Hems hemsk mamma jag kommer bli

Om barnets utseende är en så viktig faktor, bör du förmodligen inte adoptera.

Jag har fyra biologiska barn och vet du det är inte ett dugg lika mig, inte någonstanns, även om de är blonda och blåögda så har jag aldrig sett eller fått höra att vi är lika så det är ingen garanti bara för att de är biologiska.

Du ska se att när du väl får den lille och börjar binda band med det så kommer du att känna annorlunda.

Min fru födde vårt första barn, jag födde det andra. Båda barnen är tillräckligt lika den biologiska föräldern att en utomstående som vet att vi har fött varsitt barn med största sannolikhet kan se vilket, men jag har aldrig någonsin känt att jag och min äldsta inte hör ihop. Nu ser hon inte "adopterad" ut, men vi är verkligen inte ett dugg lika någonstans.

Jag var orolig under planeringen och graviditeten, orolig för att barnet inte skulle kännas som mitt, att det inte skulle kännas att vi hörde ihop, att det skulle  vara konstigt att inte vara lika. Men det är så mycket annat som visar att vi hör ihop (hon har mitt namn i andranamn, jag hör mig själv i hennes ordval och tonfall varenda dag och så vidare).

För många är det en sorg att inte kunna få biologiska barn, men vet du - man kan vara glad över barnet man får ändå. Man måste inte välja en känsla och köra på den. Däremot är det ju inte någon bra idé att adoptera om man ständigt ska gå runt och vara besviken över barnet man fick.

Min mamma är blond och blåögd, jag är brunett och har bruna ögon. Vi liknar inte alls varandra, och ingen brukar tro att hon är min mamma. Folk har till och med frågat om jag är adopterad!

Som ovanstående säger, biologiska barn är ingen garanti på att de kommer likna dig. Du kommer säkerligen tycka att ditt adoptivbarn är världens vackraste och överösa med kärlek.  

Även om du får ett biologiskt barn så kan du ju inte styra hur han eller hon kommer se ut. Ett barn måste ju inte likna sina föräldrar, min yngsta bror är tex inte speciellt lik någon av våra föräldrar. Om det handlar om att du inte vill att alla ska se direkt att barnet är adopterat så finns det ju faktiskt länder i Europa som man kan adoptera från som ni kanske passar in på och vissa barn från tex Sydamerika är också ganska ljusa (inte alla dock). 

Jag tror att alla har olika drömbilder som finns med från uppväxten. Själv var jag övertygad om att jag bara måste ha en flicka men när första var en pojke insåg jag att jag verkligen älskar honom. Andra blev en flicka och när hon kom insåg jag vilka speciella band jag har till min son. Det är kanske mer tankarna som spelar en ett spratt och omgivningens värderingar. Vad kan vara härligare än att få vägleda och älska sitt barn genom livet. Lycka till med adoptionen!

Om det känns som en bestående känsla att du ska bli hemsk mamma, så bromsa nu är du snäll. Men förmodligen är det bara en övergående känsla som sitter i medan du ställer om kurs i livet och ändrar din målbild. Att adoptera är dte bästa jag gjort i livet. Det var just de barn jag fått som det var meningen att jag skulle få. Jag är mest av allt en mamma som vilken som helst med en hektisk småbarnstillvaro  

Detta med att alla vill föra gener vidare anser jag vara nonsens. Är det något majoriteten vill så är det att vara som alla andra och följa normen... Och det kan de flesta göra utan minste eftertanke när det kommer till familjebildning, eftersom gravidtestet blir plus efter några månader av lite sänghalmsprassel. Förutom att följa normen är det en annan sak majoriteten vill och då är det nämligen att ha sex...

Om man ska prata om något naturligt överhuvudtaget i detta sammanhang så är det naturliga att få vår art att överleva och det är inte genom att alstra så många genetiska avkommor som möjligt, ty vår jord är redan överbefolkad, utan då är det att ta hand om artfrändernas barn, om vi nu ska vara så biologiska/darvinistiska som vissa vill vara. Annars kan man som jag tro på Guds vilja och att ha en mening med sitt liv och en av mina meningar i mitt liv är att leva med de underbara barn jag har!

