Hur påverkas syskon av andra syskons diagnoser?

Jag tycker det låter som att du ljuger för din 4åring på ett inte speciellt konstruktivt sätt.

För din 12 åring uppskattar kanske inte teckningarna och det är kanske inte så att alla ständigt kommer att vara socialt smidiga och "skona känslor". Vissa människor tänker mer exakt, och rakt, och har inget intresse av av dra till med nödlögner för att skona andra. 

Spontant är det rimligare att bekräfta att 12 åring inte mottagit teckningen med glädje, och att ge det normalstörda barnet en möjlighet att tolka detta på annat sätt än genom att prestera en ny bättre produkt. 

Varför tycker du som förälder att det är okej att "hitta på" vad det större syskonet tycker? Är det för att du tror att din tolkning av andra är korrekt, och att du har "koll", eller är detta något slentrianmässigt, där du faktiskt inte knyter an till människor med autism, utan just ser en sorts kyla där som inte finns. P.g.a. svårigheterna den med autism har med att tolka sociala koder och omedvetet snappa upp kroppsspråk och spegla sig i den andre? 

Du kräver inte bara samspel, utan också ett samspel som du spontant tänker är rimligt. Med nödlögnen om att någon är fint, för att folk mår bra av bekräftelse.

Har ni berättat för 4-åringen att storasyskon är "annorlunda" och inte alltid agerar "som man ska"? 

Ha förklara på engelska hur hen ska agera blir fel. 

Hur tänker du att en 4-åring ska kunna "presentera en ny bättre produkt"? Hen har ju gjort det bästa utifrån sin förmåga och det ska väl uppmuntras. Den autistiska personen hade inte uppskattat någon teckning oavsett hur fin, precis som det inte finns någon mormor som tycker att kladd på ett papper är en vacker teckning men tar emot den när barnbarnet ger den, säger tack och "Va fint".

Ska man vara ärlig på det sättet du beskriver kan man ju aldrig ge ett barn beröm. De har ju inte förmågan att göra något "bra". De uttalar ord fel, skvätter när de diskar, stökar ner när de bakar osv. Tänker du att tala om för en 4-åring att dens bullar blev fula, att den inte får hjälpa till för det stänker när den diskar osv uppmuntrar fortsatt lärande och utveckling? 

Hon skrev dock att 4-åringen inte ska behöva göra en ny teckning. 

Klart man kan och ska ge sitt barn beröm. Men du som förälder kan säga att du tyckte teckningen var fin. Inte dra till med en nödläge att storasyksonet finns tyckte teckningen var fin. 

Har ni berättat/förklarar för 4-åringen att storasyskon är "annorlunda" och varför?

Det är rätt stor skillnad på en normalstörd mormor och en autistiska storasyskon. Förstår du inte det? 

Jag tror du borde läsa på lite om autism så att du kan stötta ditt barn i att få en relationer till fyra åringen och så att du kan stötta 4-åringen som inte alltid förstår varför storasyksonet är som den är. 

Vår 4-åring skulle inte förstå det. 10 åringen börjar förstå det smått först nu.

Vi har gått diverse föräldrakurser, har kontakt med habiliteringen osv och upplever att vi inte får så mycket stöd kring detta. Det enda konkreta de egentligen kan erbjuda är bildstöd och det har vi skrivit ut själv för längesen.

Jag upplever att just autismen blir värre med åren. När hen var yngre så var hen mer livlig. Gick att kommunicera med på ett annat sätt, men ju äldre hen blir desto svårare att kommunicera. Från att förr ha kunnat prata om sånt som sker så är det mest tystnad eller att hen inte vill säga något idag. Hen blir mer inbunden och ointresserad av sin omgivning, vilket vi lyft med habiliteringen som typ konstaterar att "Det är olika för alla" och "Samma diagnos är olika för alla", "Det kan bli så när de blir äldre".

Vi har läst på otroligt mycket om autism ända sedan vi började misstänka den diagnosen (när hen var 5 år), men man får inte så mycket guidning egentligen. Oftast handlar det om beskrivningar av vad diagnosen medför "problem med mentalisering", "svårigheter med socialt samspel", men inte hur man aktivt jobbar med detta. T ex så har hen väldigt svårt med att se hur saker ska vara eller göra samma sak som hen gjort tidigare. T ex vart tallrikarna ska stå i skåpet eller i diskmaskinen eller vilken duschtvål hen ska använda. Vi får ge denna information varje dag, men vi får ingen stöttning kring hur man faktiskt tränar sånt här. Hen har satt in sin tallrik i diskmaskinen åtminstone de senaste sju åren, men behöver fråga varje dag vart tallriken ska stå t ex.

