Fru som ofta är irriterad på mig...
Här kommer en lång text med många funderingar. Kanske någon kan komma med några bra tips hur jag ska tänka...
Jag har en fru sen ~ 20 år och två barn ca 10 och 15.
Frun närmar sig 50 och har väl alltid haft perioder som är jobbigare, blir ibland deprimerad när det är mörkt och vintrigt och saker går mot henne.
Vi har väl som många andra svårt att få allt gå ihop. Ofta är det ostädat hemma. Renoveringen har stått stilla. Barn som spelar för mycket datorspel och hamnar i konflikter. Helger som går åt att skjutsa barn på olika aktiviteter. Våra föräldrar som börjar bli så gamla att deras hälsoproblem påverkar på olika sätt. Kort sagt lite egentid och ett hem som inte är så presentabelt.
Vi försöker dela på allt som ska göras hemma, men hamnar väl i typiska rollerna att jag gör mer av sakerna som är typiskt "manliga" och min fru gör mer av tvätt och plock. Givetvis vill hon jag ska göra mer av typiskt kvinnliga saker, men det kräver ju isåfall att jag lämnar några uppgifter åt henne (eller inte gör några av sakerna jag gör nu). Mycket av det jag gör säger hon dock att hon inte kan, tex köra sopor på tippen med släpkärran, rensa löv från hängrännor, rensa brunnar, fixa trilskande skrivare och barnens datorer osv. Medan jag "klarar" ganska mycket av de sysslor hon gör, tex tvätta, städa osv (även om hon tycker jag gör det på fel sätt). De manliga sysslorna är mer spridda och varierande, så tar man någon av dem så går det inte jämföra med tex tvätta som man gör varje dag. Men sammantaget är det mycket. Mat, disk och aktiviteter / skjutsningar kring barn gör vi ganska jämnt, snarare att jag gör mer eftersom jag oftare jobbar hemifrån.
Vi bråkar också över uppfostran av barnen, där hon tycker jag är för slapphänt med dataspelande och tv tittande. Hon har dock lagt helt på mig att försöka ställa in skärmtider och begränsningar av datorerna vilket leder till att barnen alltid kommer till mig och frågar om de får mer tid på datorn eller se / ladda ned något, det är då rätt lätt att klaga på besluten eller varför datorn inte är inställd så att de kommer när det är matdags.
Men dessa "bråk" är väl rätt normala att man har. Jag har dock under ett par års tid märkt att de eskalerat i storlek ganska periodiskt. Tidigare har min fru varit irriterad någon dag i samband med / innan mens. Men nu tycker jag detta sammanfaller med de ibland 2 veckor långa löpor av kraftig irritation / aggressivitet som inte riktigt funnits i förhållandet förut. Jag kan säga att jag är inte ensam om att uppmärksamma detta, även barnen och andra i vår närhet har kommenterat att "mamma" ofta är arg.
När jag tar upp detta, att jag läst att många som har PMS kan prata om det, kanske till och med söka hjälp - även att jag kan vara med och lära mig hur detta ska hanteras - så viftar hon bort det och säger att det inte alls är så utan att hon är irriterad pga mitt beteende och att jag ska försöka hitta att felet ligger hos henne. Jag är helt medveten om att jag säkert också är del i dessa "bråk". Jag tror garanterat att jag kan ändra mitt beteende så att det hjälper. Problemet är att när hon inte är arg så vill hon inte kännas vid att hon varit det och när hon är i sin arga period så öser hon över mig att hon ångrar att hon inte separerat, flyttat, sett till att vi renoverat, städat, gjort upp med relationer till svärföräldrar och föräldrar osv - dvs ältar saker som redan hänt.
Ofta kopplas det till att hon tycker jag gjort felaktiga val. Sen har hon nog rätt till viss del, vi båda är rätt envisa och hon brukar oftare låta mig föreslå eller välja än att själv ta initiativ. Hon orkar sällan göra egen "research" inför renoveringar, semesterresor osv utan vill gärna välja nåt snabbt, ofta blir det jag som föreslår ett par konkreta alternativ som hon ganska ofta nappar på och tycker är ok där och då, men då eftersom jag i någon mån valt så går det bra att kritisera och säga att jag gjorde dåliga val, har dålig smak osv. Ofta tror hon att jag kan förstå vad hon vill, istället för att säga det. Jag har försökt säga att om hon verkligen vill resa till något specifikt ställe, eller om det är något i huset som hon vill få fixat direkt så kan vi göra det. Men då måste det vara tydligt. Om vi har så olika smak och inte kan komma överens så kunde ju en lösning vara att hon bestämde och drev igenom tex hur matrummet ska se ut och jag fick bestämma över vardagsrummet. Att tycka att hela nedervåningen behöver renoveras och att det vore trevligt att åka på en skön semester men inte bli specifik gör att det antingen rinner ut i sanden eller blir det jag föreslår. Om drömmen är att resa till Karibien så kan vi spara ihop och göra det om ett eller två år. Om det är jätteviktigt att måla om vardagsrummet i kaffefärg så går det att göra. Men man måste vara specifik och börja med bara en sak som går att uppfylla med de resurser man har.
