Tonåringar som inte träffar pappa efter skilsmässan

Han var otrogen. Han skiljde sig. Vår familj dog. Jag kände mig föräldralös. Aldrig någonsin att jag kan förlåta honom för otrohet - det värsta man kan begå i mina ögon. Aldrig att jag förlåter honom för allt lidande jag gått igenom, aldrig att jag förlåter att jag tvingades att bo med min mobbare. Aldrig förlåter jag att jag böev hemlös(två bostäder gör inte ett hem). Aldrig att jag förlåter alla känslomässiga ärr som aldrig går bort. Aldrig att jag förlåter honom hur otrygg han gjort mig.

Jag önskar att min mamma lierat sig MED MIG! Att någon stått på min sida! Jag önskar att jag sluppit träffa pappa helt. Pappa tyckte sig också veta så mycket om mig... Du vet inte om ditt ex står bakom dina barns agerande. Du vet inte hur de mår innerst inne. Varför ska de lära känna främlingar som inte alls är deras familj?

Enda anledningen till att jag träffar pappa idag är atg jag fick barn som 17-åring(för att jag ville ha en familj, hello daddy issues som sagt) då pappa fortfarande hade viss makt över mig så han och barnbarnen har en bra relation och den tänker jah inte förstöra.

Jag kan allt ärligt säga att jag känner mina barn, kanske de är de jag känner mest i världen. Men du tror eller ver inte att det är så? Hur då?

Jag älskar mina barn och längtar efter dem. Jag har känt dem varje dag sedan de var bebisar. Jag har tagit hand om dem, pratat, lekt och vyssjat dom. Jag har lärt dem vad jag kan, de hade en glad och lycklig barndom och jag är så nöjd med den tiden - ända till de var 14 år och deras mamma drev igenom skilsmässa. Ingen var otrogen. Kärleken tog slut. Mamman är arg och bitter och lierade sig först med den äldste och ett år senare med den yngsta. Stor och onödig lojalitetskonflikt.

Jag är ledsen att du inte kan förlåta din pappa och att hans otrohet har skapat så många ledsamheter för er så länge. Jag förstår men beklagar att du aldrig kan förlåta honom och att du önskar att din mamma stängt honom ute från hans barn. Jag respekterar dig och sörjer med dig, men ber att få påminna om att det vi pratat om i tråden inte är det engelsks ordet estrangement mellan två personer utan triangulering/onödig avskildhet som yttrar sig i umgängessabotage, ofta dolt genom ombud. Det senare verkar du ha sluppit utifrån vad jag förstår i din berättelse.

svenska.yle.fi/artikel/2016/11/20/berova-inte-barnet-sin-foralder-vid-skilsmassa-kan-vara-varre-dod-foraldern

Men du - du har ju nyss beskrivit din egen gripande berättelse om hur du som barn fick lida och må dåligt av en pappa som inte kunde eller ville ge dig den kärlek som du så gärna behövde. Och inte din mamma heller, såvitt jag förstår det som.

Då tycker jag att du borde förstå hur hemskt det kan vara för barn i en annan situation än din. De har, till skillnad från dig, en kärleksfull mamma eller pappa, som längtar efter att ge dem kärlek och omsorg - men de manipuleras av den andra föräldern att förneka dem den möjligheten. Du kan väl inte mena att det är en bra situation?

Läs gärna artikeln, om du inte redan ha gjort det, som Sebben länkade till lite högre upp i tråden. Där framkommer att ibland är det inte så enkelt att en kärleksfull, tillgänglig och välkomnande förälder får tillgång till sina barn eftersom barnen blivit manipulerade och påverkade av den andra föräldern.

Det som jag tyckte var särskilt hårresande var fallen när en pappa fysiskt misshandlar mamman, och barnen tar pappans parti för att de blivit manipulerade av honom, och ev. också för att de känner att han kan erbjuda dem större säkerhet. Barn är väldigt lättpåverkade och kan ofta offra sin egen längtan efter kärlek och närhet av en förälder efter manipulation. Tänk t.ex. på de barn som håller tyst om sina sexuella övergrepp eftersom förövaren annars sagt att denne kommer att döda mamman.

