Hur fan får ni ihop det?

Vi är tre vuxna i familjen så det gör det hela oerhört mycket lättare, någon kan då dessutom åka bort eller hålla på med egna aktiviteter utan att behöva få dåligt samvete. Det gör att det finns mer tid för läxläsning och lek också, så det blir klart bättre för barnen.

Jag skulle säga att det inte går, helt enkelt. Jag var hemma några år, sedan jobbade jag deltid (min man hela tiden heltid). Jag skulle aldrig ens ha försökt mig på två heltider när barnen var små. Det är ju inget liv. Och inte minst orättvist mot barnen som inte har bett om att bli födda. 

Folk gör ofta misstaget att köpa hus innan eller i samband med att de skaffar barn, och då får de enorma bostadsutgifter (de glädjekalkylerar i princip alltid), båda måste arbeta heltid, barnen måste vara långa dagar på dagis, och ser i princip aldrig huset, för de sover bara där. Det är jättedumt. Mycket bättre att jobba deltid/vara hemma när barnen är små - det går lika bra i en hyresrätt, små barn behöver sin mamma - inte en skrytvilla på Instagram. Naturområden, lekplatser, öppna förskolan, kyrkans aktiviteter för föräldrar med små barn o.s.v. finns för omväxling.

Senare, när man ser att barnen fungerar i barnomsorgen o.s.v., kan man börja tänka på att utöka sin arbetstid igen och köpa hus. 

Ja, det verkar bra på många sätt! Betydligt lugnare. Känner en sån familj. Men lite mer jobb med att organisera och komma överens än om man är två, tycker de.

Och jisses! Jag tyckte att det var svårt att hitta EN person jag kunde tänka mig att leva familjeliv med. Hur skulle jag lyckas hitta en till!? :D

Hej
Vi började faktiskt aldrig pussla. Vi bestämde oss att leva som i en seriestrip...allt behöver inte få plats i varje ruta.

För det första bestämde vi oss för att inte jämföra oss och vårt liv med någon annan
Jag med permanent ryggskada och min man med ADD och jobb med obekväma arbetstider (han) kommer inte orka och hinna lika mycket som ett par där båda har fullfunktion och vanliga arbetstider och kanske flera far och morföräldrar som avlastar.
Vår vardag utgår från oss, inte från nån instagramnorm hur det ska vara och se ut.

Sen gjorde vi en struktur över sånt som måste göras varje dag, varje vecka, varje månad, varje halvår och en gång om året. Det kan vara alltifrån torka av skåpsluckor, städning, hjälpa med läxor, träningar, byta lakan, köpa julklappar, barnkalas, gå igenom garderoben, rensa kylen, avfrosta frysen, ta in utemöblerna etc etc
Vi har ett dagschema, veckoschema månadschema och årshjul. Vi har ett rullande städschema, där varje dag har ett städområde och på helgerna görs lite större projekt som att åka till tippen, rensa förråd etc (också på rullande schema)

Varje söndag sitter vi tillsammans och planerar den kommande veckan, gör matsedel, går igenom mail från skola förskola etc och bestämmer vem som gör vad. 
Numera är barnen med och de har också sina uppgifter.

Barnen har varsin aktivitet som är 2-3ggr i veckan.
Maken, som jobbar delat brukar träna i sina håltimmar och jag passar på att träna när yngsta har sin simträning.

Jag är väldigt duktig på att planera och laga mat och försöker alltid ligga steget före, exempelvis ha färdigt i frysen, laga morgondagens mat när barnen är på väg att lägga sig/lagt sig (jag gör maten med en bok i lurarna, eller samtidigt som jag pratar i handsfree med en vän). 
Det gör att vi i princip aldrig har haft stress på väg hem från jobb/förskola/skola utan har kunnat göra något mysigt av det. Gå i skogen, gå till lekparken eller sitta i soffan och läsa tillsammans innan maten.
Jag har alltid haft en frukt/macka i väskan som barnen fått på vägen hem.(det var jag som lämnade och hämtade)
Nu är de dock större och tar sig hem själva...
Ibland tar vi med oss maten ut (exempelvis soppa och bröd) och sitter vid stranden eller i skogen och äter den. Vardagsmys!

Det kan låta tråkigt med all struktur men det är ett måste i vårt liv och det möjliggör att vi kan vara spontana ändå...
Båda två jobbar heltid och är inte stressade. Jag tror även barnen skulle beskriva oss som väldigt närvarande.

Tack för ett positivt, konstruktivt och nyttigt inlägg!

För mig låter det inte alls tråkigt, utan tvärtom.
Ni har planerat allt så bra så det finns både tid och energi för att ha mysigt och roligt.

Du har beskrivit att det finns många prövningar i ert liv och i er situation, men du har valt att möta det strukturerat och på ett positivt sätt,
i stället för att låta sig själv fyllas av negativ stress och självömkan.

