Gravid - efter 12 år!

Månaderna blev till år

När jag var 27 år kom jag och min man överens om att det var dags att få barn. Andra i vår ålder fick barn och det var liksom en naturlig del av livet där och då. Både jag och min man är ensambarn och vi var eniga om att hoppas på fler barn, då vi båda hade känt saknaden efter syskon.

Självklart var jag inställd på att det kunde ta lite tid, men frustrationen kom smygandes allt eftersom månaderna blev till år.

När graviditeten uteblev fick jag allt eftersom många konstiga tankar och känslor. Många av dessa valde jag att hålla för mig själv, då många välmenande råd ofta bara blev negativt för mig.

Jag tänkte ofta att jag inte dög till att få barn, att jag som kvinna inte dög och vad i all värden är meningen med livet utan barn? Jag tror att jag av naturen är en omsorgsperson, så detta gjorde väldigt ont.

VI har alltid haft många hundar i hemmet och många utomstående trodde att detta var våra barn. Klart jag tycker om mina hundar, men några barn blir dom aldrig.

LÄS OCKSÅ HISTORIEN: Babyboom – inte för mig

Hitta någon annan att få barn med!

Det mest sårande var känslan av att ha svikit min man. Han är en otrolig person som absolut förtjänar att få barn. Alla som får ha Tommy i sitt liv har tur, och så var det alltså mitt fel att jag inte kunde ge honom ett barn! Det var hemskt när dessa tankar kom. Det gick faktiskt så långt att jag satte mig ner med honom och berättade att det var OK om han ville skiljas. Han borde hitta någon annan som han kunde skaffa familj med.

-Det inte aktuellt alls, var svaret jag fick av honom. Som tur är!

Sökte till slut hjälp

Det gick tre år innan vi bestämde oss för att söka hjälp. Vi ville ta reda på vad problemet egentligen var. Efter många undersökningar hittade man inte någonting. Det var inte något fel på någon av oss. Vi blev som många andra diagnostiserade som ”Barnlöshet utan påvisad orsak”. Jag fick också några hormonkurer, men några barn blev det inte. Minst sagt frustrerande.

Efter detta trodde jag på riktigt att jag aldrig skulle bli gravid, och vi kom till ro med den tanken, även om saknaden var där som en konstant påminnelse.

-Jag pratade inte om saknaden med någon. Jag började avskärma mig från små barn och uppsökte inte situationer där jag visste att jag möjligen skulle behöva komma i kontakt med barn. Men vi var hela tiden ärliga med att vi inte hade fått barn och att vi självklart önskade oss det. Jag tror öppenhet om situationen är en bra strategi för ofrivilligt barnlösa. På detta sätt slapp vi många svåra frågor som till exempel ”ska inte ni också ha barn snart?” från andra.

Finns det hopp för oss ändå?

Många år senare i augusti 2012 blev jag oväntat gravid. Chocken och glädjen var enorm. Dessvärre gick det snett och jag fick ett missfall.

Men detta hade väckt oss och vi ville försöka igen. Denna gång uppsökte vi en privatklinik. Vi träffade en fantastisk läkare som gav oss information om IVF. Jag och min man kom överens om att vi skulle genomföra ett provrörsförsök som sista utväg.

Kort tid efter hade vi vår första konsultation på kliniken och vi åkte hem med hormonspray och skulle bara vänta på nästa blödning.

Det blev uppståndelse!

Men blödningen kom aldrig. Jag var otålmodig eftersom jag måste vänta med nedreglering av hormonerna och resten av ivf-behandlingen tills blödningen kom. Tillslut köpte vi ett graviditetstest. Jag var väldigt säker på att det skulle vara negativt.

Men testet lyste med två blå sträck mot oss. Vi kunde inte tro det! Det blev flera vändor till apoteket för Tommy. Som tur var för honom var det inte samma dam som stod i kassan varje gång han köpte ett nytt test.

Efter flera nya, positiva tester kunde vi rimligen chockade slå fast: VI VÄNTAR BARN!

Jag trodde fortfarande inte på det och Tommy gick runt och smålog. Det var uppståndelse här hemma kan ni tro!

För bra för att vara sant?

När jag upptäckte att jag var gravid den här gången blev jag också väldigt rädd och har fortfarande lite svårt att glädjas. Graviditeten är liksom för bra för att vara sann.

Tommy är den lugna och förnuftiga personen i skrivande stund och den person jag kan luta mig mot och som kan få mig att tänka realistiskt när jag är säker på att det är något som är fel. För jag känner hela tiden efter om det finns tecken på att jag inte är gravid längre: -Har illamåendet blivit mindre? Är jag mindre trött än jag borde vara?

Jag går lite med nerverna på utsidan och hormonerna lever sitt eget liv. Jag har åkt ett par extra vändor till kliniken bara för att se att ”det fortfarande är där” och att allt är som det ska.

Blir jag ”den gamla mamman”?

Om allt går bra blir jag ju en del äldre än andra förstagångsföderskor och har haft en hel del tankar kring det. Kommer min ålder påverka ”Turbo-Trulte/Truls” (som vi kallar knyttet) på ett negativt sätt? Kommer andra tänka ”det är hon/han som har de gamla föräldrarna” och hur kommer det i så fall påverka barnet? Men ålder är ju bara ett nummer, eller?

Jag har hittills bara mött positiva kommentarer från omgivningen, men kan ibland bli trött på hur sjukvården fokuserar på min ålder. Jag har full förståelse för att de måste informera om risker på grund av min ålder. Men måste dom verkligen göra det varje gång och hela tiden? Jag är ju fullt medveten om risken.

LÄS OCKSÅ: Fruktbarhet och ålder

Vi tackade nej till ultraljud och fostervattensdiagnostik

Eftersom jag är 40 kommer vi få erbjudande om ultraljud/fostervattensdiagnostik, men detta kommer vi tacka nej till. Inte för att vi är egoister och ska ha barn till varje pris, men på grund av den stress som vi kommer känna kring det. Det kommer inte ha någon positiv inverkan på graviditeten. I skrivande stund är jag hyfsat säker på att om det visade sig vara något ”fel” hade jag ändå inte klarat av att avbryta graviditeten. Vi är på inget sätt egoister som bara tänker på oss själva, men här får naturen råda.

10 veckor gången

Vi väntar vårt knytte i oktober och jag är fortfarande bara i 10:e veckan. Idag var jag på ultraljud och såg att allt var som det skulle med ”Turbo-Trulte/Truls”.

Så nu går jag här och ruvar och väntar, dagarna kan nästan inte gå tillräckligt fort för min man och mig. Livet är ingen sprint,tan ett maraton, i alla fall har det varit det för oss. Men vi har tur. Nu ser vi målsnöret och två har blivit en liten familj.

Leni