Hur lång tid tog det för er att komma över det? Jag var tillsammans med en sen jag var tonåring och tills det att jag var över 30 år. Jag har en hemsk ptsd och ångest. Det har gått ett år sen ungefär sen vi flyttade isär. Det räcker med att se en bild på honom eller höra hans röst så mår jag jättedåligt i flera dagar efteråt... mardrömmar konstant...
Ja har du levt med en sådan så länge så vet jag inte om man kommet över de helt nånsin. Jag levde Med en i två år plus stalking o trakasserier i två år efter de. Jag är konstant lite rädd och har svårt att ens tänka mig ett förhållande igen.
men det har gått kanske ett år utan stalking nu
Jag levde med en i 19 år .
Det är 8 år sedan han gick bort och jag lider fortfarande av stress och ångest
Jag levde med en i 19 år .
Det är 8 år sedan han gick bort och jag lider fortfarande av stress och ångest
Tre år sen jag bröt? visst mår jag betydligt bättre, men det påverkar mig än idag i många situationer. Sen blir man ju väldigt sällan av helt med en sån person?
Jag var sambo med en psykopat i 4 år som misshandlade mig både fysiskt och psysiskt.. Så jag kan mycket väl förstå hur dåligt man kan må om det gått än längre tid.
Hade jag inte haft mitt jobb och haft turen att träffa min nuvarande man då på mitt fd jobb så vet jag inte om jag hade kommit därifrån ens..
Jag mådde skit och ville bara ifrån förhållandet, men var rädd att han skulle slå ihjäl mig..Dessutom så var det min lägenhet som vi bodde i,så jag hade ingenstans att fly riktigt. Alltså jag hade inget boende där jag kunde bo ett tag. Förutom hos min mamma, men jag ville inte berätta för henne hur illa det var.
Men tillslut så var jag dum nog att berätta för min fd sambo att jag ville separera och att han skulle flytta från min lägenhet..i sinom tid.
Han blev helt tokig och tog en kniv och började både hota mig med den samtidigt som han gick omkring och skar sig själv på halsen...Han tog mina skor och jacka så att jag inte kunde gå ut (och det var mitt i vintern då också).
Och höll mig som gisslan i flera timmar..
Sen kommer jag inte ihåg riktigt (allt är lite suddigt), men efter flera timmar så frågade om jag kunde ringa min mamma bara för att prata..Jag berättade då det jag kunde (vilket inte var mycket då han lyssnade) men hon verkade fatta och bad att få prata med honom..Sen satt dom och pratade och under tiden så smög jag mig ut ifrån min lägenhet och sprang därifrån ända ner till tunnelbanan..Min mamma räddade mig..
Det var faktiskt sista gången någonsin som jag såg mitt ex..Han har ringt till mitt jobb flera ggr därefter och t.om kommit hem till mig, men då öppnade min arbetskamrat (nuvarande man) och slog han på käften..😂
Iaf så kan sånt här spöka länge, men men det blir bättre och bättre..Du kommer må bättre och bättre eftersom..Så länge du inte gräver ner dig helt i det gamla s.a.s.
Försök hitta lite nya roliga saker som är DU..Som bara DU tycker om att göra, osv..Och slå inte på dig själv dom dagar du mår dåligt..Låt dig ha sk "dåliga dagar" där du tycker synd om dig själv..Inget fel i det!
Bara det att fastna inte där..Utan hitta som sagt saker som du brinner för att göra, eller åtm något du tycker ger lite glädje..Och utveckla det mer och mer..för var dag..
Kan vara vadsomhelst, matlagning, träning, djur, vänner, lär dig något nytt, osv,osv..
Kom ihåg att vi eller du inte har gjort något som helst fel..Det är dom som gjort fel.och att det finns många män som aldrig skulle bete sig på det viset..Vi hade bara otur att träffa på såna, tyvärr....