Tänk dig en situation där en mamma har hotat barnen med att ta självmord om de inte tar avstånd från pappan. Sedan kommer socialen och andra och lyssnar på barnet, och ger vårdnaden till mamman som kan fortsätta att fucka upp barnens liv.

Jag tycker annars att din berättelse tydligt belyser hur olika barn är, och vilken verklighet de upplever. Det som är gemensamt för alla barn är ändå att de alla önskar kärlek och värme från sina föräldrar i grunden. Men föräldrarna missbrukar ofta deras närhetsbehov på ett olämpligt sätt. Jag tycker det är så sorgligt.

Så sa pappa också. Och mamma. Ärligt. De kände mig inte för det. Du kan inte veta om du känner dem, de är de enda som kan veta det. Du vet inte om det verkligen inte är dina barn som självmant håller sig undan. Var bara tillgänglig och välkomnande så att de kan välja att komma till dig.

Om artikeln så lär det inte gälla om barnen verkligen vill bort från föräldern. Man kan dessutom bli berövad sin förälder trots att denne är fysiskt där.

Pga tvång ja! Därför råder jag ts att inte tvinga. Bata att alltid vara välkomnande, öppen och tala om att han älskar och vill ha barnen så att de kan komma tillbaka till honom när de önskar. För ts vet ingenting om hur barnen verkligen känner. Det behöver inte alls vara exet som manipulerar.

Mina föräldrar var kärleksfulla, men pappa egoist och mamma mjäkig.

Pga tvång ja! Därför råder jag ts att inte tvinga. Bata att alltid vara välkomnande, öppen och tala om att han älskar och vill ha barnen så att de kan komma tillbaka till honom när de önskar. För ts vet ingenting om hur barnen verkligen känner. Det behöver inte alls vara exet som manipulerar.

Mina föräldrar var kärleksfulla, men pappa egoist och mamma mjäkig.

Jag för min del, tycker det låter extremt osannolikt att barn utan påverkan stänger ner all kontakt med sin ena förälder, utan någon rimlig anledning när föräldern är en älskande, förstående och empatisk person.

Varför skulle barnet agera så på egen hand? Det naturliga för barn är att vilja ha kontakt med sina anknytningspersoner.

Visst kan det vara så att det finns saker som TS inte berättar, att han egentligen har slagit barnen, eller tolkar signalerna fel. Jag själv tror inte det. Hans berättelse hänger samman - det är betydligt mycket mer sannolikt att det finns en koppling mellan mammans negativa beteende, hennes svart och vit-tänkande, hennes extrema svartsjuka och barnens avståndstagande.

De här problemen satte ju igång precis efter att TS hade träffat en ny. Och när han uppgav att det var slut, förbättrades relationen till barnen. Det är uppenbart att TS relation med sin nya bonusmamma är orsaken till att barnen har tagit avstånd från TS.

Varför skulle barnen vara så hatiska mot TS nya familj om mamman inte var det? Varför vägrar mamman att svara på TS förfrågningar om att få ha barnen? Varför låter inte mamman honom vara med på utvecklingssamtalet och bokar om tiden för att han inte ska kunna vara med?

Vad menar du det är i hans berättelse som tyder på att det här inte handlar om PAS? Jag tycker att TS slutsats är riktig, det här handlar om barn som blivit starkt påverkade av sin förälder, som ett skolboksexempel för hur den ena förälders egna känslor inför en skilsmässa har påverkat barnens relation med sin pappa på ett fruktansvärt sätt.

Uppdatering:

Mamman ringde för första gången på över tre år igår. Normalt är alla hennes kontakvägar helt blockerade. Hon började gräla ordentligt men höll sig kvar i samtlaet igenom hela grälet. Jag fick knappt en syl i vädret. Hon ältade förvirrat om alla möjliga konstigheter och sedan lade hon på. I efterhand är jag nöjd och lite förvånad att hon nu faktiskt kunde gräla. Jag tror att hon behövde det. Det lättar trycket på allt konstigt som pågår.

Sedan ringde hon igen (!) och berättade att sonen nu fått diagnosen dyslexi/dyskalkyli och svår ADHD ihop med depression. Exet och jag förenades för första gången på många år i stillsam innerlig gemensam sorg och medkänsla över vår älskade pojke och allt han kämpar med... vår fine pojk...

