Familj

Nästa gång vi skulle hem var det utan vår son

När vi, tre veckor före beräknad förlossning, fick det jobbiga beskedet om att vår lille pojke inte levde längre, sökte jag desperat efter information. Därför vill jag dela historien med er också, för en del av oss får dessvärre uppleva att minsta sitt barn precis före förlossningen.

[SHARING_BUTTONS]

Under hela graviditeten hade vår lille pojke varit väldigt aktiv i magen. Han sparkade hårt och envist. Jag hade en del vakna nätter på grund av all aktivitet. En fredag i vecka 37 var jag på en helt vanlig graviditetskontroll, han hade varit ganska lugn den dagen, men eftersom det var vårt barn nummer två visste jag att det var normalt att det blev lugnt mot slutet. Jag hörde de fina hjärtslagen så jag bekymrade mig inte över lugnet i magen. Då det var lugnt hela lördagen och söndagen kontaktade jag närakuten, där letade läkaren länge efter hjärtljud. Jag låg och höll tillbaks tårarna.

[ad062]

Läkaren berättade att bebisen kanske hade lagt sig så att hon inte kunde fånga upp hjärtslagen, att oddsen var på vår sida eftersom det sällan hände något så sent i graviditeten. Vi blev ändå hänvisade till förlossningen för ultraljud. Jag körde hem för att hämta min man. Jag grät hela vägen, innerst inne hade jag de värsta tankarna om vad som hade hänt, men vi bar med oss hoppet om att det var vid liv ända tills vi kom till förlossningen. Jag minns att jag sa till min man att detta kommer gå bra...

Inga bra nyheter

Vi kommer aldrig att glömma orden läkaren sa när hon tittade på ultraljudsskärmen. ”Nej, här finns det inga bra nyheter”. Våra hjärtan brast, det kom som en chock för oss båda. Jag skrek och grät, min man grät också. Att ta in beskedet var helt omöjligt för oss där och då, det var ju bara tre veckor kvar till beräknad förlossning. Detta kunde ju inte hända nu. Vi pratade med läkaren och barnmorskan om förlossning, jag sa att jag inte ville föda vaginalt. Precis då ville jag inte använda några krafter på att föda ett barn som inte levde, jag ville bara få kejsarsnitt och bli klar med det. Varför skulle jag gå igenom en smärtsam förlossning utan att få ”belöningen” efteråt?

Allt eftersom gick jag med på att föda vaginalt, något jag inte har ångrat i efterhand.

Vänta på förlossning

Det gjorde förfärligt ont att vakna den måndagen. Det var som om allt som hade hänt kvällen innan var en mardröm. Vi låg på förlossningen, och varje gång jag hörde ett barn komma till världen var jag tvungen att lägga mig under täcket och gråta. Det gjorde så otroligt ont att veta att det inte skulle komma några sådana skrik hos oss.

De kom vid 10-tiden på morgonen och satte in mogningstabletter för att låta livmoderhalsen mogna.

Jag och min kära satt på förlossningen och pratade om att vi var tacksamma för att vi fick så gott om tid på oss innan han kom ut. Ju längre tid, ju bättre var det för oss, faktiskt. Jag ville ju allra helst bara ha honom i min mage för alltid. Jag ville inte att han skulle komma ut så att de var tvungna att ta honom ifrån oss. Vi gruvade oss väldigt för förlossningen, för då visste vi att det på ett sätt var över.

Måndagen passerade och tisdagsmorgonen kom. Vi körde hem en stund. Det gjorde ont att komma hem till huset. Alla hans saker stod framme. Ultraljudsbilderna hängde på kylskåpet. Det gjorde ont att veta att nästa gång vi skulle hem var det utan vår son.

Förlossningen

Tisdagen passerade också utan någon förlossning. Lika bra, tänkte jag. Jag klarade också av att prata mig ur att ta dom sista mogningstabletterna innan jag skulle lägga mig och vi kom överens om att vattnet skulle tas nästa morgon. Sov väldigt dåligt den natten också. Vi gruvade oss väldigt mycket för förlossningen. Hur i all världen skulle det bli, känslomässigt, när han kom ut? Klockan nio på onsdag morgon kom de och tog vattnet.

