Vi förlorade vår son för 9 år sedan. Han blev fyra timmar gammal. Han hade ett allvarligt hjärtfel som vi inte visste om, och hade vi kunnat ta oss till Göteborg så skulle han ha opererats där. Men läkarna på sjukhuset där vi befann oss var tvungna att få honom i skick först för förflyttning, en ambulans stod utanför och väntade och ett flyg var redo att ta oss till Göteborg. Tyvärr fungerade inte det läkarna försökte göra, och vi kopplade ur honom och fick hålla honom de sista minutrarna.
Hur man går vidare? Man bara gör det. Vi hade en tvååring hemma som behövde oss, så man går vidare, ett andetag i taget. Man kliver upp, man gör det som behövs för att man måste, tills det en dag inte är en ansträngning att kliva upp längre.
Jag klarade inte av att hålla en annan bebis, och vi mådde så klart fruktansvärt dåligt. En kompis till mig var gravid samtidigt och fick sin son två dagar innan oss, hon var på sjukhuset två trappor under oss och visste inget. Efteråt när vi pratade på telefon och jag hörde hennes nyfödda skrika, på det där sättet som bara riktigt små bebisar gör, höll jag på att kräkas. Vi fick aldrig höra vår son skrika, eller se hans ögon.
Jag fick en panikångestattack när vi klätt honom för kistan och åkte till akuten, trodde jag fick en hjärtattack, kunde inte andas.
Vi valde kista, dekorationer, höll en begravning. Efter det var ett kapitel avslutat.
Vi fick hjälp, gravidförsäkringen gav oss en psykolog att prata med och det gav mycket. Men för mig behövde jag komma vidare. Livet sattes liksom på paus. Så jag blev gravid igen, och i princip ett år senare kom en lillasyster till världen, och med henne gick livet vidare. Fruktansvärt jobbig graviditet med mycket oro och rädsla, men nu, nio år senare så rullar livet på.
Vi har en grav vi går till, barnen har en bror som de inte känner och jag blir fortfarande väldigt orolig så fort jag hör om någon som ska till att föda. Man vet hur mycket som kan gå fel.
Det sitter nog mycket kvar, jag är inte samma person som innan, men jag har två friska barn som jag gläds åt, och bråkar på, precis som alla andra.
Jag kan prata om det som hände utan att bli ledsen. Men ibland pratar jag om det och blir ledsen, och det känns skönt. För han har faktiskt funnits. Det är skönt att andra pratar om honom ibland. Att folk ställer frågor. För han fanns ju faktiskt.
Livet går vidare, trots allt.