Anonym (Integritet) skrev 2024-05-16 09:01:27 följande:
Huvudet på spiken! Jag avskyr också det faktum att vissa tror de har rätt att ställa vilka frågor som helst om ens liv. Och precis som du skrev, så är det ett intrång i den privata sfären! Avskyr också när de i luckan på Vårdcentralen frågar vad man söker för - inför alla andra som sitter i väntrummet!!! Hur fan tänker de???
Precis som du säger så är det inte du som gör fel och måste ändra dig! Du gör rätt i att inte svara alls, fortsätt med det! Bra att du markerar att det beteendet hos dem inte är okej, och jag ska börja göra likadant för folk måste ju få en chans att fatta hur respektlöst de beter sig! Ja det tar tid att lära känna någon, och man lär inte känna någon genom att ställa frågor!!! Faktauppgifter säger lixom ingenting om hur personen är!
Tack så mycket :)
Ett knep, vit lögn, jag lärt mig är också att jag muttrar "tyvärr jag kan inte prata nu jag har huvudvärk", då kan de bli stoppade av det för då fattar de att deras röst också förvärrar min huvudvärk. Underbart. Känns lite falskt, men va fan...får lite dåligt samvete av det men försökt då gaska upp mig att nej, det här är mitt enda val, det är detta eller det här andra, och dit vill jag inte.
Ibland kan man kaxa sig i huvudet men sen i verkligheten hamnar jag ändå där att jag vill inte såra någon. Konflikträdd är jag inte, men det är just det här att såra...Också tänkt att om man har en ung frisörtjej som är igång att klippa och fråga att den äldre är lite längre bort och så tänker jag att den äldre försöker uppfostra den yngre att så här ska det vara och den yngre vill bara passa in, men vill kanske inte ens ställa de här frågorna, men känner att det är ett måste. Haha, vilket I-landsproblem egentligen. Vi människor är för roliga, vad vi har förmågan att vira in oss, komplicera saker och ting.
jag har kollat upp det här med en del övertramp-frågor man får av andra, nu tänker jag inte specifikt från en taxichaufför eller frisören, utan andra där man känner det blir övertramp tex arbetskollegor, att de har inte särskilt hög emotionell intelligens. Bara att de tar sig den friheten, för det första. Sen tror de inte att de avslöjar ju dem själva, vad de själva står, när de ställer en fråga, de avslöjar tex fördom, sin okunskap om något, och så plötsligt är det här mitt problem? Nej, tack. Då har jag gjort som så att jag bara tittat bort, varit upptagen med något annat, eller inte svarat utan sagt något annat som typ hur vädret är, och tittar bort mot ett fönster, eller så avlägsnar jag mig, eller börjar jobba med något. Då hänger frågan där i luften och de bara står där men det får de göra när de är så dumma, de får tänka ett varv extra och se om de blir lite klokare förhoppningsvis på egen hand.
Jag kan klippa av, avlägsna mig, vara tyst, lämna något, när jag känner att den andre är på sådan låg nivå att det är inte lönt ändå, fattar inte. Man får välja vem man ödslar sin energi på, min energi, min dag, min rättighet. Vissa kan man vara övertydlig med, men ändå får man något dumt svar tillbaka och då bryter jag ifrån.
Hört samma från nåt ex som ville hålla mig kvar att jag inte skulle ha varit tydlig, och så har jag varit övertydlig hela tiden, bara att han inte var mottaglig, och sen ska försöka få mig att tro jag är skyldig att fortsätta stanna kvar. Också där hade jag kunnat spilla hur mycket energi som helst både på exet och alla runt omkring. Jag tror nånstans måste man komma till punkten att man inte kan påverka, ändra någons uppfattning, och även om man kunnat varför försöka, och därför ska man sluta bry sig om vad andra tycker, som mitt ex:s "klunga" av folk, de kommer ändå ha skapat sig en egen uppfattning utifrån nog mestadels vad han sagt eller för att visa deras lojalitet mot honom, medan jag var mer privat.
Jag förstod det här "plingandet" av energi, ungefär som ett osynligt tåg som skulle fortsätta då gå mellan honom och mig med hjälp av den här klungan, de som stod på stationerna, att han bara väntade på "plingandet" från mig, något rött som lyser, för då gav det honom mer luft att fortsätta. Nej, tack. Ingen luft. Bara att strypa det där genom att vara tyst, inte vilja prata om det, säga vi måste gå vidare nu, eller jag har gått vidare nu. Bara det är också provocerande att höra. Vad jag än har att säga vet jag att det är provocerande, bättre vara tyst. Jag får ändå lov att tycka vad jag tycker. Det tycker ju alla andra ändå att de har, och ändå är de inte jag. Tror de vet allt.
Det var nu från det förhållandet jag kom till den hårda insikten att man måste lära sig strunta i vad en del väljer att tycka om en, man vet sin sanning själv, vem man är och varför, och den har jag ingen skyldighet att övertala någon med så de då ska tycka om mig, jag är inte beroende av dem och de kan inte förstöra min sk sociala heder ändå, jag är starkare utan dem, genom att ödsla min energi, lägga ut min version i hopp om att jag då ska då bli förlåten för något jag aldrig gjort från första början är bara dumt.
