Ni med deprimerade partners - prata av er?

Cherry: Förstår att han känner att han förlorar tron på att bli bättre och vården... det verkar vara som ett lotteri att finna en person som man klickar med vad gäller samtal och någon läkare som man skapar bra förtroende för.... Jobbigt för dig också att han stänger ute dig, för när jag läser det du skriver, så skulle det ju kunna bli hur bra som helst om han bara fick rätt hjälp... Det enda man kan göra känns det som, är att försöka nå fram på flera olika sätt. Jag har testat att komma med motfrågor, frågor som öppnar hans tankar framåt; Vad vill han göra? Vad mår han bäst av? Är det rätt att gå tillbaka till samma arbete eller ska han kasta in handduken och starta om på nytt? Ska vi söka hjälp privat? (finns ju bra privata psykologer om än att det är dyrare). Jag försöker med våld och stark vilja att försöka ta mig själv framåt, men det är inte lätt. Saker han inte kan påverka gentemot vården smittar av sig här hemma...Han blir lätt kontrollerande i situationer han kan påverka. Jag har svårt att få vara ifred med mig själv och barnet och han vill vara med. Jag förstår att han inte mår bra och vill vara med oss, men jag känner mig kvävd då jag bär på stor irritation oftast när han inte släpper in mig. Funderar på att ringa läkarna själv, men vad ska jag säga? Jag vet ju knappt vad som händer eller vad som behöver hända; förutom samtal....