Hur klarar ni av livet?

Förlåt men herregud vilka i-landsproblem.. Jag har varit ensamstående mamma länge, (inte längre) och innan det levde jag med en våldsam man som jag till slut lyckades lämna och alltså blev ensamstående och samtidigt rädd för att mitt ex bokstavligen skulle döda mig..  och blir lite illamående när jag läser om dina ?renovera huset?-problem. 

Vet inte vad jag ska säga förutom att du borde vara väldigt tacksam att du inte har värre problem än det du beskriver. Och var glad att du sitter i din villa och bara blir ?allmänt deppig? över skjutningar. Min granne (och vän) blev skjuten utanför mitt fönster , ett av skotten gick genom barnvagnsrummet. Nån meter till och det hade gått genom mitt köksfönster där min dotter satt. Min andra dotters kompis blev avrättad på en restaurang några hundra meter från där vi bor. En nära vän förlorade sin 13 år gamla systerson i en annan skjutning.. 

Snälla tänk på att det finns många som har det mycket mycket värre och försök vara tacksam. Och tänk på alla som faktiskt blir drabbade på riktigt av skjutningar och krig och  inte bara sitter i sitt nyrenoverade hus och blir deppiga av det. Försök göra nått för att hjälpa istället om du blir så deppig istället för att gnälla på Familjeliv om hur synd det är om dig när andras liv blir förstörda för alltid på grund av det som händer. 

Jag vet att det är stressigt och jobbigt med småbarn men renovera huset och trädgården är något du själv har valt och det ÄR lyxproblem om du tycker det är jobbigt. 

Vill inte låta elak men när jag har kramat om en av mina bästa vänner efter hon förlorade sin 13-åriga systerson och pratade om att hon själv inte ville leva mer.. det här var inte kul att läsa.
Att läsa om hur synd det är om nån som sitter i sin villa och blir deppig över alla skjutningar..  Det är inte dig det är synd om. Gör något för att försöka hjälpa istället isåfall.

Jag var 15 år gammal när jag ?valde? att bli tillsammans med honom. 19 när jag till slut vågade lämna. Och varför skriver du ?väljer?, det framgick väl ganska tydligt att jag inte lever med honom nu? Många vågar förresten inte lämna pga dödshot och en del blir dödade när de lämnar så att förutsätta att man väljer att leva med en våldsam man visar hur lite du vet. Kan rekommendera Facebookgruppen ?Women to Remember? , där kan du läsa mer om våldsutsatta kvinnor och kvinnor som tyvärr blev mördade till slut. 

Och jag har blivit våldtagen av en annan person men såklart hade det varit värre om min familj eller mina barn hade utsatts för nått sånt än att jag har det. 

Och absolut , det finns många som har det mycket värre än jag också och som har varit med om värre saker. Till exempel min vän och hennes syster som förlorade sitt barn och systerson. Nu var ju inte meningen med det jag skrev att det är så synd om mig som har bekanta som har blivit mördade utan att det är synd om deras närmaste anhöriga. 

Sen tror jag de flesta skulle hålla med om att det jag skrev att jag har varit med om (våld och dödshot när jag själv egentligen bara var ett barn och sen väldigt ung vuxen med en liten bebis) inte går att jämföra med att tycka det är stressigt att renovera sitt hus och att bli deppig för att man läser om skjutningar. 

Jag tycker inte man ska hålla käften om sina problem , jag tycker TS skulle kunna prata med en kurator eller psykolog eller kanske sina vänner som också har liknande problem. Skriver man här där alla (inklusive personer som har mycket värre problem) kan läsa får man kanske räkna med att inte bara få styrkekramar och handhjärtan utan kanske att man också får svar som hjälper en få lite perspektiv. 

Och det är oftast inte så att man får en örfil på första dejten. När en man har slagit för första gången har han kanske också börjat hota med vad han ska göra om man lämnar. Mitt ex skulle skära halsen av mig om jag slängde ut honom från lägenheten där vi bodde när vi hade fått barn, han skulle sticka en kniv i mig om han såg mig med en annan kille, han var utanför min nya lägenhet med kniv efter vi hade gjort slut. 

