin kom in i mitt liv, och på den tiden var den en räddande ängel för mig. Jag fick ju många timmar utan att känna all smärta, skam och rädsla som satt i min kropp. Det var den bästa känslan jag någonsin haft. Det kändes som om alla bitar föll på plats och tomrummen fylldes upp. Jag kände inre frid för första gången i mitt liv. Jag tänkte inte ens på hur farlig den här drogen var, bara hur gott den gjorde, ända fram till min första överdos. Det satte en liten törn i mig, men jag överlevde ju, så efter vara tre-fyra veckor överdoserade jag igen, men nu vaknade jag upp utan motgift så det påverkade inte mig alls. Efter ca ett år tog jag mig i kragen eftersom mina föräldrar kom på vad jag höll på med och hämtade mig. Jag höll mig ganska bra i fyra månader innan jag rasade utför igen. Hårdare och värre än någonsin. Jag gav totalt fan i mig själv och mitt liv. Jag var less och ville bara dö.

En ljuspunkt: Min dotter

Jag hade en ljuspunkt i mitt liv, min dotter. Min kära älskade dotter! Det enda som hindrade mig från att ta en överdos varje gång hon åkte till sin far var att hon alltid sa ”Vi hörs på söndag, eller hur mamma?” och såg noga på mig med sina fina mörkbruna ögon. ”Ja, min vän – vi hörs på söndag”. Jag klarade inte av att bryta detta löfte. Droger och barn är inte förenliga, och jag är glad för att jag alltid har satt den värderingen högt! Det har nog både räddat mitt liv och inte minst min dotter från att omhändertas av socialen. För jag drogade inte när jag hade henne hos mig, det är det enda jag är stolt över från den tiden. Jag klarade av att hålla mig så pass klar i huvudet att jag förstod att om jag drogade mig när hon var nära var det slut. Men det innebar också att hon var mycket hos min familj på slutet... Allt eftersom tog drogerna mer och mer kontroll över mitt liv och jag insåg att jag inte skulle klara av en dag utan droger. Jag är evigt tacksam för att min familj ställde upp som de gjorde, utan dom hade jag inte varit här idag.

Ville göra allt för min dotter

Det sista året på droger var stenhårt. Det enda jag önskade var att bli frisk, fungera för min dotter och mig. Jag grät varje gång jag skulle skjuta heroin, varje gång jag drog ut blodet (man drar ut blod in i sprutan för att kolla att man är inne i en ådra och inte bara i armen) kändes det som om jag sög ut en del av min själ. När jag fick giftet i mig var det okej, jag orkade leva med mig själv i ett par timmar till.

Under det här året träffade jag en helt fantastisk läkare. Han gav mig mediciner, temgesic för att vara helt ärlig. Det är det samma som subutex som idag ges till drogmissbrukare. Det var en riktig lättnad att äntligen fungera normalt utan att vara krimimell. Men denna läkare höll på att bli av med sin licens på grund av detta. I tillägg tyckte socialen att temgesic är narkotika medan subutex inte är det. Dessa två mediciner innehåller precis samma substanser så varför det är så förstår jag inte, men det är alltså realiteten. Så länge jag fick temgestic av läkaren tyckte de att jag drogade mig, även om min kurator sa att hon aldrig hade sett mig så frisk och glad någon gång! Jag ville därför söka för att få subutex, men för att jag överhuvud taget skulle kunna få det behövde jag ha varit inlagd på någon typ av instutition, och vara ifrån min dotter i upp till sex månader. Det spelade ingen roll att jag redan hade erfarenhet av att jag inte fungerar utan mediciner. Dagens samhälle måste dessutom splittra familjer onnan de hjälper dom med det de redan har sagt 100 gånger att de vet att de behöver.

Rehab

Men som sprutnarkoman hade jag inte mycket trovärdighet. Det enda jag ville var att fungera normalt och ta hand om min dotter, skapa en trygg framtid för oss och ge oss det livet jag hade drömt om. Hade jag vetat att det halvåret på behandlingshemmet nästan skulle bli mitt sista halvår, hade inte två vilda hästar fått in mig där! Men för att få subutex behövde jag ha prövat medicinfri rehabilitering.

