Anonym (ensam) skrev 2010-03-29 01:02:08 följande:
Hejsan! Så skönt att kunna skriva av sig lite. Vad tufft det låter Förstår att du behöver honom i all oro kring det... Hoppas det löser sig så fort som möjligt. En bekant till mig har gått igenom en lång tvist tyvärr och som utomstående var det tufft att stå vid sidan av och bara vilja hjälpa i alla turer. Känner igen mig i dina tankar "När ska allt få vara?" Vi har kämpat oss igenom en del tillsammans, senast en lång resa till barn. Jag vet inte riktigt hur pass deprimerad han är. Han pratar inte om läkare osv förrän jag frågar från vecka till vecka. Han funderar mest och frågar jag hur det är så vet han inte?? Det svaret får jag "Jag vet inte...jag funderar". Läkaren sa mild depression och panikångest. Han provade antidepressiva men säger att han blev för trött av de efter någon vecka. Nu tar han Atarax vad jag vet än...och han väntar på samtal, så kanske de han träffar kan nå fram.I min mörkaste frustration, så blir jag som en känslobomb och dumt nog försöker jag nästan provocera fram svar från honom, för jag avskyr denna tysthet...Så jobbigt att inte veta vad som händer och han blir bollad mellan sjukvården och företagshälsan just nu...
Har ni varit tillsammans/gifta länge?
Min pojkvän fick också medicin, han blir mer lättirriterad, jättetrött osv, men han har inga planer på att sluta. Han har även panikångest, senast förra veckan fick han en attack, då han själv trodde det var hjärtat, det är så svårt att förklara, omöjligt tror jag att få honom att förstå att hans symptom inte grundar sig i någon fysisk sjukdom, uatn det är ångesten som tar sig kroppsliga symptom såsom hjärtklappning osv. Ända sedan han blev deprimerad, i oktober tror jag det var!? så har han fått för sig att han har massa sjukdomar; hjärntumör, hjärtfel osv. DEt kan vara fruktansvärt jobbigt. Vilket gör att hans humor blir ännu sämre och han får inget lugn alls, och kan därmed inte stötta mig i allt det här som han hade kunnat göra utan depressionen.
JAg känner mig hemsk som känner såhär, men jag hatar hans depression, för den sliter på oss, och det känns ibland som den skiljer oss isär också
hursomhelst, han fick en attck förra veckan och jag ringde sjukvårdsrådgivninig och så åt honom, och han fick en tid på psykiatriska avdelnignen, direkt. Han har fått skitkass hjälp på vårdcentral osv, det enda de gjorde för honom var att skriva ut medicin och sen skicka hem honom.
Läkaren han fick träffa på psykiatriska mottagningen gav honom en remiss till KBT, vilket jag tackar gudarna för!!
KBT ska vara jättebra efter avd jag hört, tror du något sådant skulle kunna passa din sambo?
