Är alla nya vänner okej när man är i en relation?

Svaret stod i sista inlägget före ditt inlägg. Dvs psykisk ohälsa. Hon är för utmattad för att jobba. Och hon gör för mycket om dagarna för att återhämta sig. 

Jag känner igen mig i en del av din sambos beteenden, fast utan rodnad. Jag är en person som ?suck people in? utan att tänka på det. Jag lyssnar lite mer än många, är öppen, ser väl rätt bra ut. Får ofta ?nya vänner? om jag kommer till en ny situation (både kvinnor och en och annan man som kan vara intresserad av annat än jag). 

För mig ger nya möten mig energi, medan det kan kräva energi att underhålla viktiga relationer (det speglar inte hur jag värderar relationerna, möten är bara ?bekväma?). 

Om min man skulle försöka hindra mig från att vara just som jag beskriver ovan skulle jag nog uppleva det som kontrollerande. Däremot tycker jag att det är fair game mot alla att jag ser till att nämna min relation om någon verkar intresserad (eller helst innan), och att säga tack men nej tack åt kontaktuppgifter om det inte finns något rimligt tvivel om att de är dejtsugna i form av typ gemensamt specialintresse eller barn som ska leka.

Ville bara dela ett perspektiv till. Lycka till!

Tack för svaret! Men är du också så mot främlingar du bara rakar gå förbi på gallerian eller möta i parken?

Sen finns det ju de som använder legitima saker som någon ursäkt. Exempelvis att barnen ska leka men i själva verket finns det ett intresse. För det har hänt ett par gånger. 

I parken om jag leker med mitt barn, absolut jag pratar med andra föräldrar. Har träffat en nära (kvinnlig) vän på tunnelbanan t ex. Några andra på gymmet. En tredje på en jobbkonferens (vi hade en fikadejt som kompisar sen pg a levlade!). Jag förstår att det är ett ovanligt kontaktmönster i Sverige, men jag tycker att det gör mitt liv rikare och ser inte att jag på något vis är oärlig mot min partner (det är min partner jag valt och fortsätter välja - och han valde ju också mig när jag var precis som jag är).

Här är en ren spekulation från min sida (förlåt om out of line!) men: Funderar på om kärnan i ert problem är att hon ger andra något, eller att hon inte ger dig något du behöver?

Håller med, visst finns de som använder legitima saker som ursäkter, men då är det ju så enkelt som att säga att mitt intresse är att våra barn får leka. Tycker det brukar funka bra att kommunicera det tydligt utan att förolämpa någon - sjysstare än att lämna någon undrandes eller potentiellt trånandes. 

Jag förstår att man pratar med andra i de sammanhang du tar upp. Det jag menar är när man går förbi folk i en galleria, i en butik, etc. Kanske står vid fruktdisken och en annan person står bredvid och mitt emot. 

Och då drar man på värsta leendet och den magiska blicken. Kanske säger hej på ett gulligt sätt.

Sen är det väl också hur man pratar om det leder till samtal. Hon har ju även detta leende och blicken när hon pratar med främmande män.

Kärnan till problemet är nog som du säger: att hon inte ger mig det jag behöver. Dvs närhet, samtal, tid, sex, mm. Det är lite närhet men minimalt.

Angående barnens lek. En del människor är tyvärr manipulativa och erkänner inte sina motiv.

Jag tror att jag gör allt du beskriver också, fast utan ?småröda kinder? - alltså jag är socialt självsäker mer än ?flickaktig? som jag läser in när du beskriver din sambos interaktionsmönster. Men gemensamt leende, ser andra, nyfiken, öppen. Och verkar få typ samma effekt i form av att det är intressant för andra på olika sätt. 

Som du säger, kanske finns någon manipulativ lattefarsa som leker med mig och dottern för att de tycker att jag är intressant, men så länge jag är tydlig med min lojalitet och inte bjuder in till rajtantajtan ser jag inte varför jag ska släppa en stor del av min personlighet ?om utifall att? någon pratar med mig av ?fel skäl?.

Jag tror nog mer på att lösa (vad jag tolkar som) kärnproblemet i er egen relation än att nysta i exakt vilka andra sociala relationer som är bättre eller sämre. Har ni provat parterapi? Eller svårt utifrån din sambos psykiska hälsa?

