8 månaders bebis vaknar ofta på natten

Ditt barn är i separationsfasen, då krånglar de ofta på natten. Bara finns där för henne och stå ut! Det går över med tiden.

Hej! Min bebis är 8 mån+1vecka och han har varit som du beskriver sedan drygt en månad tillbaka. Har också hört att det är seperationsfas och att det går över. Jag/vi försöker att ge så mkt närhet som möjligt och försöker tänka att det bara är att härda ut, det ska ju gå över. Har förstått det som att de rutiner barnet tidigare haft kring sömn och mat på natten kan ändras under denna period, men det är naturligt. Vår son har nu vaknat minst en gång tim/ natt som värst, är ledsen eller halvsovande och vill komma upp i famnen, oftast snutta lite. Har läst att de drömmer mkt nu och kan vara därav de vaknar ofta, samt just närhetsbehovet/känslan av att vara övergiven/vil vara nära trygga föräldern. Tror inte det är läge att försöka " fostra" och hålla hårt på rutiner, utan vi försöker följa vår sin och ta varje natt som den blir. Han kommer som regel till ro direkt bara om man gör så och det blir lugnast för alla och känns som att det blir bästa för honom. Han rör sig också mkt i sömnen, men han har fakriskt fått sova en del hos oss under denna period(sover i egen säng annars), för vi upplever att han inte vaknar lika ofta då, verkar känna sig lugnare av att ha oss nära. Sedan turas jag och min man om att sova i gästrummet om sömnen blir för dålig, så i varje fall man får lite sammanhängande sömn och orkar dagtid. Lycka till! Ps vad gäller sömnen dagtid, det fungerar inte om ni provar att väcka henne när hon sovit " tillräckligt"?

Dom är så när de är 8-9 månader. Det går över. Nästa gång blir vid 1,5 år ungefär. Något att se fram emot ????

Tyvärr går det inte att göra så mycket åt det. Om du vill slippa springa kanske du kan lägga henne på en madrass i ert rum ett tag. Då kan du lägga dig intill om hon vaknar.

Ja, visst kan det vara separationsångesten som knackar på dörren men jag tror på att det kan vara möjligt att påverka. Funderar kring fem minuters-metoden men tror inte att jag har hjärta nog att höra henne skrika. För det kommer hon att göra.

Hon kan även agera liknande på dagtid. T.ex. om hon ska vara med sin pappa/annan istället för mig. Hon gallskriker och verkar hyperventilera men så fort jag tar henne så lägger hon av och drar till med ett leende istället. Detta beteende är ju bara en prövning från hennes sida, hon får bestämma genom att gråta, skrika och sparka. Det har vi nu börjat korrigera eftersom att jag inte alltid kan vara på plats. En föräldraledig mamma behöver också duscha, städa och lämna hemmet emellanåt ????

Kan det få vara så att även nätterna går att rädda? Jag menar att hon kanske vaknar på nätterna för att hon, i ren ilska, inte får som hon vill? Hon är ju trots allt äldre nu och kanske börjar lära sig hur man ska göra för att få den uppmärksamhet som hon vill ha?! Hon bestämmer ju inte, och hon måste lära sig att sova samt somna om på egen hand. Jag vill visa henne att hon kan känna sig helt trygg för vi finns bara utanför.

Hm.. Frågorna man ställer sig som småbarnsförälder tar aldrig slut.

Förmodligen ger jag svaret du inte vill höra. Men ett barn i den åldern är för litet för att korrigera beteende när de är ledsna och panikslagna för de blir lämnade och inte får sin förälder. Även femminuters metoden tycker jag är fruktansvärd. Det enda barnet lär sig är att mamma/pappa överger mig när jag behöver dom. Så jag slutar skrika istället och känner mig otrygg.

