Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Jag har inte läst de övriga svaren i tråden. Och jag tycker att det är jättesynd att du ser på adoptionen och ditt öde på det viset som du gör. Jag är själv en tänkare och funderar allt för mycket. MEN man får inte lägga för stort fokus på det negativa, det mår ingen bra av.

Du får istället vara GLAD för det du fick, och att det var ditt öde. Ja någon la dig i en sopkorg, men ditt öde var inte att DÖ. Ditt öde var att bli hittad av någon som faktiskt brydde sig om det lilla spädbarnet (du). Att du hamnade på ett barnhem där andra "oälskade" barn befann sig är i sig hemskt. För inga barn borde bli satta till värden och känna sig oälskade, men det enda alternativet annars has kanske varit att "inte finnas". Och nej, din biologiska mamma kunde inte behålla dig, av själ du inte vet om. Men din alternativa uppväxt kanske hade varit fruktansvärd.

Men en sak vet jag, och det är att varje addoptionsprosess är vägen till ett mycket efterlängtat och älskat barn! Du har en mamma och pappa och de valde dig! Det är det som räknas. Det svåraste jobbet i livet är att vara just mamma och pappa, och ja tyvärr finns det somliga som är "lite sämre och bryr sig lite mindre" om sin roll än andra.

Jag kan absolut förstå när man står där som barn att man känner sig ensam och inte hör hemma någon stans, men det är ändå ett kort kapitel i ens liv. Du lever i Sverige och har alla möjligheter till en bra framtid framför dina fötter. Den dagen du själv står där med ett litet barn i dina händer som kallar dig mamma/pappa och som älskar dig för den du är, så börjar nästa kapitel. Man får en bas och bygger sedan på med egna byggstenar. Man kan bli precis vem man vill, men då får man ibland lägga om negativa fokus och istället fokusera på de ljuspunkter som finns i livet.

Med motivation och engagemang kommer man långt i livet, ibland behöver man släppa det fruktansvärda som varit i livet och blicka fram istället.

Jag miste själv min bror i leucumi när han var 6 år, och hade gjort allt för att få honom tillbaka. Men det går inte. Jag har lagt många år på sorg och saknad och negativa tankar om döden (som är det värsta i mina ögon) men har med tiden lärt mig att jag måste försöka att vara glad för det JAG har och lägga positiv energi på min framtid, för jag kan inte förändra det som hänt, men det som komma skall.

Ibland vill ödet bara lite annorlunda

Men likväl så är det "bara" adopterade själviska jävlar som gnäller. Då är det väll bättre att låta barnen ligga kvar i soporna och dö?

Du skriver i en tråd i Sverige, ingenting i världen hindrar dig från att åka tillbaka till ditt födelseland.

Och varför ska man inte vara tacksam? Är det då bättre att deppa ihop totalt och mer eller mindre gräva sin egen grav av depressioner?

Ja ja må va tacksam, men är det bättre att vara arg och bitter och en otacksam jävel för det man har? Då mår man nog väldigt bra i längden. Du vet dessutom inget om mig och min uppväxt, så vad säger att min väg varit spikrak.

Du vet inte varifrån jag kommer eller om jag är adopterad eller inte. Alla gall är unika, och JA jag har svårt att förstå varför i hela friden man väljer att fokusera på allt negativt i livet. Gå til vilken psykolog du vill, i slutändan hur du ön vrider och vänder på det så kommer du att bearbeta det negativa och fokusera på det positiva.

Anledningen till att jag ber otacksamma att åka tillbaka till sina födelseländer har att göra med; och jag drar inte alla över en kam och ja jag vet att det förekommer barnstrafficking till folk som på fel väg kringgår när det kommer till adoptioner. Jag kan också erkänna att jag liksom du och alla andra har förutfattade meningar om andra människor, men JA jag kan också läsa och ta till mig fakta.

Dom som skriver i forum är i regel människor som har ett hem och tak över huvudet, har mat på bordet och en mobil eller dator att se och ta teda på och även skriva negativa saker till och om andra på. Och när man reser tillbaka till sitt hemland, alla kommer vi från olika länder men många av oss kommer från betydligt fattigare länder än landet Sverige. Då behöver man öppna ögonen och vara ödmjuk, jag är tacksam att jag har det jag har och gör mycket för att andra ska få det bättre.

Många (inte alla ställen) där adoptioner är ifrån är fattigare länder, betydligt fattigare än ert land du och jag vistas i. Länder med hög dödlighet, pga vanliga sjukdomar som du och jag skulle kunna få och överleva oavsett vilken dag på året det är. Vi dricker klart vatten, och ja vatten "finns det ju överallt", men faktum är att i vissa länder sliter de arslet av sig bara för att få fram drickdugligt vatten till sin familj och sina barn. Och kollar du på statistik över barnadödlighet så hör inte Sverige till några topplistor då barnen här överlever från v.24.

Jag säger inte åt alla att vara Goa och glada hela tiden, livet är en berg och dalbana, men man behöver se ljuspunkterna för att ta sig upp ur de djupaste mörkrena.

Jag förstår att det är tufft och jävligt jobbigt att skilja sig från mängden, men jag är väldigt glad att alla i Sverige är på väg åt rätt håll, vi bor ändå i ett land som är otroligt öppet och tolerant mot det mesta, och vi har det tryggt i vårat land och möjlighet att välja våran framtid.

Och varför inte fokusera framemot och satsa på en ljus framtid om man vet sin bakgrund och sitt förflutna som tynger en. Det bästa i mitt liv och många andras är mina barn som är en bit av mig, och kanske är det betydligt bättre än det som varit.?

Du har så rätt i allra högsta grad, men vad tur att du bor i ett land där denna diagnos finns och förekommer och att du bor i ett land som med hjälp av skattepengar finansierade av folk som jobbar, faktiskt kan hjälpa dig om du mår dåligt. Du drar extremt konstig liknelser, men det är fritt tillåtet att i vårat land Ha vilka åsikter och dra vilka liknelser man vill. Jag kan inte förstå hur du har en rättighet at hoppa på människor som vinklar saker åt det positiva, när du uppenbarligen har all rätt att sprida negativ proppaganda. För det är precis vad det är! Jag kan bara avsluta "diskutionen" genom att konstatera att du förmodligen lider av depression och då kommer ju denna diskution aldrig att leda någon vart. För du ser ändå bara det negativa i det. Sök hjälp för det finns att få, och man har alla möjligheter i världen med höga ambitioner!