Inlägg från: Sessrumner |Visa alla inlägg
  • Sessrumner

    Hur ska man reagera?

    Hallå där...
    Kanske inte rätt forum, men vet inte vart jag skulle ställa frågan annars...
    Hamnade i en diskussion om detta med att "Om barnen visar sig vara homosexuella" och fick frågan hur jag skulle reagera.
    Jag funderade och funderade och kom fram till att jag inte har en aning! Jag ser ingen anledning att reagera!
      För mig är frågan oväsentlig på det sätt att de är helt ok för mig vilket som - jag bryr mig inte om vilken läggning mina barn har.
    Om frågan var hur jag skulle regaera om det visade sig att mina barn var hetero skulle jag känna precis likadant, lite sådär "Och...?"
    Är det fel? Ska man ha en reaktion?
      För mig är det en konstig fråga eftersom jag bara ser det som kärlek och inget konstigt alls... Men gör det saken värre för barnet som kommer ut?
    För det enda hemska scenariot jag kan tänka mig i den situationen vore om det hade varit svårt för mitt barn att komma ut inför mig (mer än "normalt svårt"), att h*n trodde att jag skulle ta illa upp eller så.
      Tanken på att deras beslut att berätta för mig om sin kärlek skulle ha gjort ont gör mig tårögd redan nu (och då är min äldsta bara 8), för då har jag misslyckats.
    Och DÅ skulle det faktiskt bli en reaktion - jag skulle be mitt barn om förlåtelse för att jag inte tillräckligt visat hur viktig dess lycka är för mig och att jag på något sätt fått honom/henne att tro att detta var något jag fördömde eller på annat sätt blev besviken över.
    Men det skulle vara de enda som jag kommer på nu...

    Men hur ska man reagera? Kan min inställning på något sätt försvåra ifall mina barn skulle behöva berätta för mig eller kommer det spegla dem under livet och göra den dagen till en dag då de känner att de inte har något att vara rädd för - att de vet att mamma och pappa inte har några som helst problem med detta?
    Och är det fel inställning att det faktiskt inte spelar någon som helst roll? Kan de tro att det då inte betyder något - för det gör det ju, jag vill att mina barn ska uppleva den stora kärleken o.s.v. Jag bryr mig bara inte om huruvuda det är en kille eller en tjej...

    Ja ja, nu svamlade jag - jag vet. Jag blev bara så känslomässig.
    Jag hoppas det går att förstå vad jag menar iaf, annas är det bara att fråga så får jag förtydliga mig...

    MYCKET tacksam för svar - även om det bara är funderingar och inga direkta SVAR...

  • Svar på tråden Hur ska man reagera?
  • Sessrumner
    Du säger att det är oväsentligt vilken läggning dina barn har. Tänk bara på att det förmodligen inte är oväsentligt för dem. Alla har vi olika upplevelser, och olika sätt att reagera, men förminska inte deras oro.

    Nej, det är ju det jag är inne på lite grann att 'tänk om det spelar en betydligt större roll för dem'...
    Men samtidigt hoppas jag ju, på ett sätt, att detta är precis som med det mesta med att vara förälder. Man tar ett djupt andetag, dyker i och hoppas att det visar sig att man gjort rätt.
    För på ett sätt känner jag det som att mina barn kommer växa upp och veta att jag älskar dem och att sexuell läggning inte är någon deal-breaker i denna familjen.
    Det jag är rädd för är om jag har fel, att de inte ska veta detta.
    För mig kan barnen vara rödhåriga, feta, vänsterhänta, bögar, transor - och det förändrar inte min kärlek till dem. Jag vet att samhället (ja, jag generaliserar) inte riktigt ser det så, men jag gör det och det är det jag hoppas att de kommer veta...
    Det var därför jag tänkte att det är bättre att ställa en "dum" fråga och kanske lära sig något än att grubbla och inte söka något svar...

    Nåja, det är några år kvar tills barnen växer upp (eller, ja, det gör de ju hela tiden, men ni fattar?)... Tiden tillsammans lär förhoppningsvis lära mig vilke mina barn är.
    Det kanske känns så svårt just nu eftersom de är så små att jag inte ens kan föreställa mig dem vuxna (främst inte med en sexualitet!) och att dte därigenom blir så svårgreppat...? I don't know...
    Jag vet inte... Jag tror att man kommer jävligt långt med kärlek... Har jag klarat av att bli en bra mamma så ska jag nog klara av att "bära den kronan" i de olika skeden jag får uppleva med barnen...
    Och när eller om den dagen kommer så får jag se om jag gett barnen rätt bild, förhoppningsvis har jag det.
    Och det är väl allt man kan hoppas på antar jag?
  • Sessrumner

    Vi använder inte "pojkvän/flickvän" just eftersom vi inte vet vilket det blir. Och barnen är ju så små så det har inte blivit så speciellt mycket såna diskussioner. Vi kommer nog använda uttryck som "när du blir kär" och "när du vill skaffa familj", där finns utrymme för både det ena och det andra.
    Vi kommer naturligtvis alltid lyssna på våra barn, hittills har vi lyckats väldigt bra och det är ett medvetet val vi gjort. Vi ser det som att om vi lyssnar på dem nu när de har "små" saker att berätta så ökar chansen att de känner sig säkra att berätta "stora" saker också.
    Och töntiga frågor... Ja, ska jag gå efter min 7:årings "suck"-min ibland när jag pratar med honom så är jag på rätt väg iaf!
    Jag är tydligen jättetöntig redan - och jag som trodde jag skulle bli en sån cool förälder, till skillnad mot mina mossiga, insnöade...
    Det känns som, efter de svar jag fått, att jag tänkt rätt på nåt sätt - att det nog kommer bli bra...
    Tack för alla svar och "tips"...

Svar på tråden Hur ska man reagera?