35+ som fått första barnet del 11

*Hastar in..J* Jag är här, Ekis! Och du är välkommen in till mig nu om du vill! *Hastar ut igen...*

Någon stackare som kommer ihåg mig?  
Känner mig jätteego som - som vanligt- tänker kasta mig in utan att kommentera alls. Jag vill ändå säga att jag läser allt, gråter, skrattar, tycker och tänker om allt det ni skriver, men det är för mycket i mitt liv och min hjärna nu för att orka kommentera i skrift.

Iallafall vill jag berätta för er som känner mig att jag och maken bestämt oss för att separera . Allt har gått bra och lugnt och vi är helt överens. Vi funkar som vänner/föräldrar men inte som par, så är det bara. Och vi har försökt, vi har kämpat själva, gått i familjeterapi nu och nu är det som om nåt fallit på plats. Vi vill inte mer, helt enkelt.

Jag har redan köpt en lägenhet, 5 min från den vi har nu (som maken behåller). En liten, söt, välplanerad 3:a på knappa 60 kvadrat som var som en skänk från ovan - vi kände nästan att det var meningen att den kom ut på marknaden just nu... Får tillträde 1/12 men flyttar nog inte in förrän till årsskiftet. Måste fixa och dona och tapetsera och greja först. Esther är så van att träffa oss en och en bl a för att jag ju jobbar skift, så jag hoppas att hon kommer köpa idén att bo på två ställen. 'Vi kommer inte ha varannan vecka, utan gå lite efter hur mitt schema ligger, 2 dagar här, 2 dagar där, typ. E är van vid sånt och brukar aldrig ha någon separationsångest så vi hoppas att det funkar...

Så, nu vet ni...
*smiter ut i kulisserna igen..*

Om man går fort och skrattar mycket så syns det inte hur ful man är!

Haha, Cat, katterna stannar hos M - så jag blir kattfri! Vilket känns helt ok, jag lär ju ändå få passa dem under semestrar och annat!

Om man går fort och skrattar mycket så syns det inte hur ful man är!

Tittar in med en snabb egorapport - kanske jag snart kommer att va mer aktiv härinne, när livet börjar lägga sig lite mer tillrätta...

Jag har ju separerat från M nu, flyttade in i min nya lägenhet vid nyår, så nu har jag bott här en månad. Har renoverat  badrummet under den här tiden, så det är först nu som jag börjar landa och känna mig hemma. För det gör jag, lägenheten är perfekt för mig och E. Den ligger dessutom bara 5 min promenad från M.s lägenhet, med dagis mittemellan lägenheterna. Kan ju inte bli bättre.

Separationen har gått bra. Vi är överens, vänner och helt eniga om att det här är rätt beslut. M har hjälpt mig jättemycket med lägenheten, lagt golv, målat, tapetserat; både för att han ÄR sån som person, dvs snäll och hjälpsam, men dessutom för att visa E att vi fortfarande är en familj, att vi hjälper varann och hör ihop även om vi inte bor i samma lägenhet.

E har tagit det hela strålande bra, nästan overkligt bra. Vi har hela tiden gjort det här till en positiv grej, vi har inte pratat om känslor som tagit slut eller om att vi inte vill bo tillsammans, utan bara kört på temat att "nu har mamma en lägenhet och pappa har en lägenhet och du E, du har TVÅ lägenheter, lyllo dig!" Hon tycker det är jättekul med två rum, hon trivs lika bra hos mig som hos sin pappa och hon är hos oss varannan-var tredje dag ungefär, vi går lite efter mitt jobbschema eftersom jag jobbar skift. Ingen av oss vill ha varannan-vecka, vi vill träffa E oftare än så. Men hon är skön, hon bara frågar om hon ska va i min lägenhet eller pappas efter dagis, och så är det bra med det.

På dagis säger de att hon är precis som vanligt, hon pratar gärna om båda våra lägenheter och bara på ett positivt sätt och det är så skönt! Tror att hon tar det så bra eftersom hon är van vid att träffa mig och M en och en så mycket, med tanke på att jag jobbar kvällar, nätter och helger så mycket.

Allt funkar så bra (förutom trotset då... ) .Hon har slutat med blöjor (förutom nattetid, hon dricker fortfarande 2,5 dl välling innan hon lägger sig), hon pratar som en kulspruta och är helt enkelt underbar att vara med.

Jag är såååå glad att hon mår bra, för själv har jag börjat landa i det här beslutet vi tagit, och är i stor sorg just nu. Visst vet jag att vi gör rätt, men det var ju inte det här jag tänkte när jag gifte mig och fick E med min man...vi skulle ju alltid leva ihop... Känns läskigt och bittert att vara tillbaka "på marknaden" vid nästan 40  och jag är livrädd. Rädd för att alltid vara själv, rädd att inte duga, att inte fixa allt.  Känner mig gammal, trött och ful. Inte blir det bättre av att jag varit sjuk i stort sett hela januari med förkylningar och magsjukor som avlöst varandra, så jag har inte haft möjlighet att träna eller sköta om mig som jag behöver och vill.
Men, nu börjar det ljusna ute och jag kan känna att det börjar spira ett litet hopp nånstans långt inne, så jag hoppas på en bra vår... och vill försöka hänga me härinne mer, jag läser allt, men har mått för dåligt för att skriva och va me.

Förlåt allt ego, jag lovar, jag läser allt.

Mae - stor kram, vi får prata mer när vi ses...

Om man går fort och skrattar mycket så syns det inte hur ful man är!