Stämmer mediebilden av blivande pappor?

Min sambo är väl så som mediebilden är generellt. Men han är ju inte lika intresserad av bebisprylar och förlossningsserier som jag är. Men han följer med när vi ska handla och tittar tillsammans med mig på de serier jag vill se för att han ser att jag blir glad utav det. Han gör allt hemma för det mesta jag behöver bara hjälpa till när jag orkar.  

Men det mesta har kommit nu när magen i större (vecka 30 nästa vecka) han har alltid gjort det mesta när jag inte orkat utan tjafs. Men det är först nu han börjar bli riktigt öm mot mig. Men det tror jag också beror på att jag mest irriterade mig över att folk sa saker som "nej, bär inte den, den kan jag ta, sitt och vila du" hela tiden fast jag mådde hur bra som helst. Så han har inte daltat med mig alls. 

Första sparken kände han i vecka 20 någonting då var han verkligen inte intresserad. Fick ta hans hand och lägga den på magen. Och när jag släppte tog han bort den på en gång.
Frågade honom om det och han sa att det var kul att känna första gången men att sen blev det trist.
Men nu så känner han på magen nästan varje dag självmant. Det blev nog roligare för honom när det blev tydligare sparkar.

Sen tycker jag att profylaxkursen verkligen gjorde mycket. Vi övar varje kväll och man får en slags närhet genom det. Han tar på mig mycket mer och klappar och masserar. Tror att kursen verkligen fick honom att känna "det kommer bli barn".

Jag vet att det är skitjobbigt när man inte känner att man får vad man vill ha. Men prata med din kille om det. Förklara hur det känns för dig. Då kan han också förklara. Och sätt ingen press på honom men säg som du känner. Och en profylax kurs kanske är bra?

Vilken vecka är du i nu?  

Min man har inte förändrats sedan jag blev gravid. Han har alltid varit omtänksam, gullig och gjort mycket för mig. Han är absolut engagerad i graviditeten,är oftast med hos BM till exempel och vet det som är viktigt att veta, däremot är han ju inte som jag som läser en massa, kollar en massa på prylar till bebisen osv. 

Han lyssnar gärna när jag berättar om hur bebisen utvecklas och tycker det är häftigt o så men han tar inte reda på sånt själv. Han följer med när vi ska handla och får självklart också komma med idéer och så om vad vi ska köpa osv, men det är oftast jag som tar reda på vad som behövs och jag får bestämma mycket då han inte tycker det är lika viktigt vilken färg exempelvis babyfilten ska ha :). 

Det är ju vi som går och bär och känner bebisen hela tiden, jag tror absolut att många kvinnor mer lever sin i i denhär bebisbubblan fortare än vad männen gör. De står ju bara vid sidan om och ser hur vi växer och får känna på sparkarna på utsidan. Jag kräver inte att min man ska vara lika intresserad av allt som jag är. Han är ju lycklig och längtar efter vår lilla tjej och jag vet att den dagen hon kommer kommer han vara en fantastisk pappa och sköta henne på bästa sätt och alltid finnas för henne och mig :)

 

tack för bra svar! Jag är i vecka 28. Jag kan prata med honom och han är förstående och tröstar när jag är ledsen. Han försöker förstå mig, men samtidigt är det ju viktigt med ömsesidig respekt, så jag tvingar honom inte att göra saker han egentligen inte vill eller orkar. Vi ska gå profylaxkursen, ska bli jättespännande! Jag ser inte det här som något stort problem, jag älskar ju honom för den han är, tycker bara det är tråkigt att man visar upp en sådan ensidig bild av hur papporna borde vara.

Min make har koll på vilken vecka jag är i och han klappar mig på magen på morgnarna innan vi stiger upp. Han har också ett par gravidappar på telefonen som han läser i varje vecka. Mer än så är det väl egentligen inte.

Han kan av praktiska skäl inte följa med på BM-besök men var med på RUL. Visst är han intresserad när jag pratar bebis men han tar aldrig upp något själv. Mår jag extra dåligt någon dag tar han tag i middag och annat, annars är vi överens om att jag gör allt hemma eftersom jag ändå är hemma. Handla mitt i natten skulle aldrig falla honom in, oavsett hur desperat jag skulle vara.

Han säger själv att han har svårt att ta till sig att det faktiskt kommer ut en riktig människa, men det har ju jag med, även om jag känner sparkar osv. Är i v20 imorgon, första barnet.

Min man ville alltid känna en spark innan vi somnade på kvällen. Han pratade även med magen ibland! Det gjorde mig varm om hjärtat. Innan det gick att känna sparkarna var han mindre engagerad, men det var ju också lite för att det inte "gick".

Han var alltid med till BM och på ultraljudet. Nu är han en engagerad bebispappa som tydligt visar intresse för dottern och tar del i ansvar och skötsel. Jag tror faktiskt att beteendet före förlossningen visar en del om hur det kommer att vara efteråt. En del pappor tycker det är lättare om barnet är mammans i första hand. Tragiskt och onödigt.

kul att läsa hur ni andra har det! jag har också hemsk foglossning, sjukskriven halvtid.. sjukt frustrerande att inte orka göra hemarbetet när man är hemma så mycket, jag trivs annars väldigt bra med att plocka och fixa hemma och avskyr att vara beroende av någon annan, det kliar verkligen i fingrarna när disken står framme, men ryggen säger ifrån. Det enda jag riktigt saknar är väl magklappandet, men som sagt man kan ju inte tvinga någon att tycka om något så det är bara att acceptera och se på allt det positiva. Men vi vet väl alla att vissa stunder går det inte, då måste man gråta av sig lite ;)

Jag skulle aldrig lita på en mediebild av något slag. Därmed inte sagt att det inte kan vara så för många. Men media är inte direkt ett pålitligt tvärsnitt av hur något är.

Det där skiljer säkert väldigt mycket från person till person, såklart. Själv tycker jag om att läsa och ta reda på vad som händer. Även om min sambo självklart har en annan känsla för barnet (jag kan inte känna några sparkar själv än utifrån) så skulle jag nog drifta mig till att säga att vi vet lika mycket -- i vissa frågor så att jag vet mer -- om hur förlossningen fungerar, vilka alternativ som finns, problem som kan uppstå under vägen och så vidare. Det har varit jag som berättat för henne om hur stor bebisen är och vad som händer i utvecklingen vecka för vecka :)

Samtidigt så känner jag själv att jag börjar bli lite mer blasé. Inte för att jag inte vill vara mer närvarande utan för att jag märker allt oftare hur jag av orsak eller annan stöts bort från olika sammanhang. Det känns som om den rådande uppfattningen är att mammor pratar med andra mammor om graviditeten, medans papporna hänger på ett hörn utan nämnvärd koppling till andra pappor eller mammor. Nu senast fick jag till exempel veta att jag inte var välkommen i ett forum här på Familjeliv eftersom mammorna ville prata endast med varandra där.

Det är inte utan att sådant är lite ledsamt, och även om jag självklart har viss förståelse så är det såklart lätt att känna sig utanför och lätt att falla in i traditionella mönster där pappan varken tar ansvar eller visar intresse. Och en sådan pappa vill jag inte vara! Så jag försöker hänga mig kvar i graviditetsvärlden så mycket jag kan, men vi får se hur det känns längre fram :)

Min kille var så som du beskrev först.

Hade han vart som din kille är hade jag tyckt han var ett svin