Anonym (M) skrev 2024-04-27 17:56:12 följande:
Menar du att de säger att valet att acceptera biverkningarna är OK? Ungen ska alltså svälta ihjäl till slut och det tycker de är OK?
De skulle självklart inte låta henne svälta ihjäl. Men ja, så är det. Överväger de positiva effekterna eller de negativa? Har inte blivit erbjuden någon hjälp för detta, mer än det jag skrev. Antingen acceptera biverkningarna eller sluta med medicinen.
Anonym (J) skrev 2024-04-27 17:59:19 följande:
Det kan finnas andra läkemedel att prova eller knep för att få igång aptiten.
Har man arfid i grunden (vilket det låter som) och sedan får minskad aptit ovanpå det behöver man ju någon form av hjälp från vården. De kan inte bara räkna med att ni föräldrar ska lösa det.
Arfid handlar ju om att man får i sig för lite näring pga att han äter för få livsmedel. Hon har alltid varit såhär, men alltid växt som hon ska. Hon har tagit prover osv utifrån medicineringen och det visar inte på någon näringsbrist.
Anonym (Ap7) skrev 2024-04-27 18:16:42 följande:
Vår son med medicinerad add har mycket svårt att äta över huvud taget. Vi har efter flera års prövande och trixande kommit till två slutsatser.
1. På kvällen strax innan sänggående när depåtabletterna börjar gå ur kroppen så är chansen för att lyckas äta som störst.
2. Vi serverar bara sådant vi vet han kan tänka sig att äta. Vad det är varierar. Just nu är det skivad banan, osaltade cashewnötter och kycklingsnitzel av ett visst märke.
"Tycker dock att hon är så pass stor att hon kan "tvinga i sig" lite mat för att hon vet att man måste äta"
Jag förstår att du känner så. Hela matsituationen är skitjobbig. Vi hade förut samma inställning men det funkade inte. Vårt barn hade/har ingen aptit och det funkar inte att lägga ansvaret för det på honom. När vi insåg att vi vuxna måste ta ansvar för matsituationen så blev vi bättre på att hitta lösningar som fungerar.
Jag förstår ditt tankesätt. Vi har dock flera barn. Två av dem har diagnoser. Vi lagar "önskekost" så i regel lagar vi minst två till tre rätter vid varje måltid. Problemet med henne är att hon inte vet vad hon vill äta och hon äter inte den maten som lagas. Vi kan laga den maten hon vill ha, utan problem. Men problemet är att det inte finns någon mat hon vill ha. "Jag vet inte" svarar hon alltid. De andra barnen kan ju uttrycka vad de vill ha. En äter kött, tortellini, nudlar t ex utan såser och tillbehör. En annan äter köttbullar, korv, makaroner t ex. Men hon kan ju inte ens uttrycka vad hon vill ha, därför är det svårt att laga det hon tycker om.
