Jag fick föda ut en liten pojke i v 19 pga att han dog i magen med missbildningar. Jag sörjer enormt mycket. Vi ska begrava honom kyrkligt. Men nu fick jag veta att det var manipulerande och psykiskt sjukt att kalla honom för barn. Det heter icke levnadsdugligt Foster-missfall! Är jag sjuk för att jag kallar honom för mitt barn? 
Det är klart att det är ett barn. Det spelar ingen roll att det inte var livsdugligt.
Ett dödssjukt barn eller vuxen är ju inte heller livsdugligt precis innan den avlider, pga sin sjukdom/ skador. Samma med ett barn som missbildats.
Det är väl bra att naturen ordnar missfall, men det är klart att man sörjer att ens barn fick så stora fel att det inte kunde leva. Jag fick missfall i vecka 7, det är klart att det inte var ett livsdugligt barn men det skulle ha blivit ett färdigt barn om det hade varit ok. Så det är klart att jag sörjde. Vid 19 v är ju risken mindre så jag kan tänka mej att man har slappnat av och tänkt ännu mer på barnet då.
Det låter otroligt okänsligt att säja åt dej att du inte får kalla ditt förlorade barn för barn. Sörj nu, gå vidare sen.
Klart du ska få kalla det ditt barn. Jag förlorade mitt barn i v 13. För andra var det ett foster men för mig var det mitt barn. Beklagar sorgen
Du har valt att skaffa barn, ett barn du längtar efter, fantiserar om och som får en plats i ditt hjärta redan när det växer i din mage. Så visst är det ditt älskade barn du tvingas föda fram även om barnet inte är fullgånget och som du förlorat även om ni aldrig möts tidigare.
Det finns alltid folk som tror sig veta bättre hur andra borde reagera, sörja osv fast de varken har tvingats till större svårare beslut eller förlorat ett barn. Ändå "vet de" hur man borde reagera. Folk som borde hålla käften för sitt egna bästa. Tyvärr kommer du stöta på flera sådana i din omgivning och det är jobbigast i början.
Får vi läsa din blogg?
Du har såklart rätt att känna och tycka som du vill, men ett foster i vecka 19 är just per definition ett foster och inte ett barn. Man kan säga det snällt eller elakt, men något barn var det tyvärr inte. Precis som ett befruktat ägg på väg att fästa i livmodern inte är ett barn.
Du har såklart rätt att känna och tycka som du vill, men ett foster i vecka 19 är just per definition ett foster och inte ett barn. Man kan säga det snällt eller elakt, men något barn var det tyvärr inte. Precis som ett befruktat ägg på väg att fästa i livmodern inte är ett barn.
Tack!
Jag har verkligen inte jämfört min smärta med någon. Vet inte vart hon får det ifrån.
Möjligtvis att jag är egoistisk. Men jag orkar faktiskt inte annat just nu.
www.blogg.manipulativ.se
Namn: gabriel
lösenord: 6maj
Du har all rätt i världen att kalla honom för ditt barn! Hade jag fölorat dottern under min graviditet - oavsett om det är i vecka 10 eller 40- så skulle jag kallat henne för mitt barn. Sen om någon sa annat så är det väl deras åsikt, men just jag skulle kalla henne för barn- för allt som hon skulle ha blivit isåfall.
Jag beklagar sorgen, jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det skulle kännas :'(
Såklart du kan säga att det är ditt barn, du har förlorat din son och får sörja precis så mycket som du behöver! Att folk har mage att lägga sig i sådana saker... Beklagar och gråter en tår för din skull
Tack snälla för all bekräftelse.
Funderade helt ärligt om jag var dum i huvudet
Tack
Vad är det för idioter som säger att det inte var ett barn!
Det var ett barn oavsett vilken vecka barnet var i!
Klart att han är ett barn och ditt!
Be alla andra att hålla sin käft om dem inte kan ha respekt för varken för dig eller ditt barn!
Att du ska behöva genomgå något sådant här,och sen få höra något sådant,tycker jag är fruktansvärt! 
Tror alla vi som förlorat barn genom tidigt missfall till dödfött barn skiter i vad det heter juridiskt. Det är vårt barn oavsett vad det heter o om det e levnadsdugligt eller ej. Fast det är 2 år sen nu o jag fått en underbar son så kan jag sakna det barn som aldrig fick leva o att alla drömmarna jag hade om just det barnet dog med det.
Beklagar verkligen vad som hänt!
Du har förlorat ett barn och det är en smärta jag inte kan tänka mig.
Jag slutar aldrig förvånad över vilka korp huvuden som finns.
Att bedöma ngn annans smärta och sorg i termer är för mig obeskrivligt.
En människa som vandrat den vägen skulle aldrig uttala sig på det sättet som vissa gör.
Och det ska fanimej inte någon annan göra heller.
Jag har förlorat foster i v 7-8-9. Det är för mig ett foster, en början på ett liv.
Men fortfarande en sorg.
Men för mig är det ngt helt annat än att förlora ett barn i v 19. Det är ett litet liv.
Jag vill bara skicka den starkaste kämpar kramen till er som behövt gå igenom ngt så fruktansvärt.
Ingen kan någonsin förstå, om man inte varit där själv.
Men lite jäkla empati borde sitta i ryggraden på alla oss som haft turen att leva våra liv utan den erfarenheten.