Min sambo saknar föräldraförmåga...

Det finns hundratals liknande trådar i detta forum; män med ett oerhört tungt bagage, barn sen tidigare och total avsaknad av föräldraförmåga men som ändå lyckas förmå någon stackars kvinna att flytta ihop med dem och deras vidhängande barn.                                                                                                                                         Den fråga jag alltid ställer mig är hur I allsin dar detta kan gå till, hur kan kvinnor flytta ihop med  handikappade individer? Vad är det som lockar? Umgås man inte under lång, lång tid innan man flyttar ihop? Bor man inte ihop på prov och behåller lägenheten under testperioden? Vad är det som gör att självbevarelsedriften sätts på sparlåga? Jag skulle behöva få det förklarat. I någon mån måste dessa kvinnor skylla sig själva.                                                                                                                                                                    Lyckligt barnfri med en tillika lyckligt barnfri särbo har jag naturligtvis inte varit befriad från dessa sökare  under ungdomsåren. De hade alltid en välfungerande radar, det gällde att fortast möjligt efter separationen hitta en kärlekstörstande kvinna, fullt införstådd med att ta över hushåll, barnuppfostran och helst försörja mannen och hans ohängda barn. Men urvalsprocessen måste ju funka! Man besöker någon i ett hem som inte städats på 5 år, dammet ligger som ett snötäcke över möbler och boktitlarna är knappt skönjbara. Badrummet, kakel och badkar, är en sanitär olägenhet, barnen får springa in och ut utan att ta av sig skorna. "Jag tänkte städa idag men jag hann inte". När jag sa upp bekantskapen, givetvis innan några intimiteter ägt rum, sa han "men jag kan lära mig". Tror jag inte, dessa killar lär sig ingenting, de letar vidare tills de hittar någon tillräckligt korkad.

Jag får sån igenkänning. Nu är jag närmare 40 och lever i en stabil relation sedan ganska många år. Men tidigare i livet dejtade jag flera män som hade barn i skolåldern. Samma visa hela tiden. Papporna kan inte se till så att barnen har rena kläder, papporna glömmer att packa gympaväskan, papporna glömmer bort att passa tider vad gäller barnens fritidsaktiviteter, papporna glömmer bort att ge barnen mat eftersom dom själva åt något annat innan och då inte själva är hungriga när det är dags för barnen att äta, papporna kan inte tolka barnens känslomässiga signaler.

Same old story.

Jag lever som sagt i en relation sedan många år tillbaka, och faktum är att även min man fallerar på nästan alla dessa punkter, förutom på den sista punkten. Min man är bra på att ge både mig och vårt barn känslomässigt stöd. Min man är generös både med kärlek, förståelse och även med pengar. Hade inte min man haft de fina egenskaperna så hade jag inte orkat med hans oförmåga att projektleda.

Jag tänker att männens oförmåga när det kommer till att projektleda familjen måste vara evolutionärt betingad. Enligt mina erfarenheter har merparten av alla män den här oförmågan, det kan ju knappast vara en slump. Deras hjärnor klarar helt enkelt inte av uppgiften. Visst finns det individuella skillnader.. men om jag ska generalisera så ser det ut såhär hos merparten av männen.

Så för att väga upp den här oförmågan så behöver ju mannen ha andra kvaliteer. Som att vara kärleksfull, omtänksam, förstående och generös.

Det verkar som att din sambo brister även där..

TS, det är jättefint att du har värnat så om hans barn, jag förstår att hans barn verkligen finns i ditt hjärta. Men din sambo verkar inte värdesätta allt jobb du lägger ned på hans barn, han verkar ta din insats för given. Det är inte okej. Eftersom han tar dig för given så blir det här en självutplånande situation för dig och det är helt ohållbart. Det var han och hans ex som satte dessa barn till världen. Du ska inte slå knut på dig själv för beslut som dom tog tidigare i livet.

Jag förstår tankarna om att det känns som att du sviker hans barn om du lämnar. Du skriver att han mycket väl skulle kunna hämnas genom att inte låta dig träffa hans barn. Tänk lite mer på just den biten, vilken nivå han står på om han hämnas på dig på det sättet. Det skulle innebära att han sätter sina egna kränkta känslor i första rummet, inte barnens bästa. Vill du leva med en man som står på den nivån? Det var han och hans ex som fick de här barnen. Du kan inte rädda dem. Du kommer att köra slut på dig själv. Och du måste finnas för dina egna barn också.

Om du lämnar, se till så att du förklarar för barnen, flera gånger, hur mycket du älskar dom, att din relation till deras pappa är slut, men att du vill fortsätta att finnas som ett stöd för dom, för barnen. Pappan kanske vill svartmåla dig och säger till barnen att du inte tycker om dom och att det är därför du lämnar. Så det är viktigt att du förklarar för barnen hur mycket de betyder för dig och att det endast är kärleken till deras pappa som har tagit slut. Jätteviktigt.

Om du lämnar... jag förstår om du inte vill göra en regelrätt anmälan till socialen. Så om du inte upplever att det är en akut fara för barnen, låt då soc-anmälan göras från skolans håll. Jag tar för givet att de kommer att reagera efter en tid då barnen saknar kläder.

Kram till dig TS och lycka till

Jag får sån igenkänning. Nu är jag närmare 40 och lever i en stabil relation sedan ganska många år. Men tidigare i livet dejtade jag flera män som hade barn i skolåldern. Samma visa hela tiden. Papporna kan inte se till så att barnen har rena kläder, papporna glömmer att packa gympaväskan, papporna glömmer bort att passa tider vad gäller barnens fritidsaktiviteter, papporna glömmer bort att ge barnen mat eftersom dom själva åt något annat innan och då inte själva är hungriga när det är dags för barnen att äta, papporna kan inte tolka barnens känslomässiga signaler.

