När ingen vill ge sig

Du väntar

Att komma ut ur dödläge handlar om att kunna stå för dom konsekvenser som blir av ett sådant gräl. Tycker du det du tycker så stå för det och visa att din åsikt får konsekvenser för ert förhållande.  
Kanske dags att gå vidare? 

Om du inte tänker ge dig så får du väl vänta på att han ska göra det?

Verkar vara en rätt jobbig relation ni har om ni har storbråk, en historia av att det alltid är du som ber om ursäkt (vilket ger intryck av att ni har såna här situationer ofta), och att ni båda verkar både omogna och tjurskalliga. 

Om du alltid får ge dig oavsett vem som har gjort fel, är din särbo verkligen värd att fortsätta satsa på? Det du beskriver låter som en varningssignal, särskilt om det händer ofta. 

Nej vi bråkar i princip aldrig såhär. Men han har helt klart en historik av att tabba sig, jag blir vrång, fräser ifrån, men backar sen för att han ska börja prata med mig igen. Av den anledningen är jag trött på att vara den som ber om ursäkt. Jag har tröttnat på att vända andra kinden till och ständigt ta ansvar för att få igång kommunikationen. Det ligger inte alls för mig att vara tjurskallig på detta sätt, men nu fick jag nog helt enkelt. 

Min förhoppning var att någon skulle ha någon genial fras för att bryta isen utan att det låter som att man ångrat sin markering eller ändrat åsikt. 

Verkar jättejobbigt. Jag skulle nog inte tycka att det var värt det. 

En genial fas som jag kommer att tänka på: jag tycker inte att det här fungerar längre... jag tänker att vi kanske ska vara färdiga med varandra.

Hör av dig och gör slut. Antingen kommer han krypande, eller så är det verkligen slut. Kommer han krypande får du fundera på om han är värd en chans till. För det låter inte som en sund relation, inte om han ofta ställer till det men vägrar erkänna några fel och du alltid får backa.

Bra att ni sällan bråkar, men grundproblemet kvarstår ju. Mitt tidigare svar är baserat på det. Han tabbar sig och kör sedan med silent treatment när du reagerar. Erkänner han någonsin några fel? Hur många chanser är du beredd att ge honom? 

Med tanke på att han resonerat att du ska ge dig förr hade jag gått vidare. Låter inte som ett kul förhållande utan jag hade skaffat mig en ny man istället. 

Skriv ett brev kanske? Där du lugnt och genomtänkt kan uttrycka vad du upplevde, hur detta påverkade dig och om det korsade några av dina gränser. Skriv också vad du förväntar dig av honom för att ni ska gå vidare, som att ni måste kunna prata moget om vad som hänt och att han ska ta steg för att undvika att göra om samma tabbe igen.

Annars, så sitt lugnt i båten. Gör saker som du mår bra av som att gå och träna, häng med dina kompisar (gärna någon som du har förtroende för och kan prata med), läs en bra bok ... Ju mer i balans du kan komma för egen del, desto bättre förutsättningar har du att lösa den här situationen på bästa sätt när han är redo att prata.

Låter som att ni har ett destruktivt kommunikationsmönster, ett som ni båda deltar i. Han förväntar sig att du ska be om ursäkt, kanske inte för att han egentligen tycker att du borde be om ursäkt utan för att det är så ni gör. Han ställer till, slår ner dina reaktioner och sen ber du om ursäkt, och han behöver inte reflektera eller ta ansvar för sin del
Du försöker nu att bryta din del av mönstret men verkar samtidigt ambivalent i detta och vill hitta någon genväg.
Ledsen men i det här läget så finns det nog inte det.

Mitt råd är att stå ut i att inte alltid vara den som bryter döläget. Du känner ju att din reaktion var adekvat. Stå för det. Passa på och fundera på er relation. 

Ni kan väl få igång kommunikationen utan att be om ursäkt? Fråga honom hur ni ska gå vidare nu. Utan att be om ursäkt.

Det är klart det finns. ?Vi behöver prata, och reda ut grälet från i helgen?. 

Ni kan också presentera era sidor och hur ni känner utan att någon tvunget ska vinna. 

Du kanske bara ska vara tydlig med att du är less på att alltid vara den som ber om ursäkt och tar första steget. 

"Bara så du vet. Jag är less på att vara den som först ber om ursäkt och tar första steget att bli sams, om du inte tar initiativet att komma till mig den här gången så kommer vi inte komma ur det här". 

Så får du se vad som händer. Fortsätta dödläget men kanske med ett annat läge?

Kan tillägga att jag och min man sällan bråkar också och jag alltid är den som först tar initiativ i liknande situationer så förstår helt klart din irritation. Både på motparten och på en själv som alltid ger sig först.

Har insett att min lägger en enorm laddning i vissa ord och i princip inte klarar av att säga dom. Jag älskar dig och förlåt är sådana och det har jag väl helt enkelt fått lära mig att leva med (han visar saker med handlingar istället så inte så att han inte fattar eller är okänslig och en dålig partner, men är som att han erkänner någon form av fel/svaghet gentemot sig själv om han artikulerar vissa saker)

Det är först när en part inte tycker att det är värt mödan längre man tar sig ur, finns inte så mycket att säga eller göra?

Sen kan det bero på vad det handlar om också, det du tycker är legitimt i din värld kanske inte är det i andras.