Efter en liten stund kom prästen till oss. Det hjälpte oss otroligt mycket. Han sa saker som hjälpte oss båda. Bland annat sa han att hans liv redan hade rest till ett bättre ställe och att det bara var kroppen som låg kvar i min mage. Det gjorde dagarna efteråt lite lättare. Efter att prästen hade gått kom mamma och min styvfar in. Efter det tog det inte lång tid innan jag kände krystvärkarna komma. Eftersom jag hade epidural, fentanyl och lustgas kände jag inte värkarna förens krystvärkarna kom. Så själva förlossningen tog bara fem minuter, som tur är.

Det var mest psykiskt ont efter han var ute. Det var alldeles för lugnt. Nej, dom hade inte tagit fel på ultraljudet, han var verkligen död.

Från ilska till stolthet, glädje till sorg

Min kära stod vid min högra sida och mamma vid min vänstra. Hon klippte navelsträngen och så fick jag upp honom till mig. Det var som att få en kniv i hjärtat att se vår lille underbare pojke ligga helt stilla. Både jag och min kära pratade om detta i efterhand, att vi båda hade med oss hoppet helt till slutet, om att det skulle komma ett litet skrik. Bara en liten rörelse. Det var bara helt stilla. Jag grät mer än jag någonsin hade gjort. Tårarna sprutade, jag skrek och skakade. Så orättvist att hans liv skulle tas så tidigt, innan det ens hade börjat.

Det var ett spektrum av känslor som kom när jag fick honom till mig. Stolthet, glädje, ilska, sorg. Allt jag ville i världen var att han skulle leva! Jag fick ligga där med honom i två timmar. Jag kunde inte se mig mätt på honom. Han var precis lik sin pappa och sin storasyster. Efter dom två timmarna fick vi tvätta honom och ta på kläder. Jag var så stolt över honom och klarade inte av att sluta le när jag såg på honom. Det var då jag kände att det var värt att föda vaginalt i alla fall. Han är ju vår son och jag fick ju på ett sätt den ”belöningen” ändå.

Precis som om han levde

Vi hade en fantastisk barnmorska hela vägen som förberedde oss på det som skulle hända. Hon gjorde allt väldigt fint. Hon behandlade honom precis som om han levde och det gjorde otroligt gott för oss att se. Efter att han var färdig och påklädd var vi tvungna att flytta från förlossningen och till ett annat rum precis vid bb. Dom la honom i en säng och vi körde honom till rummet där vi skulle vara. Det var tråkigt att lägga ett täcke över honom medan vi gick genom gången, men jag förstod att det inte vara alla som ville se en död bebis. Det första jag tänkte när vi skulle lägga ett täcke över honom var att han inte skulle kunna andas. När vi kom in i gången vid bb var det bebisar och lyckliga föräldrar överallt. Mina tårar rann. Jag var så ledsen över att inte vara en av dom. De anar inte vilken tur dom har, tänkte jag. Det gjorde inte vi heller när vi fick vårt första barn.

Natten till torsdag sov jag dåligt igen. Jag vaknade av all bebisgråt ute i gången, och tänkte ”Nej, vi har ju ingen bebis här hos oss”.

På torsdagen hämtade de vår lille pojke till oss igen, vi kunde ha honom hos oss hela tiden utom på natten. Det prästen hade sagt om att hans liv redan var på ett bättre ställe gjorde det mycket lättare för mig när de körde bort honom. När vi hade honom hos oss gjorde vi allt som egentligen var normalt. Han låg i sängen hela tiden eftersom hans kropp var så skör, men vi stoppade om honom med täcken och jag kände att han inte kunde ligga ensam. Det var så starka moderskänslor även om han inte levde. För många låter det kanske konstigt att vi hade honom hos oss så mycket, men det kändes helt rätt. Det var skönt att använda så mycket tid medan han fortfarande fanns här.

