Ångrar att jag steriliserade mig förra året

Vilket korkat svar. Jag svarade personen ovan eftersom han har en dålig erfarenhet och säger till TS att tänka efter gällande IVF eftersom relationen tog stryk och han själv lämnade sin partner och hon blev knäckt. Det var inte hans partner som genomgick alla tuffa hormonbehandlingar som valde att lämna honom. Nä åskådaren valde att lämna.

Att han sedan vädjar TS att tänka efter att påbörja en behandling eftersom han har en dålig erfarenhet tycker jag är dålig stil. Varför ska TS Inte ta chansen att försöka få barn om hon vill det tillsammans med sin partner för att åskådaren, som inte genomgått alla hormonbehandlingar, har en dålig erfarenhet och valde att lämna sin partner som faktiskt var den som kämpade med alla hormonbehandlingar. Det finns många som genomgår IVF och 70% av alla som gör det lyckas bli gravida. Så ja, jag tycker att jag är en av representanterna eftersom jag tillhör en av de 70%. Det vore galenskap att inte försöka bara för att en person på ett forum haft dålig erfarenhet. TS som sagt, det är 70% att lyckas på 3 försök, dvs 30% att inte lyckas på 3 försök. Du gör ditt egna val! 

Självklart ska TS försöka. 
Men också vara lite beredd på att det inte går så lätt för alla. 

Min bror och hans hustru tänker göra ett försök till om det inte lyckas ger de upp.  Jag hoppas av hela mitt hjärta att de lyckas. Min bror känner det som om allt är hans fel men tydligen så är det inte så enkelt.  Jag tror nog att deras relations överlever oavsett hur det går.  

Önskar TS allt gott och att det fungerar för dem. 

Svaret handlade väl ingenting om att lyckas bli gravid. Hur får du det till det?  Det var aldrig frågan. Jag poängterade att ingen kan veta hur en IVF- resa kan påverka ens förhållande och att det inte är en garanti att det håller även om man har ett stabilt förhållande i grunden . Det kan påverka båda på olika sätt man aldrig kunnat föreställa sig. 

Det är det jag menar. Du har kommenterat något du inte förstått dig på eftersom hela hans svar var baserat på att han och sin partner misslyckades och därför skulle det vara en anledning till att TS skulle tänka efter innan denne påbörjar behandlingar eftersom enligt honom är det inte en självklarhet att man lyckas med IVF. Jag svarade att jag och min partner kom närmare varandra. 70% av alla som gör IVF blir gravida, dvs får ett levande barn efter IVF, och uppenbart inte separerar. 30% får inte ett barn efter 3 behandlingar men det säger inget om hur många som får barn efter 4,5,6 behandlingar. Det säger heller ingenting om hur många som separerar av dessa 30% eftesom det finns äggdonaton och spermadonation som ett andra steg om IVF med egna äggceller inte fungerar som många av de som inte lyckas med IVF med egna könsceller går vidare med. Jag skulle vilja påstå att det är en liten minoritet som separerar och därför är det gränslöst att skriva till TS det som användare Anton skrev. Därav var ditt svar till mig  korkat eftersom du skrev följande: Så att ni höll ihop kan inte heller representera att alla starka par automatiskt kommer klara IVF.  

korkat svar helt enkelt eftersom det inte är baserat på varken statistik eller logik. 

Psykologen som du pratade med inför steriliseringen kan ju inte ha gjort många rätt. Börja där - och får du inte en feedback så gör en IVO. Det kommer förvisso inte att hjälpa just dig, men hjälper andra i samma situation.

Psykolog? Jag träffade en gynekolog i tio minuter, innan jag godkändes. Sen var väntan lång och jag hann söka en annan gynekolog för mina svåra blödningar vid mens, varpå den gynekologen istället rekommenderade en helt annan behandling som också tog bort blödningarna. 

Det krävs oerhört lite för att få en sterilisering. 

This. Pratade med en gyn i tio min och en månad senare fick jag operationen men tycker absolut att man ska prata med en psykolog, för allt gick för fort och lätt.

ja, du har rätt i det du skriver. Jag blev nedgraderad till just en åskådare. Inte till en man som längtade efter att bli pappa. Jag var irrelevant till slut. Den som skulle förse min partner med sperma så hon kunde bli med barn. Det blev hennes projekt. Alla tröstade henne och kände sorg för HENNE. Ingen frågade någonsin hur jag mådde i detta. När hon grät och mådde piss så var jag den som skulle finnas där och trösta i ur och skur. För allt det jobbiga skedde ju i henne, jag kom ju lindrigt undan och förväntades bara vara där. Att jag sen grät i ensamhet, hade svårt att jobba, fick hjärndimma, drog mig undan allt och alla och kände mig ensammast i hela värden var det ingen som såg- för allt handlade om henne och HENNES kommande barn.