Varmt lycka till!

Det är ditt liv, du gör som du vill. Om du vill fortsätta med ditt velande "å ena sidan å andra sidan", skjuta över ansvaret på andra och fortsätta må dåligt för att du inte kan fatta några jobbiga beslut så är det ingen som kommer hindra dig. 

Om du ska sitta och ljuga för dig själv och hitta på ursäkter åt henne så lär du ju aldrig bestämma dig. Vaddå "vet inte om hon är beroende av uppmärksamhet från andra män"? Vad spelar det för roll om hon är beroende eller inte, beteende är ju detsamma oavsett, hon söker bekräftelse från andra män mitt framför nyllet på dig?

Du får ta och bestämma dig, är du henne psykolog som ska ställa en grundlig diagnos eller är du hennes partner? Om du bestämmer dig för att du är hennes partner och INTE hennes psykolog så får du nog lägga ner psykoanalysen och fokusera på att få henne att ge fan i att bete sig som ett as oavsett orsak och om det är ett beroende eller ej. Man behöver inte ha en grundlig psykoanalys för att säga ifrån när folk kliver över gränsen.

Jag vet inte vad du menar med att skjuta över ansvaret. Jag undrar delvis vad som är en rimlig kompromiss här. 

Inte läst alla inlägg i tråden men tror du måste prata med henne på ett annat sätt. Ja det låter kontrollernade när man pratar om gränser. Det låter inte kontrollerande när man pratar om känslor.

Jag vet att vi har pratat om detta innan och jag tror jag uttryckt mig på fel sätt. När jag ser hur andra män visar intresse för dig, blir jag rädd att förlora dig. Jag vet att du älskar mig men jag känner så iaf. Kanske träffar du en man som är mycket bättre än mig, jag vill inte det. Det handlar inte om att jag inte litar på dig utan om "gräset är grönare på andra sidan","snyggast och starkast är bäst" och så vidare. Det ligger i vår natur. Jag är så himla lycklig som har hittat en sådan fin person som dig. En person som också är en underbar mamma till våra barn. Om jag skulle förlora dig för att jag inte bryr mig när du pratar med andra män skulle det vara mitt livs misstag. För jag vill aldrig förlora dig. Det är vi, vår familj som jag kämpar för. Men det känns ibland som du glömmer bort att ge mig uppmärksamhet. Jag vet att du har så mycket att göra och att tänka på. Det är bara det när jag ser hur du pratar med andra män känner jag varför pratar du inte så med mig. I mina fantasier skinnet du upp när du ser mig och rordnar för mig. Om det finns andra män där kan du inte se dem för du har bara ögon för mig. Jag vet att det inte fungerar så i verkligheten kanske men kan du förstå varför jag kan känna mig lite bortglömd, när du ger andra uppmärksamhet men inte mig? 
Kanske kan du berätta om jag kan ändra på något för att underlätta för dig? 

Säkert får du forma det efter vad du verkligen känner och tycker men lägg fokus på det. Inte på vad hon gör för fel.

Flirtar och flirtar, det där är antagligen hennes personlighet. Gissar att hon är likadan på sin arbetsplats eller med studiekamrater eller i vilken situation som helst. Högt bekräftelsebehov antagligen, ja.

Jag får intrycket av att du har accepterat det tidigare utan kommentar och nu inte längre gör det? Då är det inte konstigt att hon blir irriterad och anklagar dig för att vara kontrollerande. Hon har inte ändrat sitt beteende men du har gjort det.

Känner kvinnor som beter sig exakt som du beskriver, de är mycket väl medvetna om exakt vilken effekt de har på männen. Så att tro att hon är naiv är ganska naivt av dig skulle jag säga.

Ett bergsäkert sätt att få henne att tappa all respekt och attraktion, om det finns någon kvar.

Skulle kanske funka om det var en kvinna som sade så till en man, vet inte 

Nja, som jag skrev så var hon liknande i början men sen slutade hon med det.

Skillnaden i början var att då berättade hon om det och vi skämtade om det. Sen var det inget mer. Tänkte inte ens på det.

