Sladdis bara jobbigt? Är jag ensam?

De är klara. Du var inte. Vad är problemet med det?

Jag gillar inte bebisar eller småbarn utan 6 månader till 3 år är ngt som man måste igenom Så här blir det garanterat inga sladdisar. 

Sen är det skönt att kunna vara hemifrån på kvällen utan barnvakt och att de inte måste roas 24/7   

två barn passar oss perfekt så det är ju också avgörande. 

Alla tycker inte som du. Sånt är livet. 

Min mamma fick en sladdis i ungefär den åldern. Och jag är verkligen glad för min lillebror och älskar honom. Men, min mamma har ändå uttryckt att det var jobbigare med honom än med oss tre äldre tillsammans. Inte bara för att det kan vara jobbigt med bebis, men dels att ha äldre barn med sina behov och då vara fast med en bebis, och sen, när det var tonår för lillebror och hon och hans pappa då var ganska gamla och trötta.

Sen fick han en helt annan uppväxt än vi andra, i princip som ensambarn då vi äldre inte ville hänga med lillen och sen flyttade hemifrån. Jag var 11 när han föddes, och närmast i ålder. Så jag flyttade hemifrån när han var omkring 8 å, och då hade de äldre syskonen redan flyttat. Vi tre äldre hade ju barndomen tillsammans, lekte och bråkade oss igenom semestrar, jular och vardagen. 

Och nu när vi är vuxna, vi tre äldre syskon fick barn ganska samtidigt, våra barn har lekt och haft mycket glädje med kusinerna. Min brors barn är mycket yngre och är inte med i kullen på samma sätt. De har dock kusiner i sin ålder på sin mammas sida som tur är. Men det är ändå som att vi inte är en syskonkull, utan två olika. Och kanske inte var så kul för honom heller med alla bebisar och småbarnsfokus på släktkalas, julen och sånt, när vi äldre syskon fick barnen och han var i 20-årsåldern och mitt uppe i sina ungdomsår. 

Så nej, med den erfarenheten skulle jag inte skaffa sladdis oavsett hur gulligt det är med bebisar. 

Jag har en tjej på 9 år och en sladdis på 5 månader. Det är skitkul :D jag har kunnat ge båda mina barn den uppmärksamhet och hjälp de behöver i sin vardag utan rivalitet eller andra mindre syskon som behöver hjälp med toalettbesök, lek eller bärande 

Jag har barn i tonåren och har aldrig tänkt tanken att skaffa en sladdis. Visst kan små barn vara söta och mysiga, vi har en granne med en treårig tjej som brukar tulta över när jag är i trädgården som är helt underbar. Men dels tycker jag att det bara blivit roligare som förälder med tonåringar (och svårare!) och dels njuter jag verkligen av att inte bara vara mamma utan ha tid och utrymme i mitt liv att göra annat. 

Så kanske inte att det skulle vara så himla jobbigt att ha ett småbarn nu men jag känner mig färdig med den tiden av mitt liv.

Är det folk som också har en sladdis som är negativa, eller såna som har stora/inga barn?

Har man redan tonåringar så kan jag förstå att många inte är så sugna på att starta om. Då är man i en annan fas av livet, oavsett hur gammal man själv är. Du tyckte uppenbarligen annorlunda. Kul för dig, men det gör inte andras inställning fel.

Sen kan det ju också vara så att de som har sladdisar egentligen inte tycker att småbarnstiden är jobbig, men att de upptäcker att behoven mellan det lilla barnet och de äldre skiljer sig väldigt mycket åt, så det kan bli svårt att hålla alla nöjda. 

Räknas man som sladdbarn om det bara är pappa som har mycket äldre barn? Mitt yngsta halvsyskon är 5 år äldre än min mamma. Gör det mig till sladdbarn?

Ja, man är väl syskon med sin pappas barn? Halvsyskon, men ändå. 

Jag har några år emellan barnen, och i en fas uppfattade jag att många pratade om småbarnstiden som något som de inte ville in i igen... Och jag tänker att man rätt ofta säger saker som är tämligen märkliga till folk tämligen oreflekterat.

Det är liksom skillnad på familjer, personligheter och syskonskaror och man kan liksom inte jämföra.

Jag tänker att det inte bara handlar om sladdisar, utan om att folk som är färdiga med barn påminner sig själva om vilket jobb det är, så att de plötsligt inte planerar för tillökning....

Jag har 17 år mellan mina två barn.
Trodde att jag var klar och var till och med inne på sterilisering när jag var runt 25.

Det var ju tur att jag inte gjorde verklighet av den planen för strax innan jag fyllde 36 kom barn nummer två. Då var storebror 17 år.

Har inte ångrat mig en sekund, även om tvåan var oerhört mycket mer krävande än min äldsta. Å andra sidan var nog mitt tålamod större då än när jag var 19.  

