• Lagspelarenniofem

    Hans familj lyssnar inte på mig

    Jag måste få skriva av mig.


     


    Efter alla storhelger och firanden har jag börjat reflektera. Jag och min sambo har varit tillsammans i fyra år, när vi blev ihop så blev jag bemött av respekt av hans familj. Hans föräldrar är skilda och särskilt hans pappas sida märkte jag i början var väldigt ?imponerade? av mig. Jag är ganska högutbildad, ett yrke många utomstående tycker är spännande, och i övrigt allmänt trevlig tjej. 


     


    Nu, efter fyra år. Märker jag att jag lämnar släktmiddagar med en klump i magen och ångest. INGEN lyssnar på mig. Det är en så enkel sak som att de frågar hur stor vår lägenhet är och jag svarar eftersom jag vet men blir direkt avfärdad med ett ?nej? sen vänder de sig till min sambo som får gissa eftersom han inte vet exakt. De ställer mig inga frågor, så fort jag öppnar munnen blir jag idiotförklarad. Övriga yngre kvinnor i familjen blir också behandlade som barn. Om man nu mot all förmodan skulle bli arg för att ingen tar en på allvar, ja då är man ett problem. 


     


    Vad ska jag göra. Min sambo säger att han förstår när jag radar upp alla exmpel men han har svårt när vi är i det att fatta (såklart för han blir bra behandlad). Har också märkt att jag börjat ?viska? till honom på middagarna när det är något jag vill säga och sen kan han ta de jag sa och säga högt och då är det väldigt uppskattat??


     


    Vad fan gör jag? Känner mig gaslightad eftersom jag gått runt och trott att jag är olämplig och dum. Jag är också en person som har svårt att inte säga ifrån när andra är elaka eller säger något dumt, vilket ju inte gör det hela bättre. 


     


    Ska jag aldrig mer träffa dem? Hur blir det när vi skaffar barn?

  • Svar på tråden Hans familj lyssnar inte på mig
  • Goneril

    En kulturell "issue"? Känner I någon mån igen detta från min Berlin-tid,  hade en bra tjänst men ex-svärföräldrarna tycks ha trott att min uppgift var att servera herrarna kaffe. Detta är längesen nu, men från tidigare kolleger hör jag att mönstret finns kvar. I den mån kvinnor hade välbetalda arbeten skulle de förminskas och deras åsikter lyssnades inte på. Du kan nog dra slutsatsen att de är avundsjuka, helt enkelt, och skulle aldrig ge dig erkännande för det skulle sänka dem själva. Detta är min erfarenhet och när svärföräldrarna blev -ex innebar det en stor befrielse.

  • Lagspelarenniofem

    Vill också förtydliga att de ?yngre kvinnorna? alltså är mellan 25-35 år. 

    Kulturell skillnad? mja. Jag är förvisso den enda i familjen med någon typ av högre utbildning (förutom min sambo) men det finns ingen brist på pengar eller ?status? i familjen i fråga. Har dock en känsla av att de är lite besvikna på att jag inte är så märkvärdig, trots min yrkestitel, att jag är en helt vanlig tjej från landet.

    Värst är det nog med farmor i familjen, hon tycks tycka att alla tjejer (bortsett från henne) ska vara tysta och söta.

  • Lönnsirap

    Jag tänker att det är fullständigt rimligt att faktiskt fundera över barn när man varit ihop i 4 år, och att detta liksom kan gå åt båda hållen.

    Rent krasst är det svårt om ens partner inte står bakom en, och är hemma-blind för hur hans föräldrar/syskon är. Det där är ju människor du kommer ha viss kontakt med för alltid om ni får barn och hur kul är det med människor som faktiskt inte respekterar en?

    Å andra sidan. I andra frågor är de kanske annorlunda. Och barn och familj är liksom något annat än livet utan barn.

    Jag tänker att din sambo faktiskt inte förstår i tillräckligt hög grad... Utifrån att han faktiskt inte ännu stöttat dig att sätta ner foten och att du faktiskt upplever dig gaslightad. Då låter det ju snarare som att han visar viss empati, men faktiskt saknar förmåga att faktiskt också stå upp för dig och kulturen i familjen.

    I min värld är detta "en småsak" enda till man vill ha barn, så vill du det är det dags att faktiskt kräva förändring, och sen omedelbart lämna om inte din sambo faktiskt börjar hantera detta rimligt.

  • Tow2Mater

    Så det här sker både när ni umgås med hans pappas familj, och när ni umgås med hans mammas familj (jag antar ni inte umgås med dem samtidigt då de är skiljda)?

    Ar det samma sak om ni bara träffar t ex en eller två personer ur dessa familjer, eller sker beteendet bara i storre grupper på typ olika firanden?

  • Lagspelarenniofem

    Det här gäller bara pappans sida av familjen. Det är först och främst när vi alla är samlade, vi brukar inte umgås särskilt mycket med dem, längre, i mindre sällskap. 

Svar på tråden Hans familj lyssnar inte på mig