Varför ensambarn?

Att vara kompis till storasyskon är definitivt ingen hit alls, allra minst om man blir en sladdis med 11 års skillnad.
Min bror har hatat mig sedan dag 1, försökt otaliga gånger att mörda mig med diverse sjukhusvistelse som resultat.
Nu blir det inte så för alla men jag hade gärna varit ensambarn. Man kan tro att om man är två så får man automatiskt hjälp när föräldrarna blir gamla, jag står rätt ensam trots ett syskon som bor granne med föräldrarna.

Normen på 2 barn kommer nog från att om vi ska behålla folkmängden i Sverige så behöver varje kvinna föda 2,3 barn om jag minns rätt.

Att vara ensambarn har både sina fördelar och nackdelar. Det beror helt på hur föräldrarna agerar. 
Men när föräldrarna är borta så blir man ensam om allt. Ingen att prata med om uppväxten, dela minnen ? minns du när mamma?? eller ?kommer du ihåg att pappa alltid sa?.?. Man blir ensam om at ta hand om allt efter föräldrarna. Allt som ska avslutas och sägas upp. Alla saker som man ska ta hand om, saker som var viktiga för dem men som jag inte har plats med. Alla foton och ingen att fråga minns du vem det här var/minns du när den här bilden togs. Ensam på begravningen som närmast sörjande. Ensam om att bry mig om graven. Det blir en särskild sorts ensamhet.
Det var såna känslor en gammal arbetskamrat delade med sig av när jag tvekade om att skaffa ytterligare ett barn, vilket jag gjorde, men det var inte bara därför.
Hon hade själv fött fyra barn för att hon inte ville att hennes barn skulle behöva få igenom samma.

Har själv flera barn men vänner som aktivt valt att bara ha ett barn. Skäl till det har varit att man inte mår så bra i mammarollen, tex depression då barnet varit liten/bebis och inte vill utsätta sig för det igen. 

Jag tycker ju faktiskt det är mer fel om man skaffar fler barn bara för att man "ska" men inte aktivt önskar det. 

Ekonomi kan ju också vara ett skäl. Man vill inte sätta fler barn till världen som man inte har råd att försörja och det är absolut klokt. 

Jag har själv växt upp som ensambarn och ser mycket positivt också i det. Jag fick alltid all uppmärksamhet och att föräldrarna hade tid med en. Mina barn får inte i närheten av det då de ständigt måste anpassa sig och kompromissa med syskon. Jag känner mig ofta otillräcklig att barnen måste stå åt sidan då syskonen behöver något och det behöver ju aldrig ett ensambarn göra. 

Sen betyder ju inte syskon att man umgås mycket som vuxna. Eller har utbyte av varandra som barn heller för den delen. Min man har en två år yngre bror som han aldrig lekte med som barn då de var väldigt olika. Nu i vuxen ålder har de en väldigt sporadisk kontakt också trots att han bor två mil härifrån bara. Ses inte ens på jul och födelsedagar.

Men är inte det du beskriver i ditt sista stycke i princip alla medel/överklass barn idag? Är inte det hela vår kultur idag, individens frihet och allas känslor och behov går före allt? Jag har rest endel i afrika, och efter jag sett hur artiga väluppfostrade, hjälpsamma barnen är i mångt och mycket där har jag så svårt för den svenska mentaliteten kring barn. 

Intressant att läsa vidare om det som skrivits! Det är verkligen olika för alla. Skaffar man fler syskon så vet man ju inte alls hur det blir, kan bli hur som med kemin mellan barnen. Min sambo kom inte överens med sin bror som liten men idag är de jätte nära. Jag (kvinna) har en tvillingbror och det ni lyfter med att man måste skynda sig så att det inte försvinner har jag förståelse utav. Skulle jag tex skaffa ett syskon till mitt barn så vill jag inte det ska bli så, att de måste äta något fort för att den andre kanske hinner ta det annars. För mig har mina syskon betytt massor och gör än idag. Vill ha en stor familj då det känns familjärt och mysigt i mina tankar och erfarenhet. Sen kanske det inte alls blir fler syskon eller att det ens skulle bli bra. 
Min erfarenhet av ensambarn är att de oftast är lite svåra social, själviska och lite opålitliga. Sen är inte alla så uppenbarligen. Känns som de saknar förståelse i vissa aspekter och lite mer uppmärksamhetssökande. Ligger dock säkert i uppfostran, så som det ibland blev en tävling mellan mig och min bror som jag inte alls gillar.

Det finns en hel del men kanske en relevant källa som;
www.su.se/forskning/nyheter-forskning/ensambarn-fick-sämre-hälsa-som-vuxna-1.600707

som många skriver så finns det för och nackdelar men det är såklart skillnad.

