Skulle operera bort en ofarlig knöl på låret en gång för många år sedan. Jag blev övningsobjekt för en ung blivande läkare. Det visste jag om innan och hade inget att erinra. Allt skedde under överinseende av en äldre rutinerad kvinnlig sjuksköterska. Jag förbereddes för operationen och låg med naken underkropp på en brits med ett grönt skynke i brösthöjd så att jag inte kunde se vad som skulle ske på andra sidan.
När det var klart för operation hade jag fortfarande inte sett läkarstudenten som skulle operera, bara sköterskan som förberedde allt. Hon frågade då om det var ok med mig att läkarstudenten var av kvinnligt kön. Man är ju inte så kaxig som man när man ligger där helt naken på underkroppen. Jag svarade sköterskan så karskt och käckt jag kunde. " Nä förfan, det går jättebra, bara hon är snygg"
Jag visste inte att hon redan stod bakom skynket. Hon klev fram och presenterade sig. Hon var så ful en stackars människa kan vara. Hennes ansikte som var fullt av röda finnar var illrött. Hennes oreanga stripiga hår glömmer jag inte heller. Sköterskan bet sig i armen för att inte börja skratta och jag ville bara dö och tänkte, ta bort mig. Då kläcker jag ur mig nästa groda: " hon duger" sa jag till sköterskan i ett försök att rädda situationen. Jag trodde sköterskan skulle bryta ihop. Hon väde sig om och skakade tyst av skratt. Stackars läkarstudent!
Jag svimmade dessutom under operationen och vaknade till på britsen, illamående och med huvudet nedåt. Läkarstudenten hånlog kan jag ge mig fan på. Inte blev det ett snyggt ärr heller. Synden straffar sig själv är väl sensmoralen.