På den alltför långa tiden jag var där fick jag bättre kontakter och större nätvärk i drogmiljön än jag haft någon gång tidigare. Jag hade aldrig förr drogat så hårt som när jag var på behandlingshemmet. Jag hade mellan 10 och 12 överdoser medan jag var där, och det var på håret flera gånger. Efter den sista överdosen var de tvungna att ge mig fyra sprutor med motgift, den sista rätt in i blodet. Jag vaknade med biljud på hjärtat, men det enda jag tänkte på var att jag var rasande för att att de hade förstört mitt rus. Om jag var död när de hittade mig var inte så viktigt där och då. Psykologen på kliniken kallade mig för en borderliner, en som hela tiden tänjer gränser till det yttersta. Hon sa att ingen medicin i världen kunde rädda mig. Men hon ville ändå rekommendera att jag fick det snarast, annars skulle jag vara död inom tre månader. Hon hade troligen rätt...

Subutex-ansökan fick nytt rekord i behandlingstid. Ett halvår från det att vi började skriva den tills jag fick det efterlängtade ja'et. Man kunde oftast räkna med både ett år och mer innan ansökan ens skickades och därefter ytterligare ett halvt år till innan den blev beviljad och sex månader innan man fick börja. Det är inte utan att människor dör när de står i denna kö.

Nu tänker kanske någon ”Kan ni inte bara se till att ta er i kragen!?” Hade det varit så enkelt skulle det inte finnas en enda narkoman i hela världen. Det är det enda jag är säker på. Det är inte många narkomaner som vill leva det liv dom lever, men det är stenhårt att sluta och de allra flesta har inte krafter nog.

Att vara narkoman är inte en livsstil, det är ett sätt att dö på.

2004-12-14 är datumet jag aldrig ska glömma. Den dagen fick jag tillbaks mitt liv med en stor röd slöja på. Jag fick börja med subutex! Den bästa julklappen jag kunde ge min familj. Den första julen på fem år utan att de behövde bekymra sig för mig, den första julen på fem år som vi kunde vara tillsammans som en familj utan att jag var sjuk av abstinens. Det var en fantastisk jul och många flera kom där efter.

Att det nu är sju år sedan är helt fantastiskt att tänka på! Det som är ännu mer fantastiskt är att tänka på vad som har hänt i mitt liv efter detta.

Fick jobb

Då jag hade varit drogfri i två år fick jag ett jobb. Ett jobb jag hade drömt om sedan jag var liten! Jag var så lycklig och glad och behövde nypa mig i armen flera gånger om dagen för att vara helt säker på att det var sant! Jag steg fort i graderna och efter ett halvår blev jag erbjuden en ledande ställning, som jag självklart tackade ja till. Jag fick körkort och livet var en dröm! Jag hade allt jag kunde tänka mig och lite till. Någon man ville jag inte ha, mitt liv var perfekt som det var! Men självklart, när man har det strålande så sker det gärna fler strålande saker. Och även om jag inte ville, så mötte jag min drömman.

Mer fantastisk och förstående man finns inte. Det är jag övertygad om! Jag föll huvudstupa för honom och fick panik. Herregud, en man som denna vill inte ha en med min historia! Men att inte berätta något skulle vara helt fel, så andra gången jag träffade honom berättade jag kort om min historia. Att jag gick på mediciner och att jag förstod att en man som han inte kunde ha en tjej som mig. Han såg på mig som om jag var helt dum i huvudet, men log och sa ”alla har en historia, kära du, det är ju vad du gör nu som betyder något! Du är tuff som har tagit dig ur det. Du ska vara stolt över det!” Jag blev så ställd att jag inte visste vad jag skulle säga eller göra. Jag blev helt enkelt livrädd, för denna man var så fantastiskt snäll och god, och det var inte likt mig att hitta en sådan man. Jag använde lång tid till att vänja mig vid tanken på att ha det bra. Jag gick igenom alla möjliga tankar och känslor. Allt från ”han är för bra för att vara sann, det måste vara något fel” till ”han förtjänar bättre än mig”. Men, allt som tiden gick var jag tvungen att ge mig. Han var lika sann som han var god och han älskade mig! Han var fantastisk mot min dotter och hon tyckte minst lika bra om honom som jag. Jag var säker på att nu kunde inte livet bli bättre!

