Söner som fostras till mansgrisar

Det låter i mitt tycke som att du är lite ilsken över något speciellt och känner ett behov att skriva av dig. 

Ja, det är klart att det finns gott om föräldrar som klemar bort sina barn och curlar, dvs löser alla problem och föser bort alla hinder ur barnens väg, så att barnen ska få det lättare. Men eftersom barnen aldrig behöver stångas med svårigheter, får de inte heller den erfarenheten och självstyrkan som man endast får om man faktiskt lyckas lösa ett till synes olösligt problem på egen hand.

De lär sig inte heller konsekvensanalys, dvs förstå att vissa handlingar kommer att medföra vissa icke-önskade resultat, eftersom föräldrarna själva sopar undan de negativa konsekvenserna. Resultatet blir osäkra unga vuxna som är helt beroende av att någon annan assisterar eller faciliterar när det uppstår svårigheter i livet. De kan också bli handlingsförlamade eftersom ingenting som händer är "deras fel".

Men detta gör dem kanske inte till "mansgrisar", om du med det begreppet avser manschauvinistiska personer, dvs som värderar den manliga identiteten högre än den kvinnliga. Det tror jag snarare kommer av helt andra kulturella och sociala faktorer, inte minst föräldrarnas egna åsikter och värderingar som överförs till barnen.

Varför skriver du enbart vad mammorna ska och borde göra?
Har dessa söner inga pappor som är med och uppfostrar sina söner?
alla är väl inte ensamstående mammor där inte papporna någonsin funnits med?
Kanske att du dras till den sorts kvinnor då, känner inte igen det där, enstaka fall möjligtvis man stött på någon gång men inga i vår umgängeskrets men om det är många du stött på är det nog ditt val av kvinnor som gör så.

I många fall i min närhet gör man skillnad på barnen när det är kille/tjej i syskonskaran. Killen behöver sällan hjälpa till hemma medans dottern ska göra det.

I min sambos familj är det sjukt tydligt, sonen (som nu är 44) tar inte ens undan sin tallrik vid besök. Medans sambon ska hjälpa till med maten och efterrätt osv. Det är inte så stor skillnad idag på många håll.

Man lägger betydligt mer pengar på sina söners intressen än döttrarna osv. 

Det låter väldigt otidsenligt. Eller kommer de / ni från en annan kultur?

I min bekantskapskrets är det inte alls så. Alla förväntas hjälpa till, eller så är man gäst och då gäller det också alla. En kille eller man som verkade förvänta sig att få allt serverat, skulle inte ses med blida ögon.

Däremot är det inte millimeterrättvisa, och jag har absolut märkt tendenser att flickor och kvinnor _självmant_ hjälper till mer i köket eller mer dukning t ex. (För att de tror att det förväntas av dem?) Medan killar och män oftare sitter och snackar eller sköter grillen.

Så visst finns tendenserna där. Men SÅ uppdelat är det inte. Mansgrisar göra sig icke besvär och riskerar att bli bortvalda som vuxna.

Igår tog jag och en väninna med oss alla barn till skogen och plockade svamp. Vi kom hem till färdig lunch och dukat bord. Det hade karlarna fixat medan vi var borta.

Är det du som tidigare har skrivit mansnegativa inlägg? Jag känner inte igen din bild från min omgivning. De flesta har fostrat sina barn lika men de har ändå blivit olika. Nu har jag inte helt insyn i allas relationer men de har varit tillsammans länge och relationen verkar fungera. 

Bland ungdomarna idag är min upplevelse att killarna lagar så gott som all mat medan tjejerna kanske städar något mer. I övrigt är det spridda skurar med hur de fördelar hushållsarbetet.  

Nope, svennebananer med god ekonomi allihopa. För mig är det de vanliga och jag är uppväxt så men inte alla andra uppenbarligen. Extrema skillnader är det väl inte kanske, men i sambons familj är det mer än hos andra.

Jag bor bara med tjejer/kvinnor och umgås därför till vardags med mest kvinnor. Så jag tror inte riktigt jag är representativ för män överlag med hur vi gör saker här hemma..

Hos oss är det inte så. Båda barnen ska bidra med sitt utifrån sina förutsättningar. Jag och maken accepterar inget annat. Det spelar ingen roll om vi är bortbjudna, hemma eller har gäster. Barnen vet mycket väl vad som gäller ohc att man hjälps åt. 
När kusinbarnen är hos oss (bara pojkar) åker de på samma uppfostran från mig som mina egna ungar. Man sitter ordentligt vid bordet, äter sin mat utan att grisa och tar undan efter sig. Missköter man sig får man lämna bordet. Mitt hur mina regler. Svägerskan försökte ge mig onda blickar en gång när jag sa till hennes ungar på skarpen. Men blev tyst när jag svarade att då fick hon städa efter sina barn. De hade då kastat runt med fruktskal över halva matsalen - utan att hon hade brytt sig. 
Så ingen mansgris uppfostran i mitt hem och de som kommer hem till oss får rätta sig efter våra regler. 

Låter grymt! Jag plockade av dotterns kompisar mobilerna vid matbordet när dom var hos oss på tjejmiddag, det var inte populärt 

Dagens föräldrar är för mesiga. Det kan vara båda föräldrarna som skämmer bort sina barn. Eller rättare sagt: de är dåliga på att säga nej och sätta gränser.

Jag har pratat med en familjeterapeut om detta. Han menade dock att det ofta är mamman som är dålig på att sätta gränser idag. Pappornas brist är att de inte engagerar sig. Men sen är det även att de pappor som vill engagera sig lätt kan bli överkörda av mammorna.

Föräldrar vill idag inte att barn ska må dåligt trots att det är en viktig del i personlig utveckling. Obehaget eller ilskan att inte få något är viktigt. 

Vi har gjort lite skillnad tyvärr, ibland. Detta är inte av illvilja eller pga nedärvda roller utan av ren bekvämlighet och inget vi tycker är positivt alls.

Tvillingdottern är så lätt att be om hjälp av, hon är smidig och trevlig och social med familjen och fixar saker lätt. Sonen har varit mycket värre som tonåring, han har fräst och varit sur och sprider sina saker över hela huset och har varit jättejobbig. Vi umgås också mycket mer med dottern. Sonen vill bara gama eller vara med sin flickvän eller med kompisar. När han gör något så vill han lägga minimalt med tid på hushållsarbete och det blir inte bra gjort. 

Jag har kompenserat genom att dottern får fler och dyrare presenter eftersom hon hjälper till mer. Men det gör ju inte sonen bättre på hushållsarbete. 

Nu har han hittat en ny flickvän som är superduktig på matlagning och liknande, hon skämmer bort honom mer än vi färäldrar gjort. 

Det enda jag kan göra är att bromsa att de flyttar ihop. Jag säger att han får bo kvar i sin studentkorridor tills han blivit mer mogen, vi sponsrar ingen ihoppflytt på något sätt. Men han är väldigt driven när det gäller att tjäna pengar så det kanske han fixar ändå. Han bjuder flickvännen på restaurang då och då för att kompensera sina dåliga matlagningskunskaper.

Jag sa till honom nu i sommar att han måste lära sig laga mat, att flickvännen kommer att tröttna på honom på sikt. Det tog nog skruv för innan han åkte till universitetet köpte han en stavmixer och diverse köksutrustning. 

Han har en god förebild hemma, hans far är en superbra kock och lagar det mesta vi äter.