Upplever det som väldigt svårt att nå fram. Hen är inte intresserad av att varken prata eller utöva aktiviteter. Hen vill inte följa med när familjen gör något eller ensam med en vuxen. Hen vill inte göra saker hemma såsom sällskapsspel, laga mat tillsammans eller titta på film. Det går inte att prata om saker som skett. Det går inte att nå fram helt enkelt, vilket vi också lyft med habiliteringen men får inget mer stöd eller så.

Min son är 6, med 2 äldre syrror 14 och 15. Den ena gör som din 10 åring och sonen älskar att vara med henne. Den andra mer som ditt andra barn, men kan vara lite beroende av humöret såklart. 

Sonen har själv tagit lite avstånd till systern som kan upplevas kall och obrydd. Kramas o gosar gärna med den andra systern. 

Vi brukar säga att den andra systern älskar honom jättemycket, men är på ett annat sätt bara. Han mår absolut inte dåligt över det. (Och ja, hon har också diagnos)

Så är mitt barn också. Har lite gett upp på gemensamma aktiviteter. Har förstått att hon älskar vara själv i sitt rum och spela med onlinekompisar. Finns ju ett värde i det också.

Man behöver acceptera att man inte kan förändra barnet. 

Jag tänker att det är två helt olika frågor. Om vilka konsekvenser det får att växa upp nära till någon med en annorlunda hjärna, och din maktlöshet kring att autismen upplevs värre av dig som förälder. 
.
Jag har faktiskt lite svårt att förstå ditt resonemang kring att det rimliga är att ditt barn med autism ska bete sig på ett sätt som faktiskt är rätt ologiskt. 

Du hade ju lika gärna kunnat själv beskriva teckningens förträfflighet och sen sätta ord på att allting man gör inte alltid hyllas av alla. För rent krasst har du en gåva att just ha ett barn som faktiskt inte bara "spelar med'

Tyvärr tror jag din 12 åring kommer upplevas än värre framöver. För erbjuds inte den typ av samspel och samarbete som en människa med autism uppskattar, så är du inte värd besväret. Så jobba med att din 12 åring också ska få ut något av er i familjen. 

Vet inte om mitt svar här kan hjälpa till men gör ett försök. Där du är van eller tycker att en medmänsklig känsloreaktion är den enda rätta reaktioner, som till exempel då till den här teckninguppvisningen, försök då tänk att barnet med autism ser det ur ett praktiskt, sakligt synsätt, förstår inte då varför man ska "oja" sig över teckningen som sådan. Jag har sett den här reaktionen återupprepas i olika sammanhang och det är där de som inte har autism eller förståelsen för den synvinkeln upplever det som nonchalant, fel, men det är inte fel om man ser det ur en saklig vinkel. Nu läggs det moraliska, empatiska förmågor rätt in i korgen och ett utdömmande av det autistiska barnet, vilket är helt felaktigt. Den har inte gjort sig skyldig till något sådant, ni måste förstå, ta till er, vinklingen. 

Jag har aldrig sagt och kommer aldrig säga att någon med autism inte älskar någon annan på samma sätt, det gör den men den visar det på ett annat sätt, det är skillnad. Många människor visar kärlek på många olika sätt. Vissa är "doers", de gör saker för en för att visa sin kärlek men säger aldrig "jag älskar dig", bara ett exempel. De med autism är inte kalla, nonchalanta, de blir fel-lästa/missförstådda för att de från början till något har en annan vinkling, synsätt, perspektiv.  

Nu har ni det kämpigt så pass, skriver att barnet inte pratar, kommunicerar, vill inte göra saker med er eller annan vuxen.

Det man kan göra är att på ett icke anfallande, argt, sårat, ledsamt sätt, fråga barnet hur den tänker eller om det är för svårt vad den tänker. Börja med vad den tänker. Man kan göra det när man till exempel gör det barnet gör. Det jag sett uppskattas mycket är att man gör precis det som barnet gör, dvs det intresset barnet har och gör där och då. 

Om vi säger ert barn aldrig själv haft ett intresse av att rita och inte satt sig in i ritningskunskaperna blir det då konstigt för den autistiska barnet att yttra sig om någon annans ritning, hur den nu ska kunna bedöma det, även om det då är ett yngre syskon. Finns där något som det äldsta barnet gör som det yngsta också kan göra är det där jag tror gemenskapen hittas, bandet skapas, det där extra. Eller så tycker 12 åringen att den där teckningen är förfärligt ful och varför säger ingen sanningen, men vet att den inte får lov att säga den är ful så därför säger barnet ingenting. 

Jag har andra autister i mitt liv och det jag kan se utmärker dem är att de vill inte låtsas, de vill inte göra sig till för de ser det som falskt. 

