Hej jag undrar om det finns flera unga mellan 20-30 år med fibromyalgi?
Hur klarar ni av er vardag??
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-08-29 12:29
Ni får gärna skriva vad ni gör under dagarna om ni är sjukskrivna eller jobbar osv.
Alla är välkomna att vara med :)
Skönt att man inte är ensam att ha fibromyalgi.
Jag är 30 och har fibromyalgi och ME/CFS...
Här är ytterligare en, är 24 år och har fibromyalgi. Vissa dagar sämre än andra, och i bland helt jävligt. :(
Hur gammal är du ts?
Hej på er är 25 år och har en son på 4 år och en bebis på väg 
Har en dotter på 1,5 och är hoppas på nr 2 snart... Hur hanterar ni er vardag?
Hej! Har också fibromyalgi. 26 årig två (snart 3) barns mamma. Hur länge har ni haft det/haft diagnosen?
Har haft det länge men inte blivit diagnosticerad förrän för 2 år sedan... Hur klarar du två barn? Försöker skaffa en tvåa men är osäker på hur kroppen kommer att klara det...
jag har också fibromylagi och är gravid, Fick diagnosen i början av året. Jag hade massa smärtor och tog starka mediciner och när jag blev gravid försvann den värsta smärtan ibland glömmer jag att jag har fibro och känner mig frisk, blir spännande och se efter förlossningen om jag blev botad, men en annan tråd här på fl har jag lärt mig massa av.
Har haft ont sedans jag var 17 år fick min diagnos förra året, har gått på rehabilitering och det har hjälp jätte mycket.
Jag har smärta konstant men jag vägrar ta medicinen så jag står ut helt enkelt. Det är inte lätt men hoppas att jag inte går upp så mycket i vikt då jag har ont i ryggen. Jag vill helst ha barn nu medans man orkar sen blir det kanske jobbigare om man väntar för länge.
MiScHoOo: vad skönt att slippa smärtan... Låter underbart... Jag fick totalt tvärtom när jag var gravid och kunde knappt röra mig eftersom jag slutade med alla mediciner för att inte påverka barnet...
perliitaa: jag är imponerad att du klarar dig utan mediciner... Jag blir näst intill helt sängliggande om jag inte tar mina...
Första graviditeten gick helt underbart. Gravhormonerna gjorde så jag tillochmed kunde springa i trappor! Kände sig lite så en byfåne efter det snittet att tycka det var helt underbart att inte känna sig begränsad... Det behövs inte mycket för att roa småbarn fick helt plötsligt en mening i mitt huvud 
andra graviditeten skulle jag vilja bli avlivad och helst slippa, men när jag är inne på nu min tredje graviditet så undrar jag vad jag gett mig in på. Det går inte beskriva hur mycket jag lider... Dm andra t å graviditeterna har det ju funnits läkemedel/värkmedicin som jag kunnat ta som dämpat det mesta om det blivit för jobbigt. Men nu finns inget! Jo citodon men det skrivs inte ut så ofta så det gäller att välja sina tillfälle att ta dom på. Andra väljer specifika tillfällen att korka upp champagnen på men inte jag jag väljer mina tillfällen för att få lov att ta värkmedicin. Kroppen förövrigt klarar det bra, tror det är mycket att man har med tiden lärt sig hantera värksituationer på ett sätt en "normal" människa inte kunnat lära sig på. Barnen jag har är ganska självständiga och har fått lära sig hjälpa till mycket hemma, inte som tvång utan jag ber dom om hjälp, vill dom inte så tvingar jag dom inte.. Själv har jag haft diagnosen i snart 6 år. Förövrigt tar jag väldigt sällan värkmedicin eftersom jag vägrar vara påverkad (som jag blir av de flesta medicinerna) eller somna. Tröttheten är den som stör mig, och som även hemmar mitt liv. Värken finns liksom där och Jag vet vad jag kan (och det är inte överdrivet mycket) och inte kan för att inte provocera upp värken massor. Dessutom går flickorna på dagis 7 timmar/dag så jag kan ta hand om alla måsten...