Och du gör samma värdering i ditt sätt att skriva. Det får mig att undra hur fantastiskt er IVF resa faktiskt var eller om det snarare var så att din man bara höll käften och led i det tysta.

Ts steriliserade sig av en anledning. Att bli med barn nu via ivf efter det ingreppet kostar pengar. Massa pengar om det inte lyckas. Man slabbats medveten om att det
kan förstöra relationen och att det är lätt att bli fartblind ingen desperat jakt efter ett barn. Du hade inte den erfarenheten men jag med många hade ingen dans på rosor- och den berättelsen måste får komma fram med. Livet är fanimej inte rosa gulligull. 

Jag ifrågasätter inte att du mådde dåligt utan det jag reagerar på är vilka råd du gav TS utifrån din enskilda upplevelse, trots att statistiken lutar mot att IVF lyckas mycket oftare än misslyckas. Det tillhör inte vanligheterna att misslyckande av IVF leder till seperation.

Jag har inte sett några tecken på att min sambo mådde dåligt under vår IVF resa. Han är stark psykiskt och logiskt lagd och jag frågade precis min sambo hur han upplevde vår IVF resa och han sa att han inte mådde dåligt överhuvudtaget. Han var till och med delaktig i den grad att han gav mig sprutorna dagligen eftersom mentalt kunde jag inte göra detta själv. Min sambo sa att om vi inte lyckats med våra egna könsceller så finns donation av ägg och spermier och om inte det funkat så finns adoption. I grund och botten älskar vi varandra och vill stanna med varandra även om vi inte lyckats med våra egna könsceller. 

Det där vet varken du och jag eftersom ivf upplevelsen kan påverka en långt senare och vara en bidragande faktor till separation senare i livet, när alla stenar läggs på vågskålen. Majoriteten som genomgår långa ivf utredningar mår piss. Enligt studier till såpass grad att många ifrågasätter sin egen existens. Skulle det då inte påverka relationen?

Det är vid de svåra livsavgörande händelserna som man vet om man funkar som par; dödsbesked, skada, invaliditet, ofrivillig barnlöshet etc. Det är då man som par visar hur mans samverkar. I mitt fall blev det en väckarklocka att vi inte funkade. Att kärleken och VIet sattes på paus där kampen för ett barn tog död på oss som par.

Det är osannolikt att IVF skulle leda till en seperation långt senare eftersom paret då fått lön för mödan i form av ett barn och på så vis klarat sig igenom denna tuffa process tillsammans och blivit starkare som par. Om man separerar senare så är det nog andra saker som ligger till grund för separationen, orsaker som kan drabba alla par oavsett om de genomgått IVF eller ej. 

Ja, du insåg att ni som par inte passade ihop men det kanske inte har så mycket med IVF att göra utan att ni helt enkelt var ett dåligt stöd till varandra under en tuff period och detta hade kunnat vara vadsomhelst som du nämner, dödsfall eller sjukdom eller liknande. Det var därför jag skrev att ni nog inte haft en stark relation om det slutade med seperation under er IVF resa. 

Märkligt. Jag har alltid trott att det krävs ett samtal med en psykolog. Det BORDE det göra.

Eller - egentligen borde både önskningar om sterilisering och abort utredas mer grundligt, innan ingreppen beviljas. Av objektiva personer, som tittar på vilka förutsättningar den sökande har att ta hand om ett barn, och vilka orsaker han eller hon har till att vilja göra ingreppet... Hur moget och genomtänkt det ställningstagandet verkar.

Är det någon annan som ligger bakom kanske? För väldigt ofta är det en partner som driver på (och ifråga om abort: föräldrar som driver på om kvinnan är ung).

Förstår dig. Finns ännu värre: kvinnor som driver på för insemination med en annan mans könsceller, om kvinnan är steril, eller adoption... Fast mannen hellre skulle vilja ha ett barnlöst äktenskap, än ett eller flera barn som inte är hans eget/egna. Det blir ofta inte bra för barnen heller i de förhållandena. 

*om mannen är steril