Han borde ju fått diagnos och mycket stöd och hjälp av skola och vård för många år sedan...

Jag förstod mellan raderna i samtalet att exet nu anar att skilsmässan var helt fel för hans diagnos (han behöver lunga välbekanta rutiner och ramar) och att hennes analys och beslut för några år sedan om att allt är pappas fel 100% och att pappa ska bort från familjen på grymmaste sätt nog är ett stort stort misstag...

Det finns ingenting som jag kan göra nu känns det som. Jag har alltid varit öppen och välkomnande. Jag är en fungerande bra pappa. De har valt att i onödan isolera sig och blockera mig och min släkt. De har förtalat mig å det grövsta..
Jag vet inte hur de ska hantera situationen vidare. De klarar inte att driva förbättring.

Mamman frågade vilken terapeut som jag tyckte hon skulle gå till! Va? Jag sa att det har jag ingen åsikt om. Detta var första gången någonsin som jag hört antydan till självinsikt och fundering från hennes sida. Varför frågar hon mig? Hon har ju hatt när jag sagt att hennes bettende är så konstigt att det borde utredas av vården (jag har haft funderingar om tidig demens, Alzheimer, utbrändhet, extremt klimakterium, GAD som barnens mormor har - jag vet inte, jag är inte proffs på sådant)..

Jag är så genomtrött på dysfunktionella exet och bävar för hur jag ska kunna stötta min älskade stora pojke med ADHD. Han har ju blivit lärd att hata av sin mamma... och så kämpigt med sin diagnos.

Jag tycker så synd om min dotter, jag längtar så hjärtat går i bänn. Hon är fast i den där dysfunktionella isolerade restfamiljen utan sin pappa. Jag skulle så gärna vilja att hon åtminstone varannan vecka kom till oss i bonusfamiljen där vi bara har normalt struleri... men de har lärt sig så att hata mig..

Hur kunde det bli så här soppigt? Jag är så ledsen.

Ja, jag beklagar verkligen! Det måste vara som en chock att få det här beskedet så plötsligt. Samtidigt så verkar det som om ditt ex har börjat förstå att hon behöver ta hjälp av dig i den här situationen. Kanske det här innebär en vändpunkt...

Håll hoppet uppe och ge inte upp!

Ja, eller också så bryts trenden nu, och så blir det annorlunda. 

Jag håller tummarna för att rättvisan och förnuftet segrar och att dina barn tillåts hitta tillbaka till dig. 

Kolla upp om du kan spela in samtalen. Kanske behöver du då ha hennes medgivande, och det kanske hon inte ger dig. Men kolla upp möjligheten. Det kan ju tänkas att hon säger saker som du kunde ha nytta av rättsligt. Det ger ju också en bild av vilken typ av samarbetspartner hon är, när du samtal efter samtal pratar om att hon ska boka en tid för advokatmöten och hon inte gör det. Kanske en domare som skulle lyssna på samtalet skulle göra samma bedömning som du, d.v.s. att hon inte har förmågan att kunna planera och hålla tider med barnen.

Annars så är det inte helt fel att hon ringer till dig nu och pratar. Det är säkert en form av terapi från hennes sida, även om hon inte är medveten om det, men också kanske en konsekvens av att hon förstår att hon behöver ta dina rättigheter att få tillgång till dina barn på allvar. Att hon inte kan smita undan sitt ansvar hur länge som helst.

Håll modet uppe, du vet inte vad som kommer hända i framtiden. Kanske kommer hon till slut acceptera och bearbeta att du har gått vidare och har hittat en ny kvinna. Kanske träffar hon en ny man, och blir så betuttad att hon gladeligen låter dig ta hand om barnen medan hon är med honom.

Det är förresten inte en så dum idé av dig att föreslå. Du skulle kunna säga att du tycker hon är en fin person, även om ni inte passade tillsammans och att du lider av att se henne ensam. Skulle hon inte kunna försöka hitta en ny man. Du kan erbjuda dig att ta hand om barnen några dagar så att hon kan lägga lite tid på att skriva in sig på dejtingsidor och ta ett fint kort på sig själv, etc...

Ge inte upp, min vän! Jag tror att situationen kommer ordna sig så småningom. Ta hand om dig!