På fredagskvällen skulle vi åka hem. Det var otroligt svårt. I gången på väg ut mötte vi andra nyblivna föräldrar som var på väg hem med sina nyfödda, och där gick vi utan vår pojke. Det var en dag jag hade sett fram emot så länge – att packa och åka hem från sjukhuset för att njuta av dagarna med vår son, men det togs ifrån oss. Att komma hem och se alla hans saker gjorde ont. Natten var lång och jobbig. Jag vaknade, gick bort till hans säng och grät. Jag var arg för det var inte så här det skulle vara. Han skulle ligga i den nu, hans första natt. Jag skulle inte stå där och grina, jag skulle ligga där och amma honom. Att tänka på allt som skulle ha varit gjorde så ont.

Begravningen

Vi besökte honom varje dag i kapellet. Hemma var jag väldigt orolig, men när jag kom ner till honom lugnade jag mig på en gång. Jag höll honom i handen och strök hans mörka, lockiga hår, värmde honom medan jag viskade ”Så, nu är mamma här”. Det gjorde ont att gå ifrån honom.

Torsdagen efter skulle vi ha begravning. Det var en ond, men vacker dag. Min kära sa ett par minnesord om tiden i magen och vad som hände efteråt. Efter det bar han ut kistan i sina armar, jag gick vid sidan av med vår två år gamla dotter på armen. Hon la en liten vit ros på kistan innan den sänktes ner i jorden., och när den var på väg ner frågade hon ”Var är lillebror?”. Hon visste att han låg i kistan, hon hade träffat honom och varit med i allt som hände enligt rekommendation. Hon vet nu att han är hos Jesus och har det bra.

Att se kistan ligga där nere i jorden gjorde förfärligt ont. Den lilla kistan hörde inte hemma där och vår son hörde inte hemma i kistan. Jag ville lägga mig ner vid sidan av och bara hålla runt, säga att allt skulle gå bra och att jag följde med hem. När alla mina instinkter sa till mig att vi skulle vara tillsammans så var det nästan omöjligt att ta farväl.

Det var dagarna efter begravningen som var värst. Att veta att jag aldrig mer skulle få kunna sa honom, stryka honom över håret eller hålla honom i handen. Det som skulle bli ett halt liv, det blev inte. Allt vi sitter kvar med är minnen och bilder.

Meningslös knut

Vi fick svar på vad som hade hänt och det är nästan helt oförståeligt. En knut på navelsträngen. En totalt onödig knut som gjorde att han miste sitt liv och inte fick leva här med oss; mamma, pappa och storasyster. Jag vet att det inte är mycket jag kunde ha gjort annorlunda, men ändå undrar jag om han hade varit lugnare i magen om jag inte hade stressat så mycket. Det går inte en dag utan att jag tänker på hur livet egentligen skulle ha varit nu.

Det är fyra månader sedan han kom till världen, 20 april. Det är dagar som är ok och det kommer tunga dagar. Dagar när jag skriker av smärta, dagar jag inte vill gå upp. Jag vet att jag inte har så mycket annat val än att se framåt. Jag måste bara försöka ta mig upp igen, vara lycklig igen, säga till mig själv att jag förtjänar att vara lycklig. Det är här jag är idag, men jag vet inte var jag är imorgon, om ett år eller om 10 år. Det kommer alltid finnas ett tomrum, och detta är inte något vi kommer över. Så länge vår son är död och inte kommer tillbaks, så kommer jag inte komma över detta. Dessvärre hör man dom som säger ”Har ni inte kommit över det ännu?”

Men så är det alltså inte.

Fakta om fosterdöd

Dödfödda efter vecka 22/500 gr utgörs i Sverige i storleksordningen 5-6 dödsfall per1000 förlossningar. Risken för död i en pågående graviditet ökar betydligt från 36 veckor fram till förlossning. Intrauterin fosterdöd har en rad olika orsaker.

Några av dom vanligaste orsakerna är: Försämrad funktion av moderkakan, missbildningar, kromosomavvikelser, infektion, syrebrist, lossning av moderkakan, allvarlig sjukdom hos mor, komplikationer hos tvillingar och tvillingmoderkakor, navelsträngskomplikationer. I ca. 25% av fallen förblir dödsorsaken okänd.