vårdnadstvist från pappans perspektiv

Första gången jag skriver här, men har lurkat en hel del. Igår fick jag tråkiga beskedet att jag blev av med vårdnaden för mina bägge söner. Skriver här mest för att skriva av mig lite känslor och välkomnar kritik och perspektiv i mina tankar. Beslutet var intermistiskt. Bakgrunden är att jag tagit ut skilsmässa med min fru pga att hon återfallit i droger. Hon åkte hem till sin mamma för att vila upp sig och fick då ta med sig barnen som är ca 2 samt 4 år. Vi bodde i Spanien och jag var mellan två jobb som krävde stor fokus av mig tyckte jag och tillät därför min fru att ta med sig barnen till sverige trots sitt tillstånd. Tanken var att vi skulle jobba tillsammans för att komma igenom detta och att jag skulle komma och hämta barnen bara någon vecka senare. Undertiden skulle hennes föräldrar kunna hjälpa till med barnpassningen. Tiden gick och jag blev orolig när ingen hörde av sig. Det visade sig bero på att frun hade hamnat på phyket, hennes mor berättade det för mig tillslut. Lugna diskutioner hade jag då med frun tills punkten drogs upp om att jag snart skulle hämta barnen vilket hon nu inte tillät. Jag kände inte att det var en passande miljö för barnen att vistas i då hon uppenbarligen var illa därtill. Ingen hänsyn togs och jag kände mig tvingad att stämma henne på vårdnaden. Under 3-4 månader kunde jag inte träffa mina barn då frun endast tillät besök i orten hon befann sig på. Långa långa avstånd från allt gjorde det väldigt problematiskt rent ekonomiskt. Hon skrev dessutom in dom på dagis mot min vilja. Under denna tiden åkte hon in på phyket ett antal gånger. Hennes version är att jag är stora anledningen till hennes missbruk vilket jag och min familj har svårt att förstå eller se. Kan häller inte förstå hur jag kan vara ansvarig för andras handlingar oas vad.. Veckan innan första muf så får jag träffa barnen, dock fortfarande i hennes hemort men med hjälp av ett bidrag från hennes sida som gjorde det möjligt. Jag fick här begrava mina kännslor för att försöka diskutera med min fru om allt, jag spelade då in hennes egentliga sanning kring alla punkter. Så som att jag aldrig varit fysisk mot verken henne eller barnen. Även bekräftat hennes missbruk och omfattning samt massa annat som var till min fördel. Tex så kännde hon inte att hon klarar av att ta hand om sina barn själv. Hon visste inte om hon skulle falla tillbaka i droger eller inte. Hon säger att ingen i hennes familj skulle någonsin anmäla henne till socialen eftersom man inte gör så inom familjen. Väl i muf så bestäms det att parterna ska sammarbeta och besökstillstånd utlåtas där jag får se mina barn ca, 1 vecka i månaden. Dock fortfarande i Sverige men i mitt föräldrarhem. Vid första umgänget valde jag att inte lämna tillbaka barnen eftersom jag var orolig för återfall rent phykiskt eller missbruksvis. Ny muf tillkallades. Innan förhandlingen som ficj vänta mellan 2-3 mån så försökte frun träffa barnen en enda gång. Hon skulle då träffa barnen med sina föräldrar på ett lekland där jag också fick vara med. Avtalet kring oss båda blev dock så hopplöst att få fram att jag inte kände att jag kunde lita på utfallet. Det sluta med att jag erbjöd frun att träffa barnen i min bostad istället där. Detta accepterades inte och hon valde att åka hem igen utan att fått träffa dom. I följande muf blev jag alltså av med vårdnaden för mina barn som jag försökt skydda från en missbrukare som för tillfället kan anses stabil. Hon lämnar drogprover som är rena och jag gick egentligen in för att jag ville sammarbeta och var tom redo att ge henne boeendet pga allt bråk som jag tycker är värre än saken som nu tycks blivit så mycket bättre. Motiveringen till att jag förlora vårdnaden beror på sammarbetssvårigheter. Min oro är så klart att hon kommer återfalla i drogerna igen, eller annat självskade beteende. Det hör till saken att hon tidigare gått igenom ca 10 olika vuxenutredningar samt en del ekonomiska, bott på 4 olika behandlingshem under långa perioder, haft LPT vid ett tillfälle, försökt ta sitt liv så många gånger att jag inte kan räkna det, en gång försökte hon ta sitt liv inför socialen som hon lämnat in barnen till, inte jobbat på närmre 10 år eller mer, saknar utbildning (som hon dock nu håller på att plugga upp på konvux) Allt ovan är vad min oro ligger i. Det hör till saken att min frus alla problem upphörde då vi flytta ihop och skaffa barn för 4 år sedan. Endast en gång innan det aktuella återfallet fick min fru ett återfall, detta kopplat till händelsen beskriven där hon försökt ta sitt liv inför socialen. Mitt perspektiv är att jag mått väldigt dåligt av min fru, framförallt senaste året då både dessa återfall skedde. Jag behöver dessutom distans för min egen del och orkar inte kriga för mina barn mer. Ingen lyssnar, varken socialen eller tydligen TR. Jag känner inte att jag vill träffa mina barn längre eftersom jag då måste följa hennes ord och bestämmelser. Det kommer än mer dra ut på smärtan för mig som redan nästan fått mig att kolapsa. Jsg känner att jag på sin höjd orksr göra en överklagan till hovrätten, om det inte går att få tillbaka vårdnaden då så kommer jag ge upp. Det är med ångest och tvekan, men för min del och i en förlängning för barnens känner jag att det är bättre dom växer upp utan mig som pappa. Om jag inte har vårdnaden om mina barn så känner inte jag att jag kan fylla ut en ansvarsroll för dom och det gör mig väldigt ont.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-03-09 12:05
Det ska också tilläggas att jag ville ha sammarbetssamtal, det ville inte min fru då det intermistiska beslutet togs. Sammarbetssamtal har därför aldrig hållits.