Hm om man hänvisar till forskning bör man ta sig tid att läsa den. Forskarna själva tror inte att det är just att personerna är ensambarn utan orsakerna bakom att det endast blev ett barn, t ex skilsmässa eller ekonomiska problem, sjukdom. Inte att barnet inte hade syskon. 

Hemskt om en enda människa ska avgöra att man inte blir ensam som vuxen. I din text låter det mer som personen var ensam för att hon inte hade någon egen familj. Eller några andra släktingar öht. Ett syskon kan inte ersätta alla andra relationer när man är vuxen. Då har man verkligen en övertro till vad en syskonrelation innebär. Finns dessutom väldigt många historier om hur syskon blir ovänner för livet i samband med föräldrars bortgång och bråk om saker och arv. 

"Forskarna tror att dessa resultat inte har så mycket att göra med att växa upp som ensambarn i sig, utan främst beror på urval, det vill säga de olika faktorer som förklarar varför en del familjer bara har ett barn och varför andra har fler barn. Föräldrarna kanske har gått igenom en skilsmässa eller separation och därför inte får fler gemensamma barn. Andra anledningar kan vara ekonomiska eller relaterade till barnets eller föräldrarnas hälsa."

Den här personen hade en egen familj och en stor vänkrets så hennes liv var gott. Men hon berättade om känslan att inte ha någon som minns henne som barn, ingen att prata om föräldrarna med.
Visst kan syskonrelationer bli destruktiva men de allra flesta av oss är syskonen den längsta relationen vi har i livet, något mam uppskattar mer ju äldre man blir.
Föräldrar dör, barn och partners kommer senar i livet.

Jag och en vän diskuterade barn och syskon häromdagen. Vilken gåva det faktiskt är med syskon och vad barnen lär sig tack vare sina syskon, exempelvis att dela med sig. För oavsett vad ni med ensambarn/endabarn säger så är det inte samma sak att leka med en kusin/kompis i några timmar som att bo tillsammans med ett syskon 24/7. Så vad gör ni för att inte få egoistiska, självcentrerade barn? 

Precis som alla andra barn har hon fått lära sig att vänta på sin tur, dela med sig av leksaker etc. Det är inte jättesvårt. De får även lära sig det på fsk, i skolan, i arbetslivet.
Vår dotter gillar småbarn och är ofta den som hjälper kompisar som har småsyskon medan de själva är redigt på less på dem ibland.
Jag har en äldre bror och vi har aldrig varit speciellt nära varandra. Inte nog för att kalla varandra för nån gåva i alla fall. Vi ses några gånger per år, det är jättetrevligt men mer behov än så har vi inte av varandra. Man ska inte skaffa sig fler barn än man mäktar med.

Jag är ensambarn. Trots att min mamma har två systrar och min pappa har en syster och en bror. Varför de bara skaffade ett barn? För att min mamma behandlades illa som barn där min mormor favoriserade sina barn. Mammas argument för ett barn är att man då aldrig kan vara orättvis. Vilket hon har rätt i.

Och utifrån min egna erfarenhet av att inte ha syskon: Hur kan jag sakna att ha syskon när jag aldrig haft det? Har en otroligt fin relation till mina föräldrar och umgås med dom någon timma i princip varje helg (tillsammans med min sambo). Min sambo har en syster men vill liksom mig bara ha ett barn, trots att han växt upp med ett syskon. 

Huruvida jag är egoistisk skulle jag inte säga det själv, och jag tror ingen i min vänskapskrets heller skulle säga det. Tänker helt tvärtom och bryr mig ENORMT mycket om hur personer runt omkring mig mår och vill deras bästa i alla lägen. Har inga speciella svårigheter med det sociala heller, snarare att jag hängt mer med vuxna och dragit mig mer till vuxna människor sedan jag var liten. Det du nämner är ju snarare personlighetsdrag som finns hos alla, i alla kretsar, oberoende syskon eller ej. Finns väl de med fem syskon som är egoistiska och inte förstår det sociala också tänker jag. 😅 

Att motivera syskon med att man senare i livet inte har någon att dela gamla minnen med från barndomen och om föräldrarna, samt efterarbete efter föräldrarnas bortgång är väldigt naivt då det faktiskt är många gånger syskonet dör innan föräldrarna och då står man ändå där ensam.

Apropå syskon vs endabarn. Är åter igen glad över att vara endabarn efter att ha hört en bekant berätta om hur hens släktingar (förälders syskon) beter sig nu när deras sista förälder gått bort. Det har försvunnit saker, hus har skrivits över på ett av syskonen, man tycker att ett av syskonen inte behöver något arv eftersom hen ändå snart ska dö (allvarligt sjuk) och dessutom bor i storstad så hen behöver inga pengar etc. Bekanten känner inte igen sina släktingar för fem öre. 

Men visst, dessa syskon kommer säkerligen att sitta och prata gamla minnen från barndomen etc sen *ironisk*