Självskadebeteende

I hela mitt liv har jag haft ett självskadebeteende. Det började i unga tonåren när det inte var lätt hemma. Jag skar mig själv, kräktes upp den mat jag ätit eller åt tills jag kräktes. Flera gånger försökte jag ta mitt liv, men lyckades aldrig. 

Det tog många år innan jag slutade med det. När jag väl slutat med det skämdes jag lite över det beteendet. Varför tyckte jag det var roligt att se blodet rinna längs handlederna? Varför kräktes jag upp mat? 

Nu, när jag lever och mår bättre stör det mig ändå att vartenda gång någonting händer, så går jag in i mitt gamla mönster. Jag skär inte mig själv eller spyr upp mat, men jag skadar ändå mig själv. För mig gör det ont att noppra ögonbryn och ont att dra ut hår, men det är precis vad jag gör. När tårarna kommer plockar jag fram pincetten och nopprar tills det inte finns mycket kvar. Dra ut håret gör jag när ögonbrynen är plockade. Ibland håller jag andan tills nästan svimmar av. 

Jag tycker det är jobbigt att det blir så. Jag är lycklig och glad. Jag tänker sällan på hur mitt liv såg ut för några år sedan. Ändå så skadar jag mig själv, om en inte så allvarligt, varje gång jag blir ledsen.

Hur kan jag sluta med detta?