Så äntligen har man plussat och allting känns så underligt! Det är ju nu man ska slappna av och försöka vara lycklig, men istället kommer ju alla frågor och funderingar! Är mina symtom normala? Står allting rätt till? Vad händer nu?
Så här är tråden för oss som har plussat efter IVF under hösten 2009!
Här kan vi dela med oss av våra funderingar och jämföra symtom.
Anmäler mig genom att räcka upp en hand 
Jag har inte varit särskilt glad sen jag plussade. Direkt när jag fick se att jag var gravid blev jag lättad över att slippa all praktik stress med att åka till Danmark och fixa allt och ta hormoner, men sen har det mest varit oro faktiskt. Jag har inte vågat vara glad.
Men i går på VUL-et blev det så verkligt. Nu känner jag mig som förälskad i den lilla kompisen där inne. Jag går med ett leende från öra till öra och vågar känna att det kommer nog gå bra det här.
Kul att du kom över hit! Jag vet precis hur det är... jag trodde man skulle bli sprudlande glad och lycklig men jag har också varit totalt nojjig och livrädd för att få missfall! Tänker på det hela tiden, vilket är rätt dumt, för man kan ju ändå inte göra något åt det.
Vi får göra en lista förresten!
Josefin L: Plussade 12/10 efter IVF 1. Första VUL 19/11. BF i slutet på juni.
Kul att se att ni lyckats på första IVF!!
Hur såg eran resa ut innan detta?
Pergo osv?
Hur gamla är ni?
// En som börjar tappa hoppet om att lyckas på egen hand
Hundkexet: Tappa inte hoppet! Vi hade försökt själva i 4 år innan vi äntligen fick ett plus. Provade både ÄL-sprutor och inseminationer. Jag är så tacksam att det finns IVF! Tveka inte att söka hjälp!
Balaika: Oh, västindien? Vad underbart! Då kanske du kan slappna av lite!
Hundkexet: Du får absolut inte tappa hoppet. Hoppet är det sista som överger en... Det finna hjälp att få.
Vi försökte i 2.5 år innan vi gjorde vårt IVF. Min sambo hade en jobbig tid efter att vi fått reda på att hans spermier ej va bra. Och han ville ej göra nått IVF. Men till slut nu i höst blev det så och vi lyckades på första försöket. Kan fortfarande inte fatta det. Jag är 26år och min sambo 22år. Lycka till.
Åh vad roligt Josefin L att du gjorde en gravid-tråd Nu får jag också hoppa in här eftersom vi plussade idag!
Jag känner igen mej i det ni skriver att ni inte kunnat känna er helt glada och oron över missfall - samma känslor här! Jag försöker att bara vara lyckligt och känna att vi äntligen har lyckats, men det är klart att oron också kommer. Det känns så overkligt också än så länge, som en dröm eller ett skämt eller nåt!
Ett stort grattis Vante!!!
Vante: Härligt till ditt plus idag!! Visst känns det som att det är på låtsas? Ibland får jag för mig att det har varit fel på alla tre gravtest som jag har tagit..... man är nog lite knäpp
Så underbart att jag hittade den här tråden!!
Har kännt precis som många av er andra.. jag har inte alls vågat glädja mig över graviditeten! Kan det kanske lätt bli så för oss som kämpat så länge?
Jag drömmer om blod nästan varje natt.. ska jag inte injicera mig med blod så är det blod i trosorna eller i sängen. Känns underbart att vakna varje morgon och inse att det bara är drömmar.
Trodde det bara var jag som kände så.. som inte kunde glädjas och sen läser jag om alla er andra. Nu känns det lite bättre
Jag har gråtit och mått superdåligt.. vill ju kunna glädjas men jag är så rädd för att mattan ska ryckas undan under mig och att jag ska falla..
Har aldrig varit gravid förut heller..
Grattis till alla er som nyss plussat!!