Hur klarar ni av livet?

1. Det du har är i-landsproblem. Vilken renovering ska vi göra härnäst? Ingen, om det tär för mycket på ekonomi, förhållande eller sinnet.
2. I-landsproblem kan kännas jobbiga, även om det alltid finns folk som har det värre så får man ändå lov att känna att man har det jobbigt.
3. Du behöver inte göra allt du skriver. Tillåt dig själv att göra killräckligt. Gör hälften av vad du gör idag. Se det inte som att du är en dålig mamma, tänk istället att du då är på nivå med en väldigt bra pappa.

Stäng av nyheterna nån vecka. Det blir lätt för mycket.
Släpp husrenovering/trädgårdsrenovering resten av året eller under en viss tid.
Hur mycket fester har ni, räcker väl med barnens kalas?
Träna, fortsätt, det ger energi.
Klä sig bra, det kan man göra när barnen flyttat ut😉😅
Egentid-vad är det?😅 träningen har du ju, inte alla mammor som får till det.

Nej tillåt dig att vara lite lagom. Just nu tror jag du försöker leva som på instagram, en fin polerad yta som inte går att hålla helt i verkligheten. Du övertar dessutom ha det väldigt bra som har tid att träna och råd att renovera, tänk igenom allt fint du har i ditt liv och försök hitta energi genom att tänka på det.

Jag Biter ihop och gör det bara. 

Vissa saker måste man såklart göra. Typ sköta sin ekonomi. Det andra är bara normer.  Bryt det så får du, ni lite mindre måsten.

Så du har allt och gråter över det. Wooow! 

Amfetamin

Ja fyffan, det där låter skitjobbigt. Jag kommer ihåg när barnen var små, jag var gift, bodde i stort hus med städnings-ocd och tyckte att mitt utseende var så viktigt. Fattar inte hur jag stod ut. Och jag var dessutom hemmafru, behövde inte jobba! Ändå stod mig allt upp i halsen. 

Numera bor jag själv, jobbar 40 hr i veckan och har det så otroligt bra och skönt. Och jag skiter i hur jag ser ut, tja, till viss mån alltså. Orkar inte bry mig. 

Småbarnsåren var helvetet på jorden faktiskt, trots att jag älskar mina barn och har en stark och bra relation med dom idag, samt mitt barnbarn som så klart kommer hit och sover över var och varannan helg. 

Håll ut! Det blir bättre, jag lovar!

Jag förstår dig, TS, jag känner samma! 
Skrev en tråd om det för ett tag sen, och det var inga snälla svar jag fick.    
Har nu skrivit en prioriteringslista:  barnen, mat, läxor, rena kläder, disk kommer först.   Sen trädgården och efter det renovera och fixa hemma.   
Nu medan jag skrev det kom jag på att jag är två dagar sen att OSA en kalasinbjudan....  

Förlåt men herregud vilka i-landsproblem.. Jag har varit ensamstående mamma länge, (inte längre) och innan det levde jag med en våldsam man som jag till slut lyckades lämna och alltså blev ensamstående och samtidigt rädd för att mitt ex bokstavligen skulle döda mig..  och blir lite illamående när jag läser om dina ?renovera huset?-problem. 

Vet inte vad jag ska säga förutom att du borde vara väldigt tacksam att du inte har värre problem än det du beskriver. Och var glad att du sitter i din villa och bara blir ?allmänt deppig? över skjutningar. Min granne (och vän) blev skjuten utanför mitt fönster , ett av skotten gick genom barnvagnsrummet. Nån meter till och det hade gått genom mitt köksfönster där min dotter satt. Min andra dotters kompis blev avrättad på en restaurang några hundra meter från där vi bor. En nära vän förlorade sin 13 år gamla systerson i en annan skjutning.. 

Snälla tänk på att det finns många som har det mycket mycket värre och försök vara tacksam. Och tänk på alla som faktiskt blir drabbade på riktigt av skjutningar och krig och  inte bara sitter i sitt nyrenoverade hus och blir deppiga av det. Försök göra nått för att hjälpa istället om du blir så deppig istället för att gnälla på Familjeliv om hur synd det är om dig när andras liv blir förstörda för alltid på grund av det som händer. 

Jag vet att det är stressigt och jobbigt med småbarn men renovera huset och trädgården är något du själv har valt och det ÄR lyxproblem om du tycker det är jobbigt. 

Vill inte låta elak men när jag har kramat om en av mina bästa vänner efter hon förlorade sin 13-åriga systerson och pratade om att hon själv inte ville leva mer.. det här var inte kul att läsa.
Att läsa om hur synd det är om nån som sitter i sin villa och blir deppig över alla skjutningar..  Det är inte dig det är synd om. Gör något för att försöka hjälpa istället isåfall.

Så gott som alla problem är ju "lyxproblem" för någon annan.
Du har tex levt med en våldsam man,  du har två bekanta som blivit skjutna.  
Tragiskt,  men tänk på de som fått se hela sin familj inklusive sina barn våldtas, torteras och mördas.   De mammor som fått leta rätt på resterna av sina styckade barn.
Det finns alltid någon som har det värre, att du tycker att man ska hålla käften om sina egna problem för att det finns dom som har det värre, är ju lite dubbelmoral.
Varför väljer du att leva med en våldsam man, samtidigt som det finns 13-åriga flickor som tvingas till äktenskap och leva med en våldsam man?