Jag och min make har en väldigt tuff period i vårt äktenskap och det är dålig stämningen hemma. Vi skriker inte på varandra, eller fel, maken höjer rösten och slänger ur sig fula ord då och då. Det jag försöker säga är att det inte är bråk med pajkastning etc. Vi har en son på 2,5 år och jag undrar hur mycket en sån liten påverkas av den dåliga stämningen hemma? Vi har alltid varit väldigt kärleksfulla innan.
Vad tror du? Det sägs att barn är som ett oskrivet blad.
Tja.. Bra är det ju inte. På samma gång är det ju livet. Människor blir ovänner ibland.. Viktigt att barn ser och upplever hela registret av känslor. Fula ord däremot kommer de ju bara ta efter...
Det är bättre för barnet att man bråkar öppet än att det ligger dolda konflikter och gror, sådant kan tyvärr skapa en känsla av otrygghet när barnet känner att något är fel men aldrig får skymten av det så att säga. Detta kan skapa beteendeproblem (tex trotssyndrom) hos barn eller andra utåtagerande beteendeproblem, det kan också resultera i att barnet blir inåtvänt och börjar krypa in i ett eget skal för att skydda sig mot obehaglig stämning och otrygghet i det egna hemmet. Detta baserar jag på litteratur jag läst om forskning när det gäller barn som växer upp i konfliktfyllda hem vs barn som växer upp med separerade föräldrar. Finns det konflikter som aldrig kan lösas utan bara ligger och gror är det bättre för barnet att föräldrarna separerar. Att bemöta konflikterna och ta fram dem i ljuset och lösa dem, är däremot till fördel för barnet. Bråkar gör alla ibland, och att även små barn ser exempel på konfliktlösning vid bråk är i sig aldrig något bekymmer!
Det är ju självklart att det påverkar. Vad hade du trott?
Allt påverkar, spelar ingen roll om vilken ålder man är i, vuxen som barn.
Men alla tar vi och påverkar våra barn till det sämre ibland (eller ganska ofta egentligen).
Allt och alla hjälps åt att förstöra barnen.
Mina föräldrar bråkade som tokiga innan de skildes. När de väl skildes var jag fem år gammal. Jag blev alltid jätte rädd. Har ett starkt minne då jag blev rädd och ledsen och spring in på min storasysters rum. Hon är 20 månader äldre än mig. Jag minns inte hur gammal jag själv var då men jag sprang till min syster och hon försökte trösta mig. Så visade hon mig att vi kunde krypa in under hennes säng och gömma oss tills det var över. Där låg vi sedan tätt ihop och tryckte till det hade varit lugnt bra länge.
Jag minns när mina föräldrar bråkade att jag mådde riktigt dåligt!! Så det påverkar absolut barnet!
Eve, jag fattar oxå att det inte är bra och inget som jag vill att sonen ska uppleva men precis som Smilly skriver så blir ju folk ovänner. Det är inget vi önskar, mår själv väldigt dåligt över situationen och vi ska gå iväg tillsammans och prata. Grejen är att det är svårt tycker jag att avgöra hur mycket av sonens beteende som bara är typiskt för åldern och vad som har att göra med familjestämningen.
Det ni kan göra är att prata med er son..
Förklara att " jag och pappa tycker olika om vissa saker och då bråkar vi, men vi blir kompisar efter en stund" " du och jag tycker ju också olika ibland, och du blir arg på mig, eller hur?"
Det är faktiskt inte fult att bli arg.
Hur han påverkas kan ingen säga. Att han påverkas är självklart. Att bråka ibland är bra. Det behöver de också lära sig, men visa att ni också kan säga förlåt. Och försök undvika att spy galla. Då lär de sig att ta ut sin ilska på andra. Att ha dåligt samvete och fundera för mycket hjälper inte sonen. Lägg istället energi på att hitta orsaken till bråken och minska på dem.
Kan också säga att mina föräldrar bråkade en hel del när jag var liten och kan inte känna att jag mått dåligt av det. Tvärtemot så har det gjort att jag har lättare för att hantera personer med humör och är inte rädd för ilska. Till skillnad från vänner som växt upp med föräldrar som i princip aldrig råkade. Men det beror ju på vilken person man är. Viktigast är att sköta det snyggt och se till att det minst är typ 70 % glada stunder och 30 % bråk. Man kan faktiskt kompensera bråk med bra saker som tid och kärlek.
Jag tror att det beror på hur man bråkar och på hur man löser det hela efteråt.
Blir man så arga på varandra att man märker att barnen blir rädda då måste man komma på ett annat sätt att hantera det hela på, att man blir arg tror jag bara är sunt att barnen ser för det innebär att även de känner att de har rätt att bli det ibland och att man sen som vuxen verkligen visar att man blir sams igen och säger förlåt gör att barnen har lättare att göra det samma sen när de behöver göra det.