Jag har en gång som jag minns kommit i gräl med ett autistiskt barn och gjorde så sen att jag frågade om barnets vinkling, perspektiv, och jag fick det serverat ,och då gick det upp ett ljus för mig, och då såg jag inte det längre från mitt perspektiv. Det handlar inte om vems perspektiv som ska vinna, det handlar om förståelse, för jag kan än idag inte säga att mitt perspektiv var det enda rätta, och barnet det som var fel, för ur barnets perspektiv var det rätt, och då blev det rätt för mig med. 

Om jag varit er hade jag efterfrågat en stödgrupp eller stödperson, en vuxen som är autistisk som kan förklara för er dvs inga tolkningar från andra som inte är autister som ska lära er om autister .Dem jag känner har spritt olika personligheter men saker gemensamt.

Jag hamnade väl lite i kläm kan man säga. Min lillasyster fick mestadels av uppmärksamheten. Har inga minne av att mamma lekt med mig någon gång. Nu i efterhand har jag fåyt reda på att pga min systers funktionsnedsättning delade de upp det så att mamma tog hand om henne och pappa mig. men pappa var mest i garaget.

Så så blev det för mig. 

nu som vuxen har hon blockerat mig (och andra) flera är tillbaka, ingen kontakt. Utan anledning. 

Så enligt mig viktigt att man tänker på den andra också 

Bra jag hade pappa iallafall som hjälpte mig med läxor osv. 

Hur man kan påverkas, Mja. Dåligt självförtroende. 

Jag får ont i hjärtat då jag läser det här. Du har bestämt att ditt och syskonens sätt att fungera är det bra sättet medan 12- åringens är det dåliga. Sånt sliter på självförtroendet. 

Du behöver läsa på om autism, titta gärna på autistiska content creators som Olivia Lutfallah, Yo Samdy Sam, Mom on the spectrum, I?m autistic now what och Paige Layle. På svenska rekommenderar jag Paula Tilli och boken Konsten att fejka arabiska av Lina Liman. 

När syskonet ger 12- åringen en teckning eller visar något han gjort är det uppenbart att 12- åringen inte förstår syftet med det eller vad som förväntas av 12- åringen. Förklara det på svenska så alla kan förstå (du skulle troligtvis inte uppskatta om någon pratade om dig när du var närvarande på ett språk du inte förstod) Se det som ett sätt för båda att lära sig. Du kan exempelvis säga till storebror att lillebror visar kojan för att han är glad och stolt över vad han byggt och att han vill dela glädjen med andra. Att lillebror vill höra att kojan är fin (ge konkreta exempel på exakt vad man kan säga) Säger 12- åringen att den är fin nöj dig men det och förklara för 4- åringen att man kan visa känslor på olika sätt. 

Respektera att 12- åringen inte visar känslor på samma sätt som er. 

Att 12- åringen drar sig undan mer kan bero på att han snart är tonåringar, tonåringar är mitt uppe i en frigörelseprocess och det är naturligt för dem att inte dela lika mycket med föräldrarna. Det kan också vara så att 12- åringen känner att ni inte förstår honom eller att han blivit dataspelsberoende. Att ha en gräns för skärmtid är vettigt. Kan ni hitta på aktiviteter 12- åringen gillar? Som att spela tillsammans? 

Sätt upp inplastade kort med instruktioner om hur man fyller diskmaskinen, hur tvål ska användas mm 

Tillbaka igen här: Ser att TS inte återvänt med nån kommentar än, men hoppas det går bättre för alla i situationen. 

Jag har tänkt på det här med att barnet med autism måste påminnas ideligen om att sätta tallriken på plats, använda tvålen. Kan det vara så att barnet har ADD?
 För jag känner barn med autism och ADD och där behöver man påminna x-tra mycket. Om jag ska ge ett exempel: Kan flera barn få en uppgift att göra, men på vägen dit så upptäcker barnet med ADD annat, och har glömt bort vad den skulle göra från första början. Ofta tänker den inte på var speciella platser är för något och glömmer bort och slarvar bort saker.

Jag har kunnat mig märka att det är när det är tråkiga saker som ska göras (ett måste) att något annat roligare fångar uppmärksamheten.

Barnet har också svårare med koncentrationen när det är vad som kan kännas som lugnt för andra, men för mycket intryck runt omkring för den med ADD, dess hjärna upptäcker mer. 

För att enkelt försöka mig på att beskriva ADD: Tankarna blir avbrutna. 

Sen kan jag tänka mig att någon med autism tänker mycket på något annat (så som ett intresse) och då påminner den om en virrig professor. 

Också en annan sak. Jag har tänkt efter och det stämmer att ett barn med autism är mycket mer tyst av sig, men det betyder inte att barnet inte tänker, har sitt. Det är inte att ingenting händer där inne i hjärnan.

Jag har märkt då också att det barnet kommer ur det tysta när man gör något tillsammans som det barnet tycker om eller också förmedlar barnet att den till exempel behöver hjälp, då blir kontakten mycket fin, tydlig, ser det i blicken. Det är inte värt att försöka forcera fram en dialog innan dess. Jag tror det är så mycket mer som händer i deras hjärnor än vad som kan förmedlas alltid i deras ansiktsuttryck eller i ord.

