Har en kompis som förlorat en nära familjemedlem för drygt ett halvår sedan. Försöker vara så bra stöd jag kan men hon drar sig undan. Jag hör ofta av mig och tar initiativ till att träffas. Hon hör aldrig av sig till mig längre. Jag vill inte ligga på för mycket, men det kanske man inte kan? Ni som varit i liknande situation - hur vill ni att era vänner ska agera? Speciellt när den akuta fasen gått över.
Jag förlorade också en nära familjemedlem en gång i tiden och alla mina bänner slutade att höra av sig och det knäckte mig totalt.
Kunde inte fatta HUR man kunde lämna någon som var i stor oro och sorg när man behövde sina vänner dom mest. Fick några år senare förklarat för mig att de var rädda och inte visste hur de skulle trösta eller hantera min sorg.
Ifag förstår jag bättre och att vi alla sörjer olika men,bättre att höra av sig på olika sätt,skicka ett vykort,brev eller vad som helst som visar att du finns där när och om hen behöver en vän att luta sig mot, att du saknar och finns där som vän.
Kan du kontakta någon som hen känner och höra efter hur hen mår,att du är orolig?
Det är så individuellt.
Många vänner visste inte vad de skulle prata om och valde därför att inte höra av sig.
Medan andra hörde av sig och dök upp.
Försök att vara så som du brukade vara. Prata om andra saker om din vän själv inte tar upp sorgen.
Fråga vad hon känner och vad hon behöver.
Fortsätt höra av dig men utan krav.
Du skriver att du tar intiativ till att träffas, men det är kanske det hon inte orkar. Det kan vara svårt att säga det och då drar hon sig undan istället. Om jag var du hade jag regelbundet hört av mig på sms och bara kollat av hur hon mår men inte alltid frågat. Man orkar nog inte alltid berätta hur man mår.
Att skicka tex:
tänker på dig! eller vardagliga saker som tex. Skönt att solen tittade fram idag! kan räcka. Då vet hon att du finns där den dag hon orkar umgås igen.
Jag vill inte vara den där vännen som försvinner. Men vill inte heller hon ska känna sig pressad. Men tack för alla era tips, ska ha dem i åtanke <3
Jag håller med föregående skribenter.
Jag förstår att det för dig ses som att hon drar sig undan, men ta det inte personligt. Hon har förlorat någon nära sig och är nu tvungen att lära sig att leva med denna sorg. Jag förlorade också en nära familjemedlem för ett halvår sedan och jag kan säga att sorgen inte går över, den byter bara form och ibland i intensitet. Men jag saknar hen, hela tiden. Det har inte gått en dag där jag inte har stannat upp och behövt inse att det hela är sant och att jag aldrig mer kommer få träffa hen. Det tar bokstavligen andan ur mig ibland.
Nu menar jag inte att få det hela att handla om mig och min sogg utan vill bara belysa att din vän troligtvis är mitt uppe i ett sorgearbete och försöker lära sig att leva ett liv utan en person som stod henne nära. Jag säger inte att hennes sorg är som min och att hon känner som jag gör, men gör hon det så är det inte så konstigt att hon inte fokuserar så mycket på att ta initiativ. Hon kanske lägger mycket energi på att försöka funktionera i vardagen.
Är hon en god vän så ge henne tid och förståelse. Vill du ha henne i ditt liv så ge henne möjligheten att få vara tillbakadragen. Var den som driver och hör av dig. Jag förstår att det är drygt men sålänge det inte tar för mycket av dig som person så ge henne det. Ge henne möjligheten att få vara ledsen.
Och nu menar jag inte att du ska höra av dig varje dag och vara drivande på det sättet att ni måste träffas ofta utan mer så att du skickar ett sms eller meddelande lite då och då och hör av dig. Ibland frågar om ni ska träffas. Men kravlöst som sagt :)
Jag håller med föregående skribenter.
Jag förstår att det för dig ses som att hon drar sig undan, men ta det inte personligt. Hon har förlorat någon nära sig och är nu tvungen att lära sig att leva med denna sorg. Jag förlorade också en nära familjemedlem för ett halvår sedan och jag kan säga att sorgen inte går över, den byter bara form och ibland i intensitet. Men jag saknar hen, hela tiden. Det har inte gått en dag där jag inte har stannat upp och behövt inse att det hela är sant och att jag aldrig mer kommer få träffa hen. Det tar bokstavligen andan ur mig ibland.
Nu menar jag inte att få det hela att handla om mig och min sogg utan vill bara belysa att din vän troligtvis är mitt uppe i ett sorgearbete och försöker lära sig att leva ett liv utan en person som stod henne nära. Jag säger inte att hennes sorg är som min och att hon känner som jag gör, men gör hon det så är det inte så konstigt att hon inte fokuserar så mycket på att ta initiativ. Hon kanske lägger mycket energi på att försöka funktionera i vardagen.
Är hon en god vän så ge henne tid och förståelse. Vill du ha henne i ditt liv så ge henne möjligheten att få vara tillbakadragen. Var den som driver och hör av dig. Jag förstår att det är drygt men sålänge det inte tar för mycket av dig som person så ge henne det. Ge henne möjligheten att få vara ledsen.