Ihop med ex igen, orolig för framtiden

Oj....hela inlägget är en stor röd flagga. 
Blir stressad bara av att läsa det, stackars barn. 

Känner igen mig väldigt mycket i din situation och vad du beskriver. Min drygt 2-åriga relation med tidigare tjej och sambo tog även slut efter sommaren, även hon kom från ett längre förhållande när vi träffades. Efter vårat avslut höll vi distans och radiotystnad i 3-4 månader och började sedan testa på att dejta igen, vilket vi gjorde i ca 2,5 månader, och sågs minst en gång i veckan och ofta även mer än så, men med sporadisk kontakt under veckorna. I slutändan så kunde vi inte få ihop oss  Vad jag lärde mig från den här erfarenheten är att det är svårt att hitta tillbaka till varandra när distansen redan skapats. om vi jämför med din situation så hade ni ett 1-årigt förhållande som särbos, och sedan ingen kontakt på 5 månader? Det är i princip halva erat förhållande som ni varit ifrån varandra, vilket måste ses som betydelsefullt för det händer mycket under en så lång period, och känslor förändras, personer utvecklas och får nya insikter på vägen. Efter en separation följer mycket reflektioner och tillbakablickar på förhållandet, vad som var bra och minnesvärt, vad som var mindre så och vad som man är glad att slippa i sitt nya liv utan personen. Att sedan gå tillbaka till att brygga den distansen till det ?gamla? förhållandet blir därför en utmaning i sig självt, i synnerhet som ni aldrig kom till att bo tillsammans - för det är inte först då man på riktigt börjar lära känna varandra till vardags, och kompatibiliteten sätts på sitt första riktiga prov. Du känner den här killen bäst, och det är svårt för mig att utvärdera hur han är eller hur han beter sig när ni är tillsammans, men jag tror att du intuitivt kan avgöra själv vad han skickar för signaler. Med det sagt så måste det inte vara verbala kärleksförklaringar, för det är sällan ord överträffar handling i krig och kärlek. visar han intresse, omtanke och prioriterar han dig (i den mån det går)? Känner du dig trygg när ni är tillsammans, när ni är ifrån varandra, när ni kommunicerar? Eller känner du att det finns ett mörkt moln av osäkerhet som präglar eran nuvarande relation? Jag vill inte säga att det är omöjligt att hitta tillbaka till varandra, tvärtom så vill jag hoppas på att det är högst möjligt att lyckas med det, annars hade jag själv inte gett mig på att försöka få relationen mellan mig och min föredetta tjej att byggas upp. Att ni är öppna och ärliga med varandra är mer centralt nu än någonsin annars - kommunikation är verkligen nyckeln framåt. Som jag skrev så hinner mycket förändring, reflektion och utveckling komma under en så lång distans från varandra, och risken är alltid att ni glidit ifrån varandra och inte längre ?känner varandra? lika väl som ni brukade göra.

Mitt råd till dig är att du måste utvärdera hur mycket tid och energi du är redo att satsa på att få den här relationen att byggas upp igen. Som sagt så har ni varit ifrån varandra knappt halva längden på erat förhållande, och jag tror att du måste se eran ?nya? relation som en nystartad dejting från scratch. som du säkert också vet så tar det sin tid att känna att allt är rätt och att man är trygg i sitt beslut om att ta förhålla det till nästa nivå, och där är ni nu. Om du verkligen vill få det att funka med den här killen så måste du gå in med ett lugn i processen, ha inte för bråttom att springa in i vad ni brukade ha tillsammans, se det som ett projekt för att skapa något nytt tillsammans istället. Ett nytt förhållande från start, ett helt nytt blad på en helt ny bok. Stressa honom inte, men framförallt - kompromissa inte med dig själv! Stå upp för dina värderingar och prioritera dig själv och dina behov, om du känner att det här stadiet ni är i nu, och om du fortsätter vänta ut honom, glöm då inte att du måste göra det som du mår bra av och det som känns rätt för dig. Det ska inte vara helt på hans villkor. så frågan du borde ställa dig är inte hur lång tid du borde ge honom, snarare är frågan om hur lång tid du är villig att ge honom, och hur mycket du kan dedikera till erat förhållande innan det blir en emotionell påfrestning för dig. Häng inte upp ditt liv på honom och att han ska finna sig till rätta efter vad du hoppas på, gör det som du tror gynnar dig och ditt välmående bäst och främst.