Kan vara för att jag varit runt mer än en autist så jag ser de här likheterna (fast mycket olika personlighetsmässigt) när de för en icke-autist sticker ut dvs jag kan applicera en mycket pratsam autist i mitt liv i en situation med den andra autisten som inte pratar mycket, att de ändå ser på den där saken som sticker ut på samma sätt. Det jag menar med att ta tillvara den informationen, det synsättet du kan från någon annan autist som hjälper att förstå den andre (tysta). 

Jag upplever det rent krasst som så att vi som då inte är autister och som det då sägs inte ska lida av något funktionshinder har svårare att förstå autister än tvärtom, autister är mer illa ute med oss, än vi med dem, och om vi nu ska vara såna allvetare, bättre utan funktionshinder varför blir det då så här? Jag tror bestämt att vi sårar, skadar, stänger ute autister mer än vad de gör mot någon. Tycker vidare att de är den mest missförstådda kategorin under psykiatrin i dess historia. 

När vi först fick diagnosen autism/Asperger på en nära anhörig och jag sedan började läsa på om det fanns där uppfattningar från psykiatrin, från de sk experterna som var inte bara rätt käpp åt skogen fel utan också kränkande. Jag kan fortfarande stöta på sån här text som jag känner det så för. 

Jag tänker som så att om barnet med autism går i en skola för andra autistiska barn borde där finnas någon vuxen förälder som också har autism. Försök då få kontakt med denne, för jag tror som sagt de kan förklara bättre ibland än vad man kan hitta i nån bok eller på nätet eller på habiliteringen. Där är också de med autistiska drag men där vardagslivet inte utgör samma hinder så då får de inte den diagnosen autism men de tänker mycket lika. 

Tumregeln är väl tänk lite upp (överintryck, överkänslighet) och lite ner (underintryck, ingen känslighet) när det gäller situationer där vanliga med sin barometer reagerar i mitten. Och sakligheten. Jag skulle tro att 12 åringen ser teckningen rakt av och binder inte ihop den med att det yngre syskonet söker bekräftelse eller att det skulle påverkan självkänslan eller deras kontakt på något vis. Har barnet ADD så kan det vara avbrutna tankar som gör att barnet inte reagerar på studs här och nu, den är lite nån annanstans helt enkelt just då i huvudet. 

Sen kommer jag nu med något taskigt här, och det är att jag vet ju ett barn med autism och ADD och fick höra av andra vuxna att det barnet aldrig pratar osv i en miljö vi aldrig var i. Jag trodde de beskrev ett annat barn. Med oss var barnet precis tvärtom. Det var då alltså miljön som kändes osäker, och osäker på att känna sig förstådd och att där fanns en samhörighet: Det var det som saknades där. Jag vill inte tro det är så i det här fallet men jag har som sagt själv gjort misstag att jag reagerar på fel sätt, missförstått ett barn, och det har då barnet märkt att jag blivit arg, och barnet förstår inte varför. Också viktigt att man ber om ursäkt när man som vuxen gör fel. Jag har sagt "Förlåt mig, jag förstod inte dig. Jag tänkte inte så". Också en annan sak jag kan säga "Tack för att du förklarade det för mig". Dvs att fast jag är vuxen kan jag visa att jag kan också ha fel, jag gör också misstag, jag säger också dumma saker ibland, jag är mänsklig men jag kan säga förlåt och ändra på mig: Att man vågar ge barn rätt nån gång. Att barnet kan säga till mig också. Det ökar också en närhet. Man måste inte alltid vara auktoritär, pekfingervisande, det är okej att man är fjantig ibland och sedan säger förlåt för det visar att man förstått det, man vill ju lära sig från varandra, och det är där jag tror där en en feluppfattning att det bara är antingen eller, det är från båda håll. 

Det jag vet, det jag hört från andra är att jag är mycket bra på att prata, vi är mycket tydliga i familjen, nästan så jag tänker högt ibland. Det kan också vara en väg in för den autistiska att man tänker högt, de olika stegen, inte bara servera slutresultatet, det ger också en trygghet, vart man är på väg, inte bara pang på. Jag ser det lite som att jag har någon kompis med ögonbindel och hörselkåpa på, som jag ska dra med mig nånstans  visst sjutton hade man förklarat allting då? (typ okej nu kommer här en trappa, nu ska vi gå uppför den, håll du i  dig där, där känner du, där är trappräcket, okej nu går vi"). Jag gör det på ett sätt utan att idiotförklara någon, jag tror säkert någon med autism kan uppfatta skillnaden, märkt av det. Kanske ett dåligt exempel jag just gav, men vet inte hur jag ska förklara det på annat sätt.