varför? sparkar inte längre...

Är väldigt ledsen för er skull. Vet inte riktigt vad jag ska skriva och har ingen erfarenhet direkt, men ja, jag tror ni absolut får se ert barn. Har mycket svårt att tro annat. Hoppas allt går bra i alla fall...

Alla styrkekramar till dig o din familj
Kan inte ens tänka mig in i vad ni går
igenom nu...

För inte så länge sedan fick jag föda fram vårt (döda)barn men vi var i v34+. jag tror inte det spelar någon roll om du e tidigt eller sent utan det kommer bli jobbigt ändå.. önskar av hela mitt hjärta att ni får den tid ni behöver med ert barn.. uttryck gärna din önskan. och be de gå igenom hela förloppet med er.
en jobbig och svår resa men sänder er alla styrkekramar i hela världen..

Här är en till som fick föda fram en pojke efter att han somnat in i magen (v 42). Tror som Stark Längtan att känslorna är ungefär samma om det händer tidigare i graviditeten. Tänk på att alla minnen som är möjliga att få är jätteviktiga. Ta många kort, hand- och fotavtryck om möjligt osv. Det har betytt jättemycket för mig i efterhand.

Jag lider så med dig... vet ju hur jobbigt det är och jag fäller några tårar för din skull. Hittar inga ord för att få situationen lättare att hantera. Du måste ta dig igenom det här och du kommer göra det. På något sätt har jag upplevt mig själv som starkare efter det som hänt. Man känner sig verkligen inte stark när man är mitt uppe i det men det har ändå något gott med sig.... om man nu ska försöka se nåt positivt i allt elände. Jag känner att min ängel Elvin har gett mig så mycket ändå. På ett halvår har jag lärt känna mig själv på ett helt annorlunda sätt.

Kram på dig

Jag vill ge dig mitt allra största stöd till morgondagen. Det gör mig ont att ni ska behöva gå igenom denna mardröm. Ni kan inte förbereda er på någonting. Varken känslor eller handling. Jag hoppas att ni verkligen får all den hjälp ni behöver och att ni kan känna er trygga i deras händer. Självklart ska ni träffa ert lilla barn. Det är en stark upplevelse och den får ingen någonsin ta ifrån er. Fråga om dem kan hjälpa er med hand/fotavtryck som AnnaMaria 78 nämnde. Gör allting som ni känner för i stunden. Det finns inga rätt eller fel. Det ni bestämmer er för måste vara det ända rätta.

Stor varm styrkekram från ängeln Lykkes mamma.

Jag har fött fram en liten pojke i vecka 22 men han var stor som vecka 17-18 (svår kromosomrubbning, 69 kromosomer istället för 46). Vi fick se och hålla i honom och fick även hand och fotavtryck som är så fina. Jag sa först nej till dessa avtryck och ville inte hålla/se honom heller men kuratorn övertalade mig och det är jag så glad för idag. Det finns ju inget annat kvar av honom längre så det gäller att passa på, hur jobbigt det än känns.

Och var inte rädd för förlossningen. Du får så mycket smärtstillande du vill och behöver. Dessutom är ju inte magen lika stor som vid en fullgången graviditet pch spänner inte så mycket vid värkarna så åtminstone jag tyckte att den fysiska smärtan var ingenting i jämförelse med en fullgången graviditets. Fast den psykiska smärtan var naturligtvis desto värre.

Kram till dig!

Jag födde vår lilla pojke i v20, fick obegränsat med smärtstillande så jag tror själva förlossningen nästan var värre för min sambo, jag var iaf lite avtrubbad och groggy han var helt med och fick se mig lida men kunde inte göra något.
När Eskil kom ut så tog barnmorskan med honom ut, tvättade honom och gjorde honom fin sen kom hon in med honom till oss och lämnade oss sedan ifred. Efter några timmar fick jag åka ner till operation för skrapning eftersom moderkakan inte kom ut, och då tog barnmorskan Eskil en stund igen, när jag kom tillbaka upp på avdelningen fick vi honom igen och hade honom hos oss hela dagen.
Det jag ångrar mest och alltid kommer ha ångest för är att vi tackade ja till anonym kremering, läkaren sa att det var det vanliga och att de flesta gjorde så, jag önskar så att vi hade begravt vår lilla pojke ordentligt, så tänk igenom ordentligt hur ni vill göra!

