Förstår fortfarande inte..

Det var väldigt sorgligt att läsa din ts! Jag har inga råd att ge i din svåra situation, bara min sympati, så jag sänder  en varm kram till dig. Och hoppas att du snart skall få en ny liten "inneboende". 

Det är så ofatbart och oförståligt när man förlorar ett barn, man kan bara inte förstå det, jag tror aldrig att man riktigt förstår. Många dagar är natt svarta, men så småningom kommer vissa lite ljusare dagar och de blir fler och fler även om man inte tror det.
Det går inte en dag utan att ens lilla ängel finns där i ens tankar.
Sänder mitt djupaste deltagande och beklagar sorgen. Stor kram.

Beklagar verkligen. Har inte personligen varit med om det, men min bror förlorade sitt barn nov 09 i vecka 39.....det var otroligt jobbigt för alla, men självklart värst för min bror och hans tjej(det var deras andra barn).....

I april 2010 blev jag gravid.... och det visade sig att min bror också blev gravid i samma veva, men de berättade inte om barnet förrens väldigt sent i graviditeten vilket jag har full respekt och förståelse för. ... en månad efter att min son föddes, föddes även min brors barn, en fullt frisk liten kille. Men min bror hade inte köp något til bebisen och de hade inte berättat för för hennes föräldrar om att de var gravida förrens en någon månad innan... de hade fått gå till spec. mvc nder graviditeten för att hålla extrakoll på bebisen och även fått hjälp med kurator från kvinnokliniken.....

vad jag försöker säga är att din nästa graviditet med största sannorlikhet kommer gå alldeles utmärkt, men att du nog bör se till att få så mycket stöd och hjälp inför-, men även under nästkommande graviditet. Det samma gäller så klart din man också!!  Sänder en styrkekram till er båda!!!!

Beklagar verkligen WildestChild!!

Hej igen!

Ja, såklart är det bara just HONOM som alla saknar, inte bara barnet i sig!!!! Han kommer alltid att vara ert först barn, han kommer alltid att vara era framtida barns storebror! Ni kommer aldrig att kunna ersätta honom, men tiden kommer göra att det blir lättare att hantera att han inte finns hos er.

Jag tror på att ni måste prata prata och prata om det! Om ni bara orkar!  Dock tror jag att för att ni skall kunna kommer tillbaka till ett så drägligt liv som möjligt så måste ni vara ärliga mot er själva och andra. BErätta för era nära och kära hur ni vill att de skall bete sig, vill ni att de skall prata om honom, eller vill ni att de inte skall prata om honom.

Prata med vänner, med era familjer osv.... alla som kan vara stöd. Det är ok att vara både ledsen och arg, besviken, ja alla känslor som komme upp är normala.

För oss som anhöriga så var det svårt att veta hur vi skulle bete oss.... min bror har aldrig själv tagit upp ett samtal om deras son, och därför har vi inte heller gjort det...dock har han pratat med mamma, och mamma och jag har pratat lite, men jag har faktiskt till dags dato  inte riktigt förstått  hur de egentligen mår... och så länge min bror inte tar upp det så kommer inte jag heller att göra det. 

Kan verkligen inte föreställa mig vilken smärta som i känner, men det är en stor styrka att skriva ett inlägg som du gjort, så tänk på att du är en stark person!!

Sänder dig en stor varm kram. Vi förlorade våran dotter i v 39 den 1 dec -11 pga spd. dumma dumma knutar säger jag bara. Vi är snart också tillbaks på jobbet och verkligeheten..tomheten gör bara så ont och var dag blir man påmind om att vår Ingrid ska ha funnits hos oss..finns ingen rättvisa alls.

när föddes er älskade ängel??

vi finns här för varandra!!! kram 

Dealinda: Visst är det så.. och det gör vi. Pratar alltså. Men i vissa stunder räcker inte ens det känns det som. Men vi tar oss framåt, det gör vi, även om det inte känns så just när man mår som sämst.

jag förstår att det måste vara jättesvårt som anhörig. Jag är osäker på om jag skulle veta vad jag skulle göra om någon jag känner skulle bli drabbad. Det finns liksom inget att göra. Inget som kan göra det bättre. Men för oss har det varit viktigt att vi får prata om honom utan att någon tar illa upp (men det kan man ju i så fall inte rå för), och att vi får prata om förlossningen. Att få prata om hur fin han var, vad vi hade hoppats på och drömt om som inte blev av. Han är som sagt för förstfödde, min mammas första barnbarn osv. Han är för alltid speciell.

Det enda som sårar mig är som sagt när någon säger nåt i stil med "ja men ni är unga ni får fler barn" eller, "ja men det var ju tur att han inte hann bli äldre i alla fall".
Det är verkligen bara en spark i magen. Ett barn är ett barn. Oavsett ålder. Man är inte mer värd eller älskad bara för att man är 1 år, 15 år eller 45 år.

Vi vill ha ett till barn, men sorgen över vår son kommer finnas där ändå. Naturligtvis.

Beklagar sorgen och förstår precis hur du känner. Förlorade min son i fredags efter brister av sjukvården. Min son var också frisk, men dog pga att BM missat kontrollera hur han låg, så han föddes i säte och fastnade med huvudet och fick slitas ut.

Det är fruktansvärt tungt och man vill bara skrika och gråta och slå och sparka på någon. Sorgen och smärtan går nog aldrig över, men förhoppningsvis lär man sig att leva med den.

Kram till dig!