Mitt barn var likadan, och länge dessutom! Jag köpte en Tula bärsele och hade henne på ryggen när jag lagade mat och städade, hon ville bara bli buren och jag hade aldrig armarna fria annars. Hon älskade det! Kunde sitta o kika över axeln vad jag gjorde. På nätterna samsov vi. När hon sen var över den där klängiga separationsfasen nattade vi henne i egen säng. Förklarade att hon fick gå in till mamma om hon blev ledsen. Gick superbra! Kom in på natten ett par gånger bara. Tror hon kände sig trygg, mamma och pappa har alltid funnits och "skämt bort" med närhet när hon har velat så nu är behovet av bärande mycket mindre. Aldrig gråtit vid lämning på dagis för hon vet vi hämtar henne igen. Väldigt trygg och självständig! (Nu 2.5 år). Jag tror det har mycket att göra med att vi alltid lyssnat på hennes behov. Första året är behovsstyrt och de skriker inte för att jävlas. Ju bättre man möter behoven desto bättre för barnet! (Har även läst spädbarnspsykologi som instämmer i detta..)

Detta var bara mina tips vad som funkat i vår familj och hur jag tänker om det. Alla bildar sin egen uppfattning och gör vad som funkar bäst för deras familj!

Tänk att det är en period, och den går över så småningom. Hoppas ni hittar ett sätt som passar er!!

Jag instämmer med Anonym ovan. Min erfarenhet är att ju mindre man håller på och bökar med barnens sömn desto bättre. Har ni provat att låta henne sova i ert rum, t ex på madrass? Och att lägga er intill henne när hon vaknar?

Läste nu att hin redan sover i ert rum.

Ett annat alternativ är att hon får sova i dubbelsängen bredvid en av er och att den andra sover på madrass/soffan/gästrum.

Vi har två barn och har resonerat så att prio ett är att alla får sova. Just nu sover vi med ett barn emellan oss och ett barn på madrass på golvet. Ibland får en vuxen sova på madrassen när det äe extra oroligt, som vid sjukdom. På så sätt får vi alla sova maximalt.

Tillägg: OM hon ska sova i er säng, skjut im den mot väggen och lägg henne längst in med en förälder utanför.

Jag kan inte bära runt på henne, hon väger snart 10 kg vilket är jättemycket för min lilla kropp och ryggen tar skada. Det är ingenting jag vill heller, bära runt på henne. Hon börjar bli för gammal för den perioden tycker jag. Vi bestämde oss ganska tidigt för att vi inte skulle bära och dadda för mycket med henne. Vi är två ganska självständiga föräldrar som med jobb på båda håll försöker lösa familjesituationen. Det innebär att vår tjej ofta behöver vara med andra människor än oss vissa dagar. Det är dessutom dags för dagis snart och hur fungerar det om det bara är mamma som gäller?

Angående samsovningen så vidhåller jag vid vad jag tidigare sagt. Vi vill inte ha henne i vår säng och har aldrig haft. Hon har alltid sovit i sin spjälsäng. Detta beror dels på att hon klättrar ur men det är även så att min sambo och hennes pappa rör sig alldeles för mycket, har har spasmer i benen på nätterna pga ryggsjukdom.

Vad jag försöker säga är att det inte är lika enkelt för alla barn och föräldrar. Alla situationer är olika och i slutändan känns det som att fem minuters-metoden kanske är något för vår familj. Jag är själv uppväxt med den metoden.

När jag läser igenom det jag nu skrivit så låter det hårt och kallt men så är det verkligen inte. Vår dotter är emellertid hyfsat självständig och framåt redan. Hon är omgiven av en stor kärleksfull familj. Hon måste bara förstå att alla är lika bra som mamma. Och att hon kan sova tryggt i sin egen säng. Hon har ju faktiskt gjort det tidigare, innan separationsångesten, så nog borde vi kunna hjälpa henne tillbaka till hur det en gång var.

Är det ingen som provat med metoden och har erfarenhet av den? Nog kommer hon skrika men vi finns ju där hela tiden. Och att skrika är inte farligt, inte heller att vara arg.