Nu har hon återupptagit det efter det blev dåligt mellan oss. Så då blir det en kontrast mot hur hon är mot mig. Hon ger ju inte mig dessa blickar och leenden så ofta. Kanske en gång i månaden på sin höjd.

Och när jag påpekar att män ju tror att hon flirtar med dem så förnekar hon det och blir arg. Det hade varit en annan sak om hon erkände det. Vi har ju pratat om det för många år sedan.

Jag skulle aldrig uttrycka mig så. Hon skulle dessutom kalla mig för fjantig eller börja gapskratta.

Ja istället skulle hon inte säga något utan bara fortsätta göra som hon gör för att hennes behov av bekräftelse är viktigare för henne än vad det innebär för dig och ja det är egoistiskt och respektlöst att strunta i vad hennes flirtande med andra betyder för dig. Varför ta en konflikt med dig när hon vet att du går med på vad hon än gör? Så ja respekt eller rättare sagt hennes brist på respekt för dig är en ganska central del i ert problem. Men den bristen på respekt har du ju själv varit med i att bygga upp iom att du accepterat och uppmuntrat det beteende tidigare.

Jag tycker du börjar i helt fel ände. Du verkar ha börjat med att försöka kartlägga hennes beteende i minsta detalj och försöka förstå henne så gott du kan på egen hand för att sen kanske möjligen diskutera det. Men grejen är att du behöver inte förstå henne i minsta detalj för att sätta gränser för vad du anser är ok att göra i er relation. Ni kan diskutera fram gränser tillsammans och så får hon lägga fram sin syn på och förståelsen kommer komma fram i den processen. 

MEN du behöver sluta vara så extremt medgörlig och "förstående" för det är ju det som satt er i den situationen ni sitter i nu,  det du behöver göra är att markera tydligt var dina gränser går och börja ställa lite krav. Ditt primära mål är väl att försöka ändra på hennes beteende och INTE att öka din förståelse i psykologi och beteendevetenskap?

Exakt detta.
Har man ingen självrespekt kommer ingen annan att respektera en heller. 
Det handlar inte om TS sambo och varför hon gör som hon gör, utan det handlar om TS och vad han har sina gränser. 

Hörde en liknelse angående gränssättning en gång som fastnat. 
Tänk att du är ute och går tillsammans med någon och kommer fram till en linje på marken. 
Att då säga "Du får inte gå över den här linjen" är att försöka sätta gränser för den andra personen, vilket är ett kontrollerande beteende och inte en gränssättning. 
Att istället säga "Jag tänker inte gå över den här linjen, du är fri att göra som du vill men jag följer inte med för här går min gräns" är att tydliggöra för den andra personen var man har sina gränser. 

I TS fall skulle kommunikationen bli ungefär "Det funkar tyvärr inte för mig att vara i en relation med någon som tar kontakt med andra män på det här sättet. Jag vet att jag accepterat det förut men jag har kommit fram till att det inte är OK för mig att ha en relation på de premisserna" 
Sen är resten upp till TS sambo hur hon väljer att agera, det är inte TS ansvar. 

Tack! Jag har tänkt i de banorna redan. Funderat på att säga något liknande.

Men jag vet inte vad som är en rimlig gräns. Småbarn, brist på närhet/kommunikation och annat har gjort mig känslig. Jag är verkligen inte mig själv. Fick diagnosen svår depression förra året. Dock utan självmordstankar.

Därför vet jag inte heller om jag reagerar på vissa saker för att jag är överkänslig i det överlevnadstillstånd jag befinner mig i eller för att det är en rimlig gräns.

Att byta kontaktuppgifter med nya män och även att träffa dem tycker jag iaf är över min gräns. Och det vet hon. Vet bara inte om hon slutat med det.

Men kvar är bekräftelsebehovet. Hon ser inte det själv. Jag har aldrig stött på någon person som är som henne när vi ar bland folk. 

Du behöver inte vara perfektionist och säga exakt rätt sak. Det är OK att inte vara hundra procent rationell, men se till att utrycka dig tydligt och klart och ge dig inte in i en diskussion utan håll dig lugn, visa inga upprörda känslor utan upprepa bara din ståndpunkt.