Sen så handlar det också om vad man bråkar om men det tror jag nog att de flesta normala människor förstår, pengar, sex och otrohet är inget som barn ska behöva höra talas om 
Så bråka på men gör det med lite sunt förnuft så blir det nog bra till slut
1. Säg till barnet att barnet inte har gjort något fel. Det som ni vuxna bråkar om inte handlar om barnet.
2. Låt aldrig barnet vara den som kommer med "små meddelanden", kolla upp den andre och får lyssna på skit från varandra. För detta kallas även i fackspråk, att barnet får vara ping pong boll och detta går in under psykisk misshandel. En situation som är väldigt lätt hänt.
3. Tänk över hur ni bråkar. På vilket sätt. Hur ni kanske kan göra detta annorlunda. Kanske behöver någon utifrån som kan hjälpa er att prata eller mer få ett mer konstruktivt sätt att lösa konflikter på.
Spelar ingen direkt roll alls, utan barn påverkas alltid när vuxna bråkar. Just då när detta sker förlorar de sin anknytning och trygghet. För barn kan inte sätta ord på rädsla och se den som vi vuxna kan utifrån och därefter analysera situationen och känslan varför sig. Utan barn blir känslan och löser det hela utifrån att det är de som har gjort fel eller att det är dem som är fel.
Utan barn som är närmare sex sju år kan bättre ta till sig det som föräldrarna förklarar. Logiskt se och förstå en situation/konflikt kan inte ett barn göra förrän de är i övertonåren. Ju, yngre ett barn är så påverkar en konflikt mer och större. Då på ett personligare plan hos barnet.
Mina föräldrar bråkade ytterst sällan när jag var liten men jag minns att när de var osams så blev jag jätteledsen och tyckte det var obehagligt. Jag var livrädd att det skulle skiljas och att någon av dem skulle ta mig från den andre föräldern. En dag bröt jag ihop totalt när mina föräldrar bråkat tidigare under dagen. Mina föräldrar förstod inte varför förrän jag skrek att jag inte ville att de skulle skiljas. De blev jätteförvånande men förklarade att det inte är därför de bråkat, utan att de har olika åsikter ibland som de behöver diskutera (bråka) om ibland. Efter det var jag lugn och förstod bättre att bråk förekommer. Jag brydde mig inte alls mycket om deras bråk längre.
Bråk förekommer ja, men var noggrann med att förklara varför man bråkar och se till att barnen inte känner skuld eller oro.
Min son som är 10 månader blir jätte ledsen när jag och sambon låssas bråkar om han tex kittlar mig osv. Tror de påverkas mer än vad man tror!!!
Visst kan det vara bra för barn att se att man kan bråka och bli vänner igen. Men TS skriver att de har en väldigt tuff period och dålig stämning hemma.
Då är det ju inte riktigt samma sak som att bråka och bli vänner om det är en obehaglig stämning under en längre tid.
Självklart känner barnet av att det och kan bli otryggt. Speciellt om någon höjer rösten och är otrevlig då och då.
Kan ni inte söka hjälp så ni får ett harmoniskt hem igen som ert barn kan växa upp i?
För ert barns skull?
Jag skilde mig då mina söner var 8 och 5 år gamla. Den yngre har inga minnen alls av några bråk( är väldigt tuff och självsäker i grunden), medan den äldre(som är känsligare, mer av en tänkare) nog haft problem nu som vuxen, mest en rädsla av att bli övergiven. Vi grälade så gott som aldrig när de var vakna, men han har nu efteråt berättat att han vaknade och lyssnade till våra gräl, och grät.
Vi har pratat mycket om detta nu efteråt, och jag försöker hjälpa och stöda så mycket det går.
Men som svar på frågan, ja de påverkas, men det beror också oerhört mycket på hurudan personlighet barnet har!
Mina föräldrar bråkade inte, utan var iskalla och sa inte ett ord till varandra. Det var outhärdligt för en som barn. "Tyst bråk" är mycket värre än när sakerna flyger och fula ord viner och bråket brakar loss. Anser jag.
Men det bästa är ju om man är sams, förstås. Samtidigt. Vi människor är inte gjorda för att glida igenom livet utan smärta. Livet är svårt. Det kan också vara nyttigt och utvecklande för barnet att se att konflikter kan lösas. Så om de ser att man också löser konflikter och blir sams igen, så får de smak på hur bråk kan se ut i livet (vilket de naturligtvis kommer att råka ut för med kompisar och andra i deras omgivning) och hur man då också kan lösa konflikter då de uppstår.
Det är inte så dum egenskap att lära sig.