Hade vi haft högre löner hade vi kunnat leja bort renovering, städning osv. Men även här har vi en ständig diskussion. Hon tycker jag är snål och att vi både skulle kunna resa mer och köpa tjänster. Samtidigt går pengarna varje månad åt, hon lägger nog dessutom mer på luncher, shopping och nöjen än vad jag gör. Om man tex la 2 veckor på sommarsemestern att gemensamt renovera/måla om ett rum, eller om man bestämde att ta matlåda ett par dar i veckan för att spara ihop till en semester eller pengar att renovera något. Men hon tycker inte vi som har så bra löner ska behöva snåla så, våra kompisar har ju råd att både resa och köpa renovering. Man kan väl tillägga att vi har bra jobb och löner, men på den normala skalan där vi har några kompisar som troligen tjänar rejält mycket bättre. Det är också lätt att se andras resor och renoveringar, men missa det som de snålar in på eller om de lägger massor av tid på sitt jobb för att få den där högre lönen.
Tyvärr blir detta en ond cirkel. När hon skäller på mig och säger att "allt" är mitt fel så ökar ju inte min vilja att vara hänsynsfull och hjälpa till lite extra när hon har det jobbigt. Jag försöker, men det är svårt när man hela tiden får skit för allt.
Hon har rätt i att jag nog klagar på att hon är arg eller sur (eller deppad) - men jag har sagt att om hon säger att "jag känner mig väldigt nere" eller "jag är på jäkligt dåligt humör men det är inte du, jag behöver bara få vara själv" så skulle det vara lättare för mig att täcka upp. Istället säger hon att jag är en idiot och att jag är dum.
Hon själv är rätt passiv med "större" insatser (hon är jättebra på att hålla koll på barnens läxor, kläder, sporter osv) - men att tex åka till röda korset eller återvinningen med gamla kläder eller städa i köksskåpen orkar hon inte "då hemmet ändå ser ut som skit så det är ingen ide". Renovering vill hon prata om de stora penseldragen, på nån slags visionsnivå, men det är svårt att bli konkret. Hon vill gärna åka till mio eller bauhaus för att kolla på tapeter eller möbler, men att tömma rummet inför renovering, köpa spackel osv som måste göras innan man tapetserar vill hon inte, det är inte intressant - är det ens nödvändigt frågar hon ibland när jag tex har spacklat en vägg innan den ska målas. Du ska bara krångla till allt säger hon, det är säkert ingen annan som gör så!
Jag har börjat hamna i läget att jag gör saker när hon är borta. Ska jag städa så gör jag det på lunchen. För gör jag det när hon är hemma så klagar hon på hur jag gör och att jag borde göra nåt annat istället. Varför dammsuger du köket, det är ju övervåningen som måste dammsugas?!? Varför städar du garderoben, det är ju barnens vinterkläder i hallen som måste sorteras!?!
Renovering känns väldigt långt bort eftersom det blir så stort bråk om allt, allt jag gör ifrågasätts.
Jag har föreslagit flera gånger att gå och prata med en familjerådgivare, men hon säger att då får jag gå själv för det är jag som har problem.
Frågan är. Vad ska jag göra. Hoppas detta går över på nåt år och bita ihop? Separera? Gå själv och prata med någon?
Det börjar ju kännas som vi redan glidit ifrån varandra, finns nåt att komma tillbaka till? Men samtidigt har vi kunnat göra mycket roligt ihop och jag skulle helst hålla ihop familjen. Men utan alla bråk.
Hur gör ni kvinnor som har humörsvängningar vid PMS?
Ålders och instagramkrisen, att "alla" andra har finare hem och åker på flashigare resor? Och att när man fyller 50 kanske inte har ett perfekt hem.
Hur gör ni för att landa med er partner hur prioritera vad som ni ska göra i närtid med den tid och ekonomi som finns?
Men framförallt är det att inte hamna i dessa bråk och skrik och gråt.
