Annons:
Hem > Baby > Bebisens olika reflexer
Bebisens olika reflexer

Bebisens olika reflexer

En nyfödd bebis har en rad rörelser som inte styrs med vilja utan är automatiska reflexer. Bebisens reflexer är instinktiva reaktioner som hjälper den nyfödde att överleva. Reflexerna försvinner under loppet av det första levnadsåret.

Reflexerna säger något om hjärnans funktion och det är därför barnläkaren undersöker barnets reflexer under kontrollen på BB och på mödravårdscentralen.

Mororeflexen

Om barnet blir överraskat av ett plötsligt ljud (som tex. att någon nyser högt)eller känner att underlaget sviktar, slår det ut rejält med armar och ben och drar sedan in dom mot bröstet igen.

Om du hade haft päls skulle denna rörelse haft betydelse. Då kunde bebisen slå armarna och benen runt dig och klamra sig fast i din päls. Idag är reflexen ganska meningslös och den finns bara kvar i ofullständig form hos bebisen. Även om meningen med denna rörelse har gått förlorad är resterna av den ändå av en viss betydelse eftersom den är en varning till föräldrarna om att bebisen plötsligt känner sig otrygg.
Mororeflexen sitter inte i så länge. Den är som regel helt borta när barnet är 3-4 månader gammal.

Gripreflexen

Om du pressar fingertopparna in i handflatan på en bebis kommer de små fingrarna att gripa runt ditt finger med en överraskande kraft. Detta grepp är så starkt att hela kroppen kan bli hängande i luften medan bara de böjda fingrarna bär vikten. (Rekommenderas inte att prova!)

Denna reflex ger inte heller någon mening längre, men den påminner om den evolutionsmässiga förändring vi har gått igenom.

Det varierar mycket på när denna reflex försvinner. Hos nyfödda som växer fort kan den försvinna på ett par veckor, men den ska vara helt försvunnen vid 6 månaders ålder. Det kommer en paus före bebisen når nästa utvecklingsstadium – att gripa viljestyrt.

Skrämselreflexen

Uppstår vid högt eller oväntat stök i närheten av bebisen. Bebisens kropp stelnar, skuldrorna dras upp och armarna åker i vädret som ett försök att värja sig mot ett eller annat hot. Detta är lika mycket en beskyddande reaktion som en reflex, och den försvinner inte under de första månaderna så som de andra reflexerna, men finns kvar hela livet. Den kan faktiskt bli starkare i vuxen ålder.

Babinskireflexen

Stryker man över fotsulan på bebisen kommer han att reagera med att knipa med tårna och vrida foten inåt. Detta säger man beror på att bebisens nervsystem inte är helt utvecklat ännu. Någon gång mellan 6-18 månader kommer barnet att kunna böja på tårna med vilja.

Gåreflexen

När bebisen hålls upprest med stöd under armarna gör han rörelser som kan liknas vid att gå. Denna reflex försvinner ungefär vid 2 månaders ålder och är bebisens första av 6 stadier för att lära sig gå.


Sökreflexen

En helt avgörande och automatisk handling till för amningen. Bebisen vänder huvudet och gapar mot varje mjuk yta som kommer i kontakt med kinden. Bröstvårtan, huden på bröstet eller en lätt beröring med ett finger på kinden kan framkalla reflexen. Denna reflex kan vara nyttig när mamman vill att barnet ska vända sig mot bröstet för amningen. Stryk med ett finger mot bebisens kind på den sida du vill att den ska vända sig mot bröstet.

Sugreflexen

Sugreflexen finns där redan i fosterstadiet. Du har kanske sett ultraljudsbilder av foster som suger på tummen i mammans livmoder? Efter födseln blir sugandet stimulerat av allt som rör mungipan. Detta gör att bebisen börjar suga hårt för att få mjölk, antingen från bröstet eller en flaska. Reflexen ersätts av viljestyrt sugande vid 2-3 månaders ålder.

Fäktarreflexen

Också känd som ”tonisk halsreflex”. Denna reflex är kanske svårare att förstå då det är sammansatta rörelser hos bebisen. Denna reflex inträffar när bebisen ligger på ryggen. Om bebisen vrider huvudet åt ena sidan, slår hon samtidigt ut med armen och benet på samma sida av kroppen. Samtidigt böjer hon armen och benet på motsatt sida. Reflexen kan antingen finnas från födseln eller dyka upp under de 2 första månaderna. Den försvinner efter cirka 4 månader.

 


 

Skrivet av: sjuksköterska Elisabeth Lofthus. Foto: Istockphoto.com. 

Annons