Har du frågor är det bara att inboxa!
Kram och ska tänka på dig imorgon.
Anna.

Kom på en sak, ta med kamera, vi tog nästan 200 bilder under de timmar vi hade Eskil hos oss, är så fantastiskt glad för dom nu!

Jag vill bara skicka massor av styrkekramar till er! Det ni ska göra i morgon är det värsta man kan bli tvungen att vara med om. Jag var med om liknande 24/8. Då var jag i v. 19+3...

Alla har skrivit så bra saker, många bra råd. Tänk på att det är den enda stunden ni någonsin kommer att få med ert lilla barn. Ta vara på den, även om det känns jobbigt. Man ångrar sig efteråt annars.

Massor av kramar!

Jag beklagar så att du mist ditt lilla Pyre....
Jag fick föda vår dotter, Julia i v. 41+1 och hon levde inte heller. Det är det mest smärtsamma jag gjort, men också det finaste. Det var det sista jag gjorde för henne, känns det som.
Har inte läst hela tråden, men trycker på det anaconda skrev: Ta bilder! Även om ni inte orkar titta på dem på mycket länge, så kommer ni inte att ångra det.
Sänder mina varmaste kramar och ett litet boktips som jag funnit mycket tröst i:
Sommarlandet av Eivind Skeije (Vet inte om det stavas så).
Det är en bok om hopp och det behöver vi alla...
Mina tankar går till er i morgon.
Kram Kattis

Tänker på dig idag, kram.

Beklagar verkligen det som hänt. Har absolut ingen aning om hur det känns. Måste ju vara bra mycket värre än att få missfall då kroppen faktiskt oftast sköter allt själv.

Skickar lite styrkekramar och en tanke för dig och din familj så här i jobbiga tider.

Sänder en tanke...

Beklagar att även du har fått ta det värsta beslutet någonsin - att avbryta en graviditet. (vi gjorde det i nov -08 i vecka 22). Du har fått många bra förslag och jag hoppas verkligen ni håller er underbara ängel o ta vara på den stund ni får tillsammans. Ta på han/hon och fotografera så mycket ni bara orkar. Vi tog även familjebild som visar hur liten o söt han var. Hoppas du fick så mycket bedövning att smärtan inte var allför jobbig. Styrkekramar till dig!!!!!!!!!!!!!

Jag var med om samma sak som du fast lite längre gången... 20+ 0) Vi fick fatta ett beslut och på mindre än 10 dagar efter RUL lämnade vår lilla skrutta oss för alltid... Förlossningen var läskig och jobbig tyckte jag... hoppas det har gått OK för dig och din kropp... Det är helt omänskligt att behöva genomlida det här... så orättvist... och visst undrar man VARFÖR!!!!???? Varför skulle detta hända oss..... Vi tittade och höll henne en liten stund men släppte sen taget. Sjukhuset tog bilder åt oss som kommer ligga i journalen sen om vi vill se... Som det känns nu kommer vi inte vilja ha ett separat omhändertagande... men vi har inte bestämt oss ännu... kanske kan det vara nog så fint för henne att ligga bland kompisar i samma situation... Tänker på dig och vet precis vad du går igenom... Skickar värme och tankar... hör av dig när du kommer tillbaka till livet om du vill... För oss skedde avbrytandet i måndags... och idag sitter jag här... helt otroligt... men det går väl upp och ned... Tur att vi har varandra här ute...

KRAMAR KRAMAR KRAMAR

Nu har det gått snart ett år och jag måste bara skriva av mig!

Zackarias kom till oss! SÅÅÅÅÅ vacker.

Förlossningen var AVSKYVÄRD!!!!

I över 10 dagar pumpade de i mig medicienr för att avbrytandet skulle påbörjas, men nej då..... Min kropp behåller allt!

På dag 11 får jag en UTERUS RUPTUR, ligger en vecka på IVA och är väl glad att jag lever om man säger så.

Nu ska vi urnsätta vår pojk i en asklund. Känner att det blir ett fint minne av honom trots att vi avbröt i ett så tidigt skede.

KRAM på er alla som gav oss stöd.

Jag har jobbat på BB och alla som föder fram ett barn som somnat in så blir föräldrarna erbjudna att både se och klä på barnet tvätta det osv. Det är en viktig del utan sörjandet. 

ville bara säga att jag beundrar dig som är så stark och orkar skriva om detta. Ja alla ni som orkar skriva. Kram på er!