 

Adoptera ett barn från ett land där folk har västerländskt / svenskt utseende.

Jag hade tänkt precis som du.Förstår precis vad du menar och hur du tänker.

Visst är inte alla biologiska barn lika sina föräldrar och vice versa, men det är inte det det handlar om.

Jag hade velat när folk såg oss att arbetskamrater, bekanta, vänner etc. trodde att det var mitt biologiska barn. Ingen visste som inte kände mig väl.

Adopterar du från Polen, Riga, Vitryssland etc. så kommer ingen att se att barnet inte bär dina gener.

Jag har full respekt för dina tankar, hade tänkt på samma sätt själv.

Vid en äggdonation försöker man - alltid - matcha utseende. Man får skicka kort på sig själv som liten, i olika åldrar, ange länge, vikt, hårfärg etc. sedan försöker de i den mån det går hitta en donator. De matchar även intressen.           

Finns det inte länder där barnen ser svenska ut du kan välja? Du kan väl själv välja land. Förstår om man är blond och blåögd själv om man vill ha ett barn som inte avviker utseendemässigt allt för mycket. Lycka till!

OJ du är inte en hemsk människa men du bör vekligen tänka igenom ditt/erat beslut och verkligen berätta för din man vad du känner!

Jag är adopterad och 26 år, min mamma och jag har ett verkligt band. min mamma och pappa är dom jag har i sverige men dom har alltivd varit öppna med att jag är adopterad och tyckt det varit viktigt att veta vart jag kommit ifrån (chile) och det har inte skadat mig på något sätt, min syster är också adopterad från samma land vilket gjort oss "lika" (ej biologiskt).

I mitt fall är jag lik min mor i sättet och hur jag är (beteer mig med kroppen) vi kan skratta åt varandra hur "lika" fast olika vi är.

Mitt tips till dig är att alltid vara öppen i alla känslor till alla kring dig...

lycka till       

Bra att du funderar.

Allt har med förväntan att göra. Nu är du precis i skiftet mot att ev välja adoption. Er förväntans barn är fortfarande det som är likt er.. Det tar tid att svänga oceanångaren.

Gå igenom utbildningen, utred er hos kommunen.. allt tar tid, saker mognar och ångaren svänger.
Vi funderade också på europeiska länder i början men ju mer tiden gick och adoption blev önske-alternativet , ett adopterat barn blev målet och sedemera ett afrikanskt barn. Då var tanken på ett ljust fräknigt precis lika skrämmande och främmande som du nu beskriver att ett olikt barn känns. När vi väntade som mest kunde jag inte tänka mej någon värre mardröm än att bli gravid.  Precis lika skrämmande som adoption verkat tidigare när vi var i IVF var nu tanken att bli gravid när vi väntade barn via adoption. Allt har med att man vill kunna tänka sig ett barn i huvudet och få längta efter det...

Adoption tar tid nu för tiden.. ofta lång tid. Står man ut hela resan så hinner man landa många gånger om, Få inte panik att du inte kan ändra dej till ditt nya spår direkt. Det måste få gå långsamt om det ska vara väl grundat i hela ens personlighet och det måste det vara om man ska ta över ett ansvar man får av en kvinna som önskar ett bättre liv i en kärleksfull familj i en annan del av världen för sitt barn. Har du kvar tankarna när det blir dags att skicka papper är det kanske bra att ta ett steg bakåt och fundera. Jag skulle sätta en peng på att du inte tänker så då..

Vi är överlyckliga med vårt afrikanska barn och trots att hela barnlöshets grejjen var hemsk med behandlingar etc så är jag tacksam  för våra kassa spermier och ägg. Utan dem hade vi aldrig fått vårt vackra bruna barn som nu snusar inne i sin säng, som jag inte förstår hur jag skulle kunnat leva utan!