Jag är också övertygad att tid finns, det handlar bara om att planera och prioritera.

 

Det finns självfallet massor av goda exempel, i dag och tidigare, på barnfamiljer som klarat allt på ett bra sätt.

Dessa vill jag höra om och lära mig mera av, det är nyttigt för mig.

Jag är ensamstående, visserligen med 1 barn, och jobbar heltid samt håller på med hästar flera dagar i veckan. Förstår att alla har olika stressnivå men jag tror man sätter ribban alldeles för högt. Jag städar typ en gång i veckan och tvättar gör jag när jag behöver, ett par maskiner i veckan som jag hänger på kvällen innan jag lägger mig. Går sällan och lägger mig före 00.30 för jag har inte så stort sömnbehov. Går upp ca 6.

Handlar ungefär varannan vecka, möjligen någon kompletteringshandling däremellan. Ingenting stryks hos oss av tvätten. Diskmaskinen plockar jag ur/i samtidigt som jag lagar mat om barnet inte gör det. Hon får hjälpa till med ganska mycket, typ gå ut med sopor, hjälpa till med mat, torka bordet, duka, duka av, städa badrummet osv. Det är svårare med småbarn, men min dotter är 11 år så då klarar man sådant utan problem. Hon kan även gå till Ica och handla själv om det är något vi inte har hemma som behövs till dagens middag. 

Rekommenderar matkassar, det sparar mycket tid även om det är lite dyrare än att handla själv. Men man slipper planeringsbiten också. 

En tanke: Hur mycket gör din partner egentligen? Låter som att du ska fixa med allt men din partner slipper?

Ja, det är bättre på de flesta sätt, även ekonomiskt och det blir mindre press på varje enskild individ. För oss har det fungerat så bra att vi funderar på att ta in en tredje kvinna men det förutsätter ju som du säger att det är någon man vill ha familjeliv med.

Jag vet inte riktigt hur de går för de familjer där man bara är två, åtminstone inte om man har flera yngre barn. Det känns som något alltid kommer bli försakat då.

Jag tänker att det viktiga är att utgå från sin situation, se på den, sig själv och eventuella partners realistiskt när man planerar och möjligtvis gör förändringar.

Man är olika men att utgå från att något försakas bara för att man uppfostrar barnen i en tvåsamhet, nja det tycker jag är trångsynt.
Lika trångsynt som att tänka att barn automatiskt far illa av att växa upp i en polyamorös familj.
Nu hoppas jag att det inte var så du menade.

Jag tror absolut på att utmana tvåsamhetsnormen och bredda vad som anses vara normalt...men det innebär ju inte att utesluta tvåsamheten...utan att öppna upp för den faktiska möjligheten att ha kärlek och familj på många olika sätt.

Att få en fungerande vardag handlar ju om människorna och relationerna dem emellan oavsett hur många man är...

Jag menar inte att barnen specifikt försakas, det kan vara andra saker som försakas. Som föräldrarnas intressen, träning, vänner, sund matlagning, arbete, sömn, vuxentid eller egentid. 

Sådant blir mindre lidande om man är fler vuxna. Mer lugn och mindre stress.

Jag känner mig väldigt tillfreds av att livet ser olika ut i olika tidsåldrar..
Som sagt, jag ser livet som en serie-strip, allt behöver inte få lika mycket plats i varje ruta utan det varierar under berättelsens gång...där varje tids-era har sitt fokus, sina utmaningar och tjusningar.
Jag ser faktiskt inte det som att försaka något...

Jag har inte saknat egentid etc etc...jag tänker att det kommer sen och vi har istället fokuserat att på att njuta av nuet och försökt hitta en struktur i vardagen för att göra det möjligt...

Sen är jag inte heller polyamorös...så det blir liksom en icke-diskussion för mig...

Jag tycker det går bra, bo nära arbete och skola. Se till att hjälpas åt och sänk ambitionsnivån på städning och annat. Vi köpte hus innan barnen kom men väntade med renoveringar tills vi hade tid för det och har  tagit det i lagom takt.

Ja, pendling äter tid, kan man undvika det underlättar det mycket. 

 

Ja, jag har många kollegor i London. En timme pendling åt varje håll är ju det normala även om du är högavlönad, arbetsgivaren är snål på att få arbeta hemifrån där också. Dom pendlar bort 10h i veckan vilket jag tycker är helt sjukt.

Hu ja. Vet folk i Sthlm och på landsbygden som lägger ibland så mkt som tre timmar på en dag (om trafiken strular) bara för att ta sig till och från jobbet. Så gräsligt. Då förstår man att det är svårt att få ihop vardagen. Och i Sthlm är det ju så dyrt att bo också och därmed svårare att kunna gå ner i arbetstid.