Idag är båda vuxna och äldsta har egna barn, och jag är en glad och nöjd farmor!

Vi fick en till efter 40 och har två större barn. Det har varit helt underbart. Jobbigt och intensivt emellanåt helt klart men jag har kunnat njuta på ett helt annat sätt nu när vi är lite äldre.

Jag har två familjer nära mig som fått sladdisar och tycker det verkar så sjukt jobbigt. Man kommer ju helt i otakt med sina andra barn, karriär och fritid. Nu var det oplanerat för båda dessa familjer så det kan ju spela in.

Det är väl annat om man verkligen vill och planerar en till.

Jag gissar på att det är de utan sladdisar som utrycker sig negativt? Det beror väl på hur jobbig småbarnstiden var första gången. Tycker man att det var urjobbigt är man inte så sugen på att börja om när man kommit förbi det stadiet. Jag tyckte det var en kamp att hålla huvudet över vattenytan så för mig vore det en mardröm att behöva gå igenom det igen. Jag ser ju andra som verkar få småbarnslivet att flyta på ett sätt jag aldrig lyckades med men majoriteten av min omgivning verkar tycka att det är en väldigt jobbig tid 

Fast du har så många års mellanrum på dina barn, så du har kunnat fokusera på varje barn medan de andra varit ganska självgående.

Min väns barn är 1, 3 och 6. Föräldrarna är helt slut. Barnen bråkar med varandra konstant och de räcker aldrig till. Något barn blir alltid sjukt och då föräldrarna är över 40 så är de av naturliga skäl tröttare än om de varit yngre. Tyvärr lutar det åt skiljsmässa för dem, och min vän har i tårar uttryckt att hon faktiskt skulle behöva ett varannan vecka liv. För hon går sönder snart av alla krav, att aldrig räcka till, allt bråk och aldrig få vara själv.

Alla är väl olika .. min yngsta är väl nästan en sladdis kan man säga men det skiljer mycket mellan alla mina tre barn, äldsta är 16, mellanbarnet 7 och minsta 1,5. Men äldsta bor mest hos sin farmor nu bland annat för att för hon bor större så hon vara mer ifred och slippa syskonen som är högljudda och stör pluggande.

Fick yngsta när jag var 34 .. på ett sätt har det varit jobbigt att börja om men är jätteglad att jag har honom. Och helt slut ibland. Både han och mellanbarnet som är en tjej är väldigt vilda och jag är mycket ensam med dom. Skulle nog inte vilja börja om en gång till när jag är 40+ haha.

Tror det också beror på hur mycket hjälp man får av pappan och andra runt omkring? Och hur barnen är.. och hur mycket man gillar småbarn helt enkelt. Klart man alltid älskar sina barn men ni förstår hur jag menar tror jag :) Tycker det är både roligt och jobbigt med småbarn.. Men tycker det är skönt när jag får göra saker ensam med mellanbarnet eller med dom två äldsta och inte bara behöver springa efter lillebror hela tiden. 

Alltså, de flesta 40-åringar som har minst två barn sedan förr, som redan hunnit vuxa upp någorlunda, känner nog att de är klara. Jag hade absolut inte velat börja om med bebis när min yngsta var så gammal som 11. Det påverkar dessutom de stora barnen också, i och med att allt från sovtider och vardagsrutiner till fritidsaktiviteter och semestermål måste anpassas till vad det lilla barnet klarar av. 

MEN du är inte dom, och du  tycker inte så, och det är DU (och din man) som ska leva ditt/ert liv, och ingen annan. Så vad är egentligen problemet? Dessutom tycker jag att det är taktlöst av era vänner och bekanta att antyda negativa saker till er, om ert val. 

Såhär:
Jag älskar alla mina barn, men hade jag kunnat göra om det så hade vi inte skaffat sladdisen.

Var runt 40 när hon kom, och det var rätt tungt efter något år att både försöka rodda med allt som hör småbarnsåren till med sömnbrist, sjukdomar och vab, trots, sandlådelek o s.v. - och samtidigt rodda med allt som hör tonåren till med pojkvänner/flickvänner, hjälp med mer komplicerade läxor/prov, övningskörning, tonårsfylla o.s.v. Resor blev komplicerade. Våra vänner hade barn i våra äldre barns ålder, och levde ett friare liv igen, medan vi plötsligt hade småbarn igen och fick svårt att "hänga med". Våra egna föräldrar var ju äldre när sladdisen var liten, så avlastning från det hållet gick inte denna gång. 

Och nu, nu är de äldre barnen vuxna och har börjat få egna barn! Medan vi är tonårsföräldrar igen, och har det rätt kämpigt med en hemmasittare. Så vi har inte möjlighet att vara de aktiva mor-/farföräldrarna vi egentligen hade velat vara, för vårt eget yngsta barn går igenom väldigt krävande tonår just nu.