Same old story.

Jag lever som sagt i en relation sedan många år tillbaka, och faktum är att även min man fallerar på nästan alla dessa punkter, förutom på den sista punkten. Min man är bra på att ge både mig och vårt barn känslomässigt stöd. Min man är generös både med kärlek, förståelse och även med pengar. Hade inte min man haft de fina egenskaperna så hade jag inte orkat med hans oförmåga att projektleda.

Jag tänker att männens oförmåga när det kommer till att projektleda familjen måste vara evolutionärt betingad. Enligt mina erfarenheter har merparten av alla män den här oförmågan, det kan ju knappast vara en slump. Deras hjärnor klarar helt enkelt inte av uppgiften. Visst finns det individuella skillnader.. men om jag ska generalisera så ser det ut såhär hos merparten av männen.

Så för att väga upp den här oförmågan så behöver ju mannen ha andra kvaliteer. Som att vara kärleksfull, omtänksam, förstående och generös.

Det verkar som att din sambo brister även där..

TS, det är jättefint att du har värnat så om hans barn, jag förstår att hans barn verkligen finns i ditt hjärta. Men din sambo verkar inte värdesätta allt jobb du lägger ned på hans barn, han verkar ta din insats för given. Det är inte okej. Eftersom han tar dig för given så blir det här en självutplånande situation för dig och det är helt ohållbart. Det var han och hans ex som satte dessa barn till världen. Du ska inte slå knut på dig själv för beslut som dom tog tidigare i livet.

Jag förstår tankarna om att det känns som att du sviker hans barn om du lämnar. Du skriver att han mycket väl skulle kunna hämnas genom att inte låta dig träffa hans barn. Tänk lite mer på just den biten, vilken nivå han står på om han hämnas på dig på det sättet. Det skulle innebära att han sätter sina egna kränkta känslor i första rummet, inte barnens bästa. Vill du leva med en man som står på den nivån? Det var han och hans ex som fick de här barnen. Du kan inte rädda dem. Du kommer att köra slut på dig själv. Och du måste finnas för dina egna barn också.

Om du lämnar, se till så att du förklarar för barnen, flera gånger, hur mycket du älskar dom, att din relation till deras pappa är slut, men att du vill fortsätta att finnas som ett stöd för dom, för barnen. Pappan kanske vill svartmåla dig och säger till barnen att du inte tycker om dom och att det är därför du lämnar. Så det är viktigt att du förklarar för barnen hur mycket de betyder för dig och att det endast är kärleken till deras pappa som har tagit slut. Jätteviktigt.

Om du lämnar... jag förstår om du inte vill göra en regelrätt anmälan till socialen. Så om du inte upplever att det är en akut fara för barnen, låt då soc-anmälan göras från skolans håll. Jag tar för givet att de kommer att reagera efter en tid då barnen saknar kläder.

Kram till dig TS och lycka till

TS förklarade den emotionella bindningen så väl, på ett utlämnande sätt som man inte är van vid i detta forum Jag blev riktigt hjärtnupen och jag inser att skälla på TS inte är rätt, det är för övrigt aldrig rätt att sparka på någon som ligger. Jag har fått ett svar på min fråga och ber om ursäkt för mitt påhopp.                                                                                                                                               Den svåra, i det närmaste förlamande ensamheten, är TS grundproblem, avsaknaden av vuxenkontakter. För att råda bot på detta måste TS arbeta på att etablera ett nätverk, försöka skaffa vänner. Man behöver gemensamma nämnare, intressen att diskutera. Jag är särbo men har vänner som jag umgås med utan särbon, den senaste i raden för att diskutera klassisk musik. Ett starkt intresse, vad det nu kan vara, gör att man inte upplever ensamheten så plågsam. Om TS nu inte kan omvända mannen är separation ofrånkomlig; skräck för ensamhet borde inte vara skäl nog stanna kvar. En sak att alltid bära med sig, med böcker, god litteratur, är man aldrig ensam. Böcker nickar från sina hyllor, tålmodiga och väntar på att bli lästa. De är ens vänner.

Pappor som fallerar med hem och barn, klarar oftast utmärkt att yrkesarbeta, inte sällan har de kvalificerade jobb. Där har de inga problem att projektleda, hålla många bollar i luften, se vad som behöver göras.

Så det handlar inte om oförmåga i hemmet, utan ovilja, samt att de räknar med att partnern gör det. Alternativt att partnern har för höga krav, men nu syftar jag på män som inte tar sitt ansvar. Inte att allt måste skötas perfekt. 

Som sagt, många pappor gör ett utmärkt jobb, och de flesta är inte så usla att de inte skulle klara vv på ett acceptabelt sätt. En del pappor steppar t om upp då, åtminstone till en acceptabel nivå. För då måste de. Mamman finns inte längre där och kan rädda situationen. Båda föräldrarna får lika mycket egentid, i stället för att hans egentid är viktigare än hennes. Barnen får en piggare och mer utvilad mamma. 

Samtidigt undrar man hur många separationer som skulle kunna undvikas om dessa pappor steppade upp INNAN skilsmässan var ett faktum? I stället för efter.

Men är det så illa att pappan inte klarar det på egen hand, eller är direkt olämplig, då har mamman förstås inget annat val än att ha barnen på heltid. Men de flesta pappor är inte så.