Min exman är så jävla lycklig! Det känns skumt.

Mja. Så kan det förstås vara, men det är också väldigt sannolikt att man faktiskt inte riktigt minns hur det var. De flesta brukar säga: "det här förhållandet är det bästa jag är i, jag har aldrig känt något likadant", och det beror till ganska stor del på att minnet är väldigt plastiskt och föränderligt.

Ja, TS var inte lycklig i relationen, hon älskade honom inte och valde skilsmässa. Ändå kräver hon att han ska ha varit världens lyckligaste med henne!?
Jag tolkar det också som att TS inte är över honom, hon är avundsjuk på honom och hade hellre sett att han gick omkring och var olycklig över att ha blivit lämnad av en så fantastisk person som hon...

Jag förstår din känsla och den är helt normal. Men man kan aldrig uppleva relationen med två olika människor på samma sätt. Du kommer nog landa förr eller senare i det hela. 

Jag är i ditt ex sits. Jag är väldigt god vän med mitt ex.
Min nuvarande och exet är kanske inte bästa vänner men de gillar och respekterar varandra.

Jag älskar fortfarande mitt ex men som vän och minns med värmde allt det vi upplevde. Han gjorde mig lycklig men på ett annat sätt än min nuvarande. Det betyder inte att jag tyckt mindre om den ena än den andra, utan bara att det är olika personer som påverkar mig på olika sätt.
Mitt ex lockar fram en lite seriösare sida hos mig och får mig att landa inombords och finna harmoni, medan min nuvarande lockar fram min mer skrattiga och drömmande sida där jag kanske ibland svävar lite väl mycket i det blå. Båda sidorna är något jag med värme omfamnar.

Kanske är det samma sak med er?

 

 

Mitt ex är också mycket lyckligare och mycket bättre pojkvän till sin nuvarande. Han och jag träffas flera gånger i veckan och har pratat om bland annat detta. Hans förklaring är att han inte vill göra om samma misstag i denna relationen och kanske är det nåt sånt för ditt ex också? Han kanske är mer närvarande? De är oxå relativt nykära, eller?

sexet är kanske bättre med den nya?

Så som du beskriver din exman känner jag med min partner. Och han uttrycker det samma för mig. Vi är både väldigt säkra på att ingen av oss älskat så som nu. Det är bästa »match-in-heaven« helt enkelt. Känns fantastiskt att älska någon så mycket.

Det betyder inte att han 20-åriga äktenskap innan mig var dåligt alla år. Eller att mina två långa relationer var det. De var t o m bra. men av NÅGON anledning tog det ju slut. Även mellan er. Det där lilla sista fantastiska fanns helt enkelt inte där.

Dina känslor inför detta är ytterst mänskliga och inte minsta konstiga. Däremot är det ju trist för dig själv om det gör dig bitter och ledsen, så försök släppa det.

Känner inte du väldigt starkt för DIN nya partner?

Ni kanske växte ifrån varandra. 17 år är en lång tid. Gläds åt de år och de barn ni fick tillsammans, och släpp att ditt ex ser lycklig ut.

Att leva många år i ett vänskapsförhållande (ja, man kan ha bra sex i ett sånt och säga att man älskar varann), sen bli dumpad, sen hitta kärleken igen - inte konstigt att han ser lycklig ut! :)

Det är väl bara som du säger själv, att de stämmer på ett sätt som du och han inte gjorde. Så kan det ju vara. Ibland nöjer man sig med en mindre kärlek för att man inte tror att man ska få en större, eller för att man inte vet att det finns något större. Det var väl i alla fall tur att ni redan VAR skilda när han träffade henne, så att han inte var tvungen att välja mellan att få uppleva den kärleken och att splittra sin familj, utan valet redan var gjort?

Vad hindrar att DU letar efter någon som DU kan klicka med på samma sätt..?

Och en annan tanke: era barn är större nu och han har mer egentid då han inte har dem hela tiden. DET kan ju också vara en lättnad. Åren ni hade kanske mest präglades av arbete, ansvar och bråk om detta arbete och ansvar?

Del lyckligaste stunden i mitt liv var när exet ville ta ut skilsmässa. Jag vågade inte riktigt och stannade strävsamt kvar. Men nu har jag halva livet kvar utan hon och kan forma mitt nya liv. Är så jäkla glad att jag fick den chansen!

Du ska inte prata om detta med NÅGON, för du sätter bara dig själv i en dålig dager. Var i stället tacksam för att det var du som lämnade - tänk om det hade varit han som hade lämnat dig för denna yngre kvinna, och sedan varit så där lycklig! DÅ hade du haft anledning att vara missunnsam och svartsjuk, och det hade även funnits risk att folk skulle prata om att han gjorde rätt som bytte ut dig o.s.v..

Jag tänker att det finns två förklaringar till hans lycka:

1. De två är verkligen rätt för varandra, och han och du var aldrig riktigt det. Så kan det vara. Men då kan du ju även hoppas på att träffa DIN verkliga andra hälft!

2. Den nya är yngre med allt vad det innebär, hon har gett honom en ny lease on life. Kanske hade ert förhållande blivit mest Familjen AB med en massa krav och arbete, tjat från din sida kanske? - medan han kan vila och leka hos henne när barnen är hos dig. De kan göra allt sådant som ni inte kunde p.g.a. barnen - kanske äta goda middagar på tu man hand, gå ut och dansa, vad vet jag - utan att bli störda av några barn. (Jag antar att hon inte har några) Man kan för övrigt även utan en ny partner känna sig föryngrad och förnyad, när man skiljer sig och får barnfria veckor och egentid, det har jag själv upplevt. 

Jag är "den nya kvinnan" och det finns en sorg i det också. Jag och min man är verkligen lyckliga tillsammans. Han är tio år äldre än jag och har två barn med sitt ex.

Barnen och jag tycker mycket om varandra och exet är en härlig människa som jag trivs med. Hon accepterar vår relation utan förbehåll och vi samarbetar fint kring barnen.

MEN, jag känner en stor sorg över att han redan upplevt "allt det viktiga" med henne. Köpa första huset, bröllopet, första graviditet, förlossning, småbarnstiden. Jag kommer på något sätt att bli ensam i det, hans pirriga upplevelse fick hon.

Jag inser ju att det blir på det sättet när man väljer en man med historia men att det är en sorg går inte att förneka. Ibland kan jag känna svartsjuka när jag tänker på det han gett henne som inte jag kan få, att hon redan gett honom många saker där jag hade velat vara den första.

Men livet tar ibland vägar man inte tänkt sig och jag älskar honom och kan inte tänka mig livet utan honom och då får jag också ta den sorgen det för med sig.

Jag hoppas att du snart landar i att ert förhållande inte var sämre, bara annorlunda.

Kram