Behöver några peppande ord...

Ta det lugnt. Och med det menar jag inte att du har högre chans att bli gravid om du är avslappnad, sådant är bara båg. Jag menar att ingenting blir bättre av att du oroar dig.

Begrav dig inte i egna teorier, utan gör utredningen och låt läkarna dra sina egna slutsatser. De vet mer om detta än både dig och mig.

Vet inte om detta var så peppande; jag är inte en särskilt sympatisk person alla gånger, men gräv inte ner dig i problemet, låt dem som får betalt för det oroa sig. Sådana här saker kan ta mycket tid, men det behöver inte ta mycket ork.

Usch, vet hur jobbigt det är! Det är så mycket barnprat på mitt jobb att jag i princip har slutat fika och äta lunch när andra gör det. Som tur är har jag många vänner privat som fortfarande inte har barn, bl.a. de som vi ska fira nyår med.

Har det fjärde paret inga barn? I så fall blir det kanske mer naturligt att prata om annat och lära känna dem osv? Sen tycker jag ju att det brukar kännas lättare efter nåt glas vin. Med undantag för julfesten på jobbet där de föräldralediga kom med sina barn och de som satt vid mitt bord pratade om att det ju inte är någon självklarhet att alla kan få barn idag. Sjukt awkward, jag satt och fipplade med mobilen, svepte vinet och gick hem först av alla.

Inga peppande ord men massor av förståelse! Kram!

Försök att hålla skenet uppe och istället för att begrava dig i tankar om din egna situation, försök glädja dig inför deras. Dem kanske också har försökt länge? Kanske är detta någons mirakelbebis? Precis som dem kanske inte vet vad du och din sambo går igenom, kan ni omöjligt veta vad som pågått i deras relation.

Sen för att skänka hopp:

Jag och min sambo försökte aktivt i ja, ganska så exakt 1,5 tills att det tog sig, plussade i november. Då är vi båda väldigt unga (21 och 23) och även vi gick i utredningstankar.

Det är inget annat som pågår i era liv? Min BM förklarade att vi kunde vara friska som nötkärnor, men var det något psykiskt som låg i vägen så kunde det vara orsaken till att det inte blev något barn. I vårt fall så handlade det om att min sambo arbetade som kock (vilket gjorde att vi knappt sågs), en sjuk mormor och att jag inte riktigt visste vart jag stod på jobbet.

Sambon bytte till ett 7-4 jobb i början av hösten, jag fick fastanställning och min mormor gick bort (nu var/är det ju givetvis hur tungt som helst, men vi hade gått runt ovetandes i flera år NÄR det skulle ske, vilket hela tiden låg och gnagde inombords. Nu har man fått en slags ro att hon inte lider mer). Vips, så plussade jag!

Så jag håller tummarna att det går vägen för er snart! :)

Håller med om att fokusera mer på det paret utan barn. Hoppas att det blir en bra kväll trots allt. Hoppas verkligen att det är er tur att bli gravida snart!

Tack för era tankar.. Jag vet att ni har rätt, men samtidigt är det svårt när de flesta vännerna har börjat bilda familj och dessutom är inne på barn två.

Men det kanske ändå känns bättre att träffa vännerna än att undvika det...

Jag och sambon hade försökt aktivt i 4 år innan vi plussade i våras. Gick flera utredningar då dom konstaterade infektion hos sambon som minskade spermieantalet och sedan konstaterades det att jag sällan/aldrig hade ägglossning. I maj skulle vi åka på samtal inför första ivf försöket men någon vecka innan så plussade vi på egen hand.

Tänkte att detta kunde ge dig lite hopp i alla fall och sök för guds skull hjälp så ni i alla fall kan få svar!

Sen till att umgås med folk som har barn. Pausa inte livet för att det inte går som planerat. Om det är nära vänner så kanske ni ska berätta som det är om dom skulle fråga. Alla nya föräldrar är såklart helt uppe i sitt nytillskott och vill gärna prata om det hela tiden, så ja det kommer nog va lite jobbigt. Men i så fall, gå ifrån. Gråt en skvätt, få ur dig det du känner just då och gå sen tillbaka när du känner dig lite bättre igen!

Hoppas det löser sig snart och ni också får uppleva lyckan i plusset

Jag tänker att om du bestämmer dig för att gå, vilket jag tycker du absolut skall göra så har du två alternativ.

Ett håll masken, gratulera till bebisarna, fokusera på din sambo och det barnlösa paret, gråt en skvätt på toaletten om du behöver.

Eller så det bättre alternativet, gratulera dem till barnen, håll i bebisarna, berätta att ni försökt så länge och att det gör ont i hjärtat att se de små samtidigt som du är glad för dem. Gråt en skvätt mot någons axel, le och låt en tår rinna samtidigt. Sorg som delas om än med okända kan bli lättare. Var ärlig MIT dig och dem, det är inte skamligt att vara barnlös och sorgen är inget som måste gömmas man kan väl både vara ledsen och glad åt någon annan på samma gång.

Är i liknande situation, vi har försökt ett tag och jag har mycket ångest kring om vi kommer att lyckas få barn eller inte. Men har bestämt att jag inte ska låta det styra mitt liv, även om det känns jättetungt ibland. Brukar lösa det genom att gråta lite innan jag går på fest, bestämma mig för att nu är jag värd att ha roligt och oftast går det bra. Ibland gråter jag lite när jag kommer hem. Men oftast tycker jag att det känns värt det, man kan ju inte sluta umgås med alla som har barn då kommer man att bli helt isolerad och det mår man bara ännu sämre av.

Mitt tips är också - även om en nyårsfest inte är rätta tillfället - att berätta för någon/några nära vänner och ventilera dina tankar där och gråt en skvätt. Kan vara skönt att någon vet om att man tycker att det är jobbigt så man kan få lite pepp när det behövs.

Kram!

Jag känner igen mig både i att vara den utan barn och att vara de som (numera) landar i barnprat och riskerar göra andra ledsna. Det kommer vara oerhört svårt för de ytterst nyblivna föräldrarna att inte fråga och ventilera allt nytt. Samtidigt vet jag hur exkluderad man kan känna sig. Orkar du, så berätta!

Jag tror också på att det är bättre att dela med sig. Känslorna har en tendens att bli starkare när man håller tillbaka dem. Genom att du berättar kanske du bidrar till att de blir mer tacksamma, det kan också kännas bra mitt i all egen sorg.

Jag tror också på att det är bättre att dela med sig. Känslorna har en tendens att bli starkare när man håller tillbaka dem. Genom att du berättar kanske du bidrar till att de blir mer tacksamma, det kan också kännas bra mitt i all egen sorg.

Ibland kan barnlängtan stillas av att umgås med andras barn. Vi försökte 1,5 år innan vi lyckades och under tiden gick jag in för att glädjas åt syskonbarn. Jag förberedde mig genom att se hur andra föräldrar var, ställde frågor och lärde mig. Be om att få hålla bebisarna, gulla och tänk att du snart har din egen. När barnet gråter så tänk positivt: du kan lämna ifrån barnet och njuta av vin medan de får kämpa med tröst.

Men om du tror att det blir en pina tycker jag att det är helt OK att dra sig undan och bara vara du och sambon, om han kan tänka sig.