Blev mycket ord och kanske inte det känns som vägledande för dig, det får du avgöra, men jag hoppas att det kan hjälpa med min input på vägen :)

Du skriver att ni var ihop i ca ett år och du hade redan börjat prata om att flytta ihop och skaffa barn. Det ÄR pushigt och nu tycker du återigen att det går för långsamt. 

Jag förstår det här med den biologiska klockan för dig men mycket verkar handla om ditt eget bekräftelsebehov. Om han inte gör det du vill tillräckligt snabbt så är det ett tecken på att han inte tycker om dig tillräckligt mycket men du är inte den enda faktorn i hans beslut. 

När han låter dig träffa hans barn igen handlar till exempel inte om dig utan om barnets behov. Det är ansvarsfullt av honom att vänta med det innan han vet hur det går för er den här gången. 

Hur vore det att fokusera på att lära känna honom mer än att bara bestämma dig för att han är mannen i ditt liv och köra på i 180? Annars kommer du bara att skrämma bort honom igen.

Ja, precis. Jag  kände igen tendenserna hos mig själv och vill inte sabotera det på nytt, lite därför jag ville bolla det här :) tror absolut det delvis handlar om bekräftelsebehov som du säger, jag är så rädd att inte "duga" åt honom  att skaffa barn med. Det gör ont att veta att han skaffat barn med en annan person innan eftersom det betydet att hans känslor för exet var tillräckligt starka för att gå "all in" medan jag fortfarande inte vet om han känner /kommer känna samma för mig.

Ja, precis. Jag  kände igen tendenserna hos mig själv och vill inte sabotera det på nytt, lite därför jag ville bolla det här :) tror absolut det delvis handlar om bekräftelsebehov som du säger, jag är så rädd att inte "duga" åt honom  att skaffa barn med. Det gör ont att veta att han skaffat barn med en annan person innan eftersom det betydet att hans känslor för exet var tillräckligt starka för att gå "all in" medan jag fortfarande inte vet om han känner /kommer känna samma för mig.

Ok, men då finns inte lösningen för dig hos honom utan hos en samtalskontakt och KBT. 

Ditt bekräftelsebehov kommer att förstöra både för dig och honom. Det är inte rätt att du tar ut något över honom som handlar om dig. 

Jag var tillsammans med en man som hade ett enormt bekräftelsebehov och försökte driva relationen till giftermål etc. Jag kände att han inte var intresserad av att lära känna mig utan redan hade bestämt hur vår relation skulle se ut. Jag kände mig kvävd och lämnade honom till slut. 

När man ställer krav på någon som personen inte är redo att leva upp till så kommer personen att känna sig konstant otillräcklig. Så ska inte en partner få en att må. I en sund relation mår båda bra, får energi av varandra och utvecklas tillsammans. 

Din utgångspunkt kan inte vara - det här behöver jag av dig för att må bra - utan hur kan ni må bra tillsammans. 

Du har fått en ny chans och om du verkligen känner att han är den rätta så måste du bryta det här beteendet. Nu är ett utmärkt tillfälle för dig att ta kontakt med en terapeut. Varje gång du får impulsen att kräva bekräftelse från honom så hejdar du dig, skriver ner impulsen,  vad som triggade den och tar upp reaktionen med terapeuten och INTE med honom. 

Du kan prata med honom om de här känslorna men absolut inte skuldbeläggande eller krävande utan ur ett metaperspektiv, till exempel - ibland blir jag osäker och då blir det fel. Jag vill verkligen inte ta ut min osäkerhet över dig så jag jobbar på att bryta det här beteendet. 

Du måste fråga dig vad som är viktigast - att du får din bekräftelse eller att du får behålla honom.