Foralder

Så hanterar ni syskonavundsjuka

NÄR YNGST BLIR ÄLDST: Syskonavundsjuka kan vara ett tråkigt fenomen att handskas med för både föräldrar och barn. Foto: Shutterstock

Många barn får en lillebror eller lillasyster i två- till fyraårsåldern. Det är helt normalt att barnet ändrar beteende och kanske blir avundsjuk, men det finns saker ni kan göra för att underlätta situationen.

Upplever du att treåringen blir irritabel, surare eller uppför sig yngre än han är när det kommer hem en ny baby? Då är du inte ensam. Vi kallar det ofta för syskonavundsjuka, men barnet är inte nödvändigtvis avundsam. Det kan hända att det rent av tycker att det är jobbigt att vänja sig vid alla förändringar i familjelivet, berättar barnpsykolog Elisabeth Gerhardsen.

-De vanligaste tecknen är riktade mot babyn eller föräldrarna. Det kan vara direkt aggression mot babyn eller arga uttryck om babyn. Det kan även visa sig som mer irritabel gentemot föräldrarna, mer barnslig eller mindre stabilt humör, till exempel kortare stubin, mer klängig, mer gnäll, berättar hon.

Barnet kan tycka att förändringarna som den lilla babyn för med sig är allt annat än roligt.

-Föräldrarna är tröttare, har mindre tid, måste göra många saker som att byta, mata och bära babyn. Det är många nya regler, till exempel att man inte ska leka så högljutt, inte sjunga för full hals när babyn sover, inte klättra på mamma som ammar, inte hoppa i dubbelsängen eftersom babyn ligger där, säger Elisabeth.

Babyn kan vara barnets första erfarenhet av att en del människor är känsliga. Dom man hittills har lekt med har tålt att man lutar sig mot dom, klättrar på dom, dunkar dom vänskapligt i magen, kastar kuddar mot dom på skoj, tar på dom med smutsiga fingrar, osv. Och allt detta blir naturligtvis stoppat när det handlar om en nyfödd.

Fler tecken på syskonavundsjuka

  • Barnet börjar att kissa på sig igen, även om det har slutat använda blöjor.
  • Barnet pratar babyspråk eller låtsas som det inte kan prata.
  • Barnet känner sig hotad.
  • Barnet drar sig in i sig själv.
  • Barnet blir svårt eller olydigt.
  • Barnet blir surare och tjatigare.

Källa: Norsk Helseinformatikk, psykologspecialist Knut Halfdan Svensen och Store Norske Leksikon

Skyll inte på babyn

Elisabeth, som har skrivit boken «Gode knep for småbarnsforeldre» (2002), berättar att syskonavundsjuka kan uppstå när som helst, men att det vanligast slår igenom när babyn är född.

-Det kan gå i vågor, beroende på hur det äldsta barnet har det i övrigt, föräldrars överskott, och inte minst hur minsta barnet är. En del kanske inte blir så avundsjuka på att föräldrar ger uppmärksamhet, men mer irriterade över att den lille tar eller förstör föremål, stör osv. Därför får några mer konflikter mellan syskon när den lille börjar röra sig mer runt, eller börjar visa starkare vilja, berättar Elisabeth.

Psykologspecialist Knut Halfdan Svendsen på Foreldrehjelpen.no, anser att syskonavundsjuka inte

nödvändigtvis är negativt, eftersom det kan vara ett tecken på att barnet har en trygg anknytning till sina föräldrar.

-Speciellt om barnet är nummer två kommer det vara naturligt rädd för att mista det som är bra, så som föräldrars närvaro och omsorg. Hur ska en två- eller treåring ha förutsättningar att veta att de kommer få lika bra uppmärksamhet när det kommer en till, säger Knut.

Är du gravid och gärna vill ”förebygga” att äldsta barnet reagerar negativt på den nya familjesituationen, finns det flera saker ni kan göra.

-Det är viktigt att inte skylla på babyn redan när man är gravid, för att mamma inte längre vill bära, leka, åka i branta backar, blir mer trött osv. Prata om att du får ont i ryggen eller rumpan och att du är trött, men koppla inte ihop det med babyn i magen. Annars blir den lilla en som förstör det som är roligt redan innan han/hon är född, rekommenderar Elisabeth.

Knut tycker att det är viktigt att tänka på hur mycket storasyster eller storebror är involverad i det som ska ske.

-Hur mycket har ni pratat om det som ska hända? Hur mycket har ni pratat om hur det blir för barnet när babyn kommer, hur mycket deltar de i inköp av babyutrustning, inredning av babyrum osv. Detta är frågor som man ska fråga sig, enligt Knut.

Skapa en allians med barnet

När babyn kommer är det viktigt att ha klart för sig att äldsta barnet behöver något för sig själv.