Abstinent bebis?

Men det blev bättre! Nu är vi snart en familj på fam. Vi har min äldsta dotter, ett gemensamt barn och ett barn är på väg... Men går jag inte på subutex då? Jo, det gör jag. I 14 dagar till, så är jag fri! I min förra graviditet fick jag inte lov av läkarena att sluta med mina mediciner. Orsaken till det var att de inte kunde övervaka bebisen så bra när den var i magen och det skulle inte vara bra för bebisen om den blev abstinent. Det var lättare att behandla symptomen, om de skulle komma, efter förlossningen. Det var svårt att ta mediciner varje dag, som jag visste kunnde ge min bebis abstinens. Men man väljer att lyssna på experter och gör det man får besked om. Det är visst ungefär hälften av bebisarna som får abstinenssymptom efter födseln när mamma har använt subutex eller metadon under gravideteten. Efter förlossningen ska man därför vara på sjukhuset i 10 dagar för ”scoring” av bebisen.

Detta var dom längsta 10 dagarna i mitt liv. Att bara gå och vänta på att min bebis kanske skulle bli dålig. Om hon blev det skulle hon få morfin i nedtrappande doser. Det är inte farligt, man behandlar opererade barn med morfin också och det påverkar inte senare utveckling. Men dagarna kom och gick utan att läkarna kunde hitta något fel, och den tionde dagen fick vi resa hem igen. Vår bebis var frisk och helt utan abstinens!

Skulle det gå bra?

Innan jag blev gravid första gången undersökte vi noga om medicinen hade biverkningar för bebisen. Skulle det påverka växt och utveckling, kunde bebisen få nervskador? Vi pratade med den bästa expertisen i landet, hon som har forskat mest på det. Hade vi inte fått grönt ljus från henne hade vi aldrig gjort det. Men det fick vi. Subutex i sig själv är visst inte skadligt för bebisen. Det är andra mediciner som dessvärre tidigare missbrukare ofta använder i tillägg, som ger skador. Medicin som valium och andra liknande prepareat, hasch, amfetamin och alkohol. Men så länge man håller sig till sina mediciner och tar den som man ska, finns det ingen orsak till att det inte ska gå bra. Eller att barnet ska få skador. Vårt barn är varken skadad eller påverkad av att jag tog subutex under graviditeten. Och jag tror mycket av orsaken till att det inte blev abstinens efter förlossningen var att jag självklart slutade röka på en gång och att jag tog medicinerna som jag skulle. Det är dessvärre en del som väljer att injicera medicinen och då får man högre toppar och låga bottnar av medicinkoncentration i blodet, och det är INTE bra.

Egen plan för nedtrappning

I den senaste graviditeten bestämde jag mig dock tidigt för att jag ville sluta med medicinen under graviditeten. Jag la upp en plan och presenterade den för läkare och forskade och var förberedd på att behöva kämpa för detta. Men responsen jag fick var helt fantastisk! Metoden jag valde för nedtrappningen är helt genial. De kan inte förstå att de inte har tänkt på det själva innan och gladde sig till att följa mig! Jag blev helt överväldigad av all den positiva feedback som jag fick. Från att vara helt i rännstenen för åtta år sedan blir jag nu rådfrågad av läkarna, socialstyrelsen är intresserade av att veta vad jag tänker och hur det går. Det är helt surrealistiskt!

Om bara två veckor är jag helt fri. Sista resten av mitt drogmissbruk ska nu begravas för alltid. Jag är evigt tacksam för att jag fick hjälp när jag behövde det, men jag är också tacksam för att det nu är över.

Så även när livet ser som svartast ut, när du tror att du inte kan komma längre ner och allt runt dig är smärta, då finns det bara en väg kvar – upp! Livet är vad du själv gör det till, det har jag lärt mig efter dessa år. Och mitt liv ska vara gott! Lev varje dag som om det är din första och sista dag, älska mer än du hatar och ge mer än du tar. Det gu ger är nämligen det du får gen, och ju mer man ger ju mer får man!