Bara för ett par dagar sedan framkom det ytterliggare information ang min adoption....
Och hela min grund skakar.
mycket personliga saker..men en sak..inte helt säker..måste hitta en tolk..men det verkar som om jag inte är född på den dagen som det verkar!!!
Att jag är född en helt annan månad och dag...
Hur fan gör man nu..vad händer...vad kommer nu..vad ska jag göra???
Läs bara TS inlägg. Hon har skrivit i ett av inläggen att varken b-mamman eller a-mamman vill ha henne. Det är där skon klämmer eller? Tråkigt att det går ut över alla andra som försöker ge goda råd. Och har man Ipone med FL-app så ser man varken kategorier, eller vilket nr inläggen har. Jag tycker inte synd om själv ömkande människor. Och vet du säkert att din b-mamma inte vill veta av dig. Många som adopterar bort sina barn gör det för att de tror att barnet får det bättre om de får andra föräldrar och förutsättningar i livet så som utbildning och välfärd.
Omg!! Jag bär på detta stora dilemma, och letade över hela internet efter någon som hade samma stora fråga! Jag är adopterad och åkte för 2år sedan tillbaka till mitt hemland och fick veta att jag är ett eller två ! År äldre ! Och det kändes så självklart! Som om mitt undermedvetna kom fram! Jag har alltid varit längre än de i mina klasser och jag har på något sätt alltid varit mogen för min ålder och alla brukar gissa att jag är äldre! Men min adoptiv mamma vet om det här men bryr sig inte men jag e verkligen förkrossad går och tänker på det varje dag, vad ska jag göra ?? Jag vill att alla ska veta min riktiga ålder men ändå inte..
Hur skall någon kunna veta vilken födelsedag ett hittebarn har? De får ett fiktivt datum, ofta yngre än det verkliga för i urspungsländerna vet man att de små barnen är mest efterfrågade av adoptivföräldrar i väst. DE senaste 10-20 åren har födelsedatumen uppenbarligen blivit mer rimliga för på -70-80-talet var åldersutredningar mkt vanliga i SVerige (adoptivbarnen var uppenbart yngre eller äldre än de uppgavs vara)
Jag har full förståelse för att det svajar inombords nu! De som inte har det har nog svårt att sätta sig in i hur andra känner det. Som adopterad med väligt lite bakgrundsinfo kan de få saker man vet eller tror sig veta vara oerhört viktiga för skapandet av den egna identiteten. TS hoppas att du får reda på mer fakta och att det går att korrigera i efterhand om det visar sig att du har fått fel datum.
oj såg att det var en gammal tråd.
Den här tråden är något av det värsta jag sett. Skämmes ta mig fan alla empatilösa människor som skriver inlägg om kompis X och kollega Y som minsann inte vet när de är födda och inte bryr sig eller som påtalar att det är betydelselöst när man är född. För TS och en jävla massa människor (adopterade eller ej) är det viktigt. Så visa respekt för det!
Bussigt
Jag vill inte vara en del av detta projekt, denna så kallade solidaritetsgest, denna alternativa progressiva och radikala familjebildning, detta världsmedborgarskap som ni hyllar men som jag inte har tillträde till. Jag vill inte vara ert antirasistiska alibi, er gulliga etniska docka eller er plan B. Lämna mig i fred!
Jag vill inte att ni sätter er ner och ömt berättar att jag blev bortlämnad av kärlek, och att jag blev vald av en ännu större kärlek. Att det var meningen, att guds vägar äro outgrundliga, att ödet förde mig hit. Jag är inte längre ett barn och nu vet jag att det är bullshit: Jag vet att jag blev stulen, jag och så många andra. Jag vet att mina papper förfalskades för att jag skulle kunna skickas hit, jag och så många andras. Jag vet att ni egentligen ville ha ett annat barn, och hade det inte blivit jag så hade det blivit något annat. Jag vet att jag är fullkomligt utbytbar. Jag och så många andra.
Ni säger att man inte betalar för ett barn. Men vad spelar det för roll?
Det jag ser framför mig när jag tittar i mina papper är ifyllda beställningsformulär, fakturor, kvitton, beskrivningar av önskade och oönskade barn (nej till blandbarn, nej till handikappade barn), en enkel flygbiljett och ett pass i vilket det står: Resans syfte: Adoption.
Jag vill inte höra att jag fått en andra chans. Jag vill inte höra att jag ska vara tacksam och när jag frågar varför jag ska vara tacksam vill jag inte få en lista över materialla ting som på något sätt står över rätten till mitt ursprung, min identitet, mitt modersmål, mitt genetiska arv, min familj, mig själv.
Att få vara en hel människa är visst en rätt enbart förbehållen några få, inte någon som blivit bortlämnad i ett land i tredje världen.
Jag har inte fått en andra chans, jag blev bestulen på min första chans.
Jag vill att ni ska sluta att ständigt ställa mina levnadsvillkor, min livskvalitet och min status som människa mot gatubarnets, ni vet, det där bedjande, övergivna barnet som lever på affischer som vädjar till vårt dåliga samvete. Jag är inte en av dem och har aldrig varit det. De är inte de som adopteras, och det skulle även ni veta om ni läste på.
Jag vill inte att min kritik av den alltmer väldokumenterade korrupta adoptionsindustrin ska förlöjligas genom att ni kallar mig för ett argt, bittert och otacksamt adoptivbarn. Jag vill inte att mina erfarenheter av rasism, sexism, exotism och utanförskap ska trivialiseras som någons dåliga dag. Jag vill inte att mitt sökande efter mina rötter ska beskrivas som ett svek mot mina svenska föräldrar. Jag vill heller inte att mina erfarenheter som adopterad ska avfärdas med berättelser om din vän som är adopterad, som inte alls känner som jag eller har upplevt det jag beskriver.
Det jag vill är att ni slutar att ställa oss adopterade mot varandra. Att ni slutar att tysta oss som uttrycker smärta och sorg genom att byta ut våra röster mot en glad adopterads. Att ni slutar att dölja problematisk statistik med en leende adopterad som får säga: Nämen, jag känner då inte alls igen mig. Det sägs ju att det går bra för de flesta adopterade, så sluta att vara så rädda för andra perspektiv.
Men framför allt vill jag att ni lyssnar. Tar in vad vi, som blir allt fler, och som försöker höja våra röster faktiskt säger:
Barnets rättigheter måste alltid gå först!
Barnkonventionen måste följas, Haag-konventionen måste följas, internationell adoption är alltid en sista utväg!
Mammor och pappor ska få hjälp att behålla sina barn i stället för att uppmuntras att lämna bort dem.
Oavsett om man är en lycklig eller olycklig adopterad så förtjänar man att veta att man inte blivit stulen, att man inte blivit utsatt för trafficking, att ens föräldrar inte blev lurade att lämna bort en.
Det finns ingen rätt till barn, det finns bara ett barns rätt till föräldrar. Och dessa föräldrar ska i första hand vara barnets egna. Även om de är ogifta, även om de är ensamstående, även om de är fattiga, även om de bor i ett krigsdrabbat land. Och även om de inte är vita.
Så säger jag. Så säger vi.
Vi är inte arga, bittra och otacksamma.
Vi har bara röster som låter annorlunda än de ni är vana vid att höra."
Jag vill byt min födelsedag jag vill korrigera för att det stämmer inte
Hej adoption sucks, jag kan delvis förstå smärtan hos föräldrar vars barn blivit tagna från dem för att adopteras bort. Försök hitta dem om det är möjligt eller lägg upp bild på dig själv på något ställe där föräldrar kan söka sina förlorade barn. Lycka till.