-Gör ”storebror/syster-saker” med dom, så att dom märker att dom får närhet och uppmärksamhet även när dom inte ber om det. Det skapar trygghet. Om inte kan de ”be om det” på sätt som inte är så ”smarta”, till exempel genom att slå, bita och bråka med det nya syskonet på andra sätt. Lite större barn kan bli arga på sina föräldrar för bagateller medan de egentligen är rädda och ledsna. Och bekymrade!, säger Knut.

Elisabeth Gerhardsen tycker också att det kan vara bra att göra något extra för det äldre barnet, och kanske göra en liten storasysterfest när babyn kommer hem från sjukhuset.

-Bjud in några av de närmaste. Det är fint om de har med något till den stora. Gör inte för stor sak av babyns presenter om det är många. De kan ju öppnas efter att den stora har gått och lagt sig. Men det är självklart okej att den lilla också får lite. Det är ju en människa med egna behov, och ska inte glömmas bort, tipsar Elisabeth.

Barnpsykologen anser att det är viktigt att man inte använder storlek mot den äldsta. Att säga att barnet är för stort för att uppföra sig så, kan skapa avundsjuka mot den lilla som slipper undan alla krav. Sätt krav, men gör det inte på grund av storlek, är hennes råd.

-Skapa en allians mellan de stora. Prata om hur fint det är att vara stor nog att kunna åka själv, komma ihåg, äta pannkakor eller dricka juice, allt detta kan ju tyvärr inte babyn. Det är egentligen ganska synd om en som alltid måste nöja sig med bara mjölk och inte en gång kan vända sig själv. Den man tycker synd om blir man inte så lätt avundsjuk på, säger Elisabeth.

Knut rekommenderar att göra vad man kan för att undvika förstärkningsfällan.

-Föreläs inte för mycket, förebrå eller förklara inte med för många ord att barnet måste sluta vara avundsjuk. Mycket respons på detta kan istället förstärka avundsjukan. Ge barnet närvaro och vanlig bra omsorg när de inte ber om det och när dom gör det. Ha överseende med mycket av avundsjukan och ge massor med respons när de frågar om något på ett vanligt sätt. Lek med dom, överdriv inte tröstande och låt inte bli att ställa vanliga krav. Acceptera känslan de får, men avfärda den inte på ett aggressivt sätt som går ut över andra, är råd från psykologspecialisten.

Tips mot syskonavundsjuka

Barnpsykologen Elisabeth Gerhardsen ger följande tips mot syskonavundsjuka:

  • Om den äldsta visar ilska eller motvilja mot den lille, så kritisera inte barnet för känslorna. Det är handlingarna, inte känslorna, som du ska kritisera.
  • Visa förståelse för att han/hon är ledsen, tycker det är jobbigt, tycker den lille låter mycket osv. Berätta att det tycker vuxna också ibland. Lägg till att så är alla små bebisar, så var ni också när ni var små, och även den äldste som liten.
  • Använd den äldsta som förebild. Berätta hur du ser fram emot att den lille blir som dom store, till exempel att du ser fram emot att den lille kan prata så som den stora kan, för det blir så mycket enklare. Då slipper han/hon bara skrika. Du ser fram emot att den lille kan äta vanlig mat, som dom stora kan, för du är egentligen lite trött på att amma hela tiden. Betona samtidigt att den lille inte kan rå för att han/hon växer så långsamt, och att ni måste vara snälla mot honom/henne. Babyn ser nog också fram emot att han/hon blir så som storasyster är!
  • Informera mor- och farföräldrar och andra om att det kan vara bra att bry sig lite extra om den stora, och inte bara häpna över babyn.
  • Se till att du får vila! Du märker det inte så lätt själv, men trötthet och irritation märks. Det smittar även till det stora barnet, som ofta blir mer krävande.

Psykologspecialisten Knut Halfdan Svendsen har följande förslag på hur man kan prata med barnet för att lösa problemen:

  • Säg till barnet ”vad kan jag göra för dig, vad önskar du nu, vad kan jag hjälpa dig med” istället för ”varför gör du så här hela tiden”? Varför-frågor är sällan bra eftersom de ofta upplevs som förhör eller beskyllningar.
  • Ställ hellre vad-frågor. Vad hände nu? (på ett yttre ”plan”)? Efteråt: ”Vad hände inuti dig...”. Om barnet till exempel är 3-4 år och har ett användbart språk: ”Vad tänkte du i samma ögonblick som du blev så arg på mig eller lillasyster/bror och kastade leksaken mot oss?”. Normalisera det som kommer, förstå frustrationen, men fråga: ”Nästa gång, vad kan du tänka eller säga om det händer igen?”.
  • Poängen är att storebror/syster behöver förstå (och lära sig) att de inte behöver bli frustrerade om de blir förstådda av någon som är större, starkare, snälla och kloka! Det är vuxnas ansvar att vara det.

Översättning: Ida Otterholm