Snälla läs på innan du attackerar någon våldsutsatt kvinna igen. Och nej det är INTE samma sak att kritisera nån som gnäller över husrenoveringar. 

Alla kan må dåligt men som sagt , TS borde ta det med en psykolog eller kurator eller sina vänner med liknande problem istället om hon inte vill ha någon kritik. 

I den sista länken står det om att kvinnorna som blev utsatta för dödligt våld ofta blev det i samband med separation. Jag hade tur som lever och är såklart tacksam för det. 

https://bra.se/statistik/statistik-om-brottstyper/vald-i-nara-relationer.html

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0G3n6A/dodade-kvinnorm

https://www.nck.uu.se/kunskapsbanken/amnesguider/vald-i-nara-relationer/dodligt-vald/

Hon har rätt att skriva och alla har rätt att svara. Jag har förresten också småbarn .. Men att använda rubriken ?Hur klarar ni livet? och sen beskriva ett liv som är mycket lättare än väldigt många andras blir lite fel. Kanske kan skriva typ ?Stressad pga renoveringar? eller nånting för att få an annan typ av svar. Och om TS har rätt att skriva om SINA problem så har jag lika stor rätt att skriva om MINA problem. I vilken tråd jag vill. 

Det jag reagerade mest på var väl att hon vill få det till att det är synd om henne som blir deppig av alla skjutningar .och krig. Det känns ungefär som när Alexander Pärleros la upp att han grät för att han hade drömt att han var en soldat i Ukraina . Det är INTE fel att föreslå att hon ska göra något för att hjälpa instället. T.ex skänka pengar till insamlingar, just nu tror jag det fortfarande är en för pappan i Skärholmen som blev skjuten.

Det var inte meningen att det skulle bli nån lång diskussion om våldsutsatta kvinnor , jag nämnde det (att jag hade varit ensamstående och varför jag blev ensamstående) för att TS skulle få lite perspektiv att hon faktiskt har ett bra liv. Sen var det någon som svarade att det också var lyxproblem och att jag valde det själv . Vilket är helt vidriga åsikter , det skulle nog de flesta hålla med om.  

Och ja skriver man på familjeliv blir man oftast påhoppad oavsett vad man skriver , det visar ju du och andra nu också som gör samma sak mot mig. Det är inte bara jag som har kritiserat TS, vill man undvika det helt är det inte hit man ska vända sig. Tycker du att jag inte har rätt att skriva i den här tråden får du väl anmäla och se om de tar bort , annars har jag rätt att svara vad jag vill. 

Det blir lite stressigare med aktiviteter ja och det kostar en del men samtidigt mår barnen oftast bra av det. Min dotter går på dans och hon älskar det. Min äldsta gick också på dans och andra aktiviteter så länge hon ville , sen blev det svårt att hinna med både det och skola och kompisar. För oss är det självklart att sonen som är liten nu ska gå på något sen när han blir äldre också. 

Vi bor iförsej inte i hus och har inga renoveringar på g nu men renoveringar kan man ju göra behöva göra i lägenhet också. 

Så det är väl oilka från person till person vad som passar en. Menar bara att aktiviteter kan vara något väldigt positivt också och barnen vill inte alltid hem istället, min dotter är jätteglad när hon ska gå på dans. Vi har lite planer på att flytta och tänker att hon skulle kunna byta skola men dansen är jätteviktigt att hon får gå kvar på. 

Men ja aktiviteter ska ju vara för barnets skull inte föräldern.. jag gick själv på några som jag inte tyckte var så roliga utan det var mest för att mina föräldrar ville det. 

Håller med, att prioritera en massa renoveringar framför barnens aktiviteter känns inte så bra. Det kanske är viktigare att barnen har en meningsfull fritid än att huset ser perfekt ut på instagram. Om det nu inte är helt nödvändiga renoveringar t.ex nått som inte funkar, då måste man såklart fixa det. 

Men visst , de måste inte börja när de går i förskolan. Min yngsta kommer nog iförsej få börja med nått när han blir 4-5 iallafall. Fotboll vill jag iallafall eftersom min pappa älskar fotboll.