Nej, man ska inte låta andra ha det övertaget och låta vissa saker få vara privata, också för att skydda honom, skydda minnet av oss, låta där sitta nån heder kvar åt det.
Det var där och då jag lärde mig en viktig läxa att man kan skapa sig en effektiv privat sfär genom att bara vara tyst, värsta ett sånt ex och andra vet för då vet de inte vart de har dig, och de får inte sitta med på färden längre. Det blir ingen färd. Tåget står bra där det står (borta hos mig, på min station), kommer inte komma. Bra, säger jag.
Men jag tror sånt här kan ärligt ge folk en viss portion av ångest för de tror de måste pleasa, sk "möta halvvägs", vem fan vill möta en idiot halvvägs? Ärligt? Jag vill inte ta ett enda steg ditåt. Jag vill inte möta dem alls. Att de andra också med sin ångest ska känna de måste bevisa sin oskuld, de måste, och de måste, och de kan krama livet ur sig själva att försöka då möta någon idiot halvvägs, kommer inte hända, de kommer bara ge upp mer och mer av sig själva, till vadå för? Vilken nytta? . Nej, de måste ingenting alls. Det är så du tar tillbaka makten. Din makt att ta. Att sitta på.
Men usch ja, jag vet de försökte psyka mig, som om jag vore kall eller empatilös eller ska du inte svara på det här? Eller man kunde bara se på dem då de levererat något han sagt att de väntade på mitt svar. Jag gjorde så då att jag avslutade, sa jag hade något att göra, eller rörde bara runt i kaffet eller vad jag nu hade framför mig, eller började samtala om något annat. Bröt av, helt enkelt. Om igen, låt de hänga där. De är de själva som gjort det. De kan inte kräva och räkna med att det är min skyldighet att fånga dem så de ska stå på mig och fortsätta. För det är ju så att har du väl accepterat inbjudningen till detta kommer dansen börja.
När jag hörde med en expert fick jag svaret att jag gjorde helt rätt i vad jag gjorde, både för min, och hans skull. Avslutat kapitel. Stängd dörr. Man har rätt att ha en stängd dörr. Är inte att vara otrevlig, kall eller empatilös, även om det var själva psykningen mot mig. Jag var hur artig som helst. Artighet är också ett sätt att skapa distans. Vi är inte så nära varandra som du tror på dina krav, begär, alltså är jag artig/are mot dig. Funkar jättebra. Kommer inte åt en.
Jag är nog sån att jag sniffar till mig direkt om någon försöker få mig i underläge, jag vill inte vara i överläge men jag vill vara lika, men då måste också mina gränser respekteras. Jag håller aldrig på så med andra, vad jag vet iaf, och vill inte att man gör det mot mig.
Sen är det ju så att alla är öppna med saker utan problem av det som inte är sårbart och den infon ger inte så mycket precis, det är det som folk inte säger som är guldet, men det är deras guld, deras rättighet att sitta på det. Jag ska inte tro det är min rättighet att försöka fingra på deras guld. Om de vill visa mig det, då är det bara att tacka för förtroendet, men fortfarande - deras guld.
Många tror jag gör misstaget att tro att de vet allt om någon annan som är sk social men de förstår inte att det de vet är det som den sociala känner sig trygg ,eller skapat en bild av, en presentation, vi sitter alla på vårt eget guld och det har vi rätt att skydda.
Jag vet jag fått förtroenden från människor och sedan den dagen de själva valde att gå ut med något kunde folk reagera med att bli ilskna att de inte fått veta det innan, att de till och med känt sig lurade. Vilket skämt. Jag sa aldrig att jag fått veta det innan. Men alltså vad är det för nåt? Självklart har personen ingen skyldighet att tala om något som hen ser som privat tills det ögonblicket den inte ser det som längre. Bara för de andra varit öppna med sitt eller tror de skulle ha varit det om de varit i den situationen betyder inte att det är deras rättighet att få veta det. Man har rätt att känna olika inför något, det som inte är känsligt för någon annan att dela med sig är det för för den tredje. Respektera då den tredje. Man får tänka tycker jag att det kunde vara omvänt. Något den tredje inte sett som guldet, som sårbart, men som jag gjorde eller gör.
Jag har också fått beröm sedan haha från en del människor som kan i efterhand säga att jag frågade aldrig (om det här känsliga) och hur uppskattat det var, hur trygga de var i det, tills de själva en dag valde. För mig var detta en självklarhet. Det är också att visa respekt, att man inte frågar vissa frågor.
Jag låter själv folk berätta om de vill vad de vill och i deras takt. Jag tror vissa tror då att man inte visar intresse, men det gör jag, bara om annat som jag märker först från den andra är okej, är något den vill prata om, den får ta första steget, den får öppna dörren lite på glänt. Jag kan alltid börja med att berätta om mig själv, öppna min dörr lite utan nån vinkling, något krav på att den andra då ska berätta om sitt.
Ja, det blir så fel, det ska vara ett utrymme där inte andra ska höra, där ska råda sekretess. Jag vet inte vad de tänkt alla gånger när de utformat receptionen på vårdcentralerna.
Förlåt, skrämmande mycket text, kanske :)
Nu slutar jag ;)
