Ni med deprimerade partners - prata av er?

Har precis fått veta att min sambo befinner sig i en svacka. Jag har märkt av det de senaste två veckorna men när jag ställde honom mot väggen har han tydligen känt så här i ett halvår. Jag vill vara där för honom och stötta men han sluter sig som en mussla och säger att han inte kan formulera det i ord. Jag har själv varit djupt deprimerad men aldrig haft svårt för att prata om det eller uttrycka känslor. Jag vet inte vad jag ska göra om jag inte kan lyssna och stötta och han bara sluter sig i sig själv. Han vill inte ha proffessionell hjälp och jag känner mig otillräcklig. :(

Har nån av er vart med om att er partner drar sig undan och inte vill ha nån kroppskontakt alls? säger inte hej när han kommer eller går... så jag vet om det är depressionen det beror på eller annat. jag får kämpa själv just nu och det driver mig till vansinne.

Ja, absolut! Det är den västa biten, tycker jag. Sex är det som brukar föra oss närmare varandra, och ibland kan det till och med bryta en depression. Ändå gör min man allt för att unvika sex när han är deprimerad. När han är sig själv igen förklarar han det med att han hatar sig själv så mycket att han inte vill "straffa" andra med närheten av honom. Han känner sig äcklad av sig själv, och då är inte närhet och sex ett dugg lockande.

Hej!

Jag lever också med karl som är deprimerad....det som är jobbigast just nu är att han inte kommer ihåg vad han har sagt eller berättat när han får sina"utbrott" eller vad man nu ska kalla dem. Känns som att hans hjärna förtränger allting som den har sagt med jag kommer ihåg vart enda ord han sagt. Han säger inte elak saker, men det kom fram att hans jobb är viktigare än mig för att det gör att genom att jobba kan han tjäna pengar och därigenom behålla vårdnaden om barnet. Är livrädd att barnetsmamma ska får reda på det. För då tar hon nog barnet ifrån oss och det vet jag inte om min sambo skulle klara.

Hur klarar ni av att stötta er partners? Bärjar funderar på om sambon behöver gå på medicin istället för bara samtal.

Tack för att ni lyssnat...

Min man minns inte heller vad han har sagt under sina utbrott. Han säger kalla, hårda saker, men samtidigt på ett logiskt sätt, så det är svårt att veta om han bara är depp-knäpp eller verkligen menar det han säger. Men jag tar alltid upp det han har sagt, och han vet (när han blir sig själv igen) att det är viktigt att jag får berätta hur jag kände av det han sa. Det är så jag får kraft att orka stötta. Efter ett utbrott (som visserligen kan pågå i flera dagar) pratar vi igenom vad som hände och gråter tillsammans, så vi inte släpar med oss gammal groll och sårade känslor.

En annan sak som är nödvändig för att jag ska orka är att maken har sjukdomsinsikt. Jag skulle aldrig klara att leva med en psykiskt sjuk som förnekar sina problem och skyller på alla andra istället.

Tack...

Ska bli bättre på att säga till att vi ska prata om det efter "utbrottet" ändå om han då helst vill slippa prata på om det.

Personer i vår närhet vet om att min sambo inte mår bra så han förnekar det inte , men har valt att inte berätta det för barnets mamma, Barnet vet att pappa inte mår så bra just nu och att han går och pratar med en tant. Så det kan hända att barnet har nämnt det för sin mamma.

Hur går det för alla? Kanske dags för en liten uppdatering?

Min man har, som sagt, inte längre diagnosen depression, utan bipolär sjukdom. Sedan han bytte diagnos går det faktiskt mycket bättre. Bipolär är en livslång sjukdom, men den är ändå lättare att leva med, så länge den är rätt medicinerad och omgivningen vet vad det handlar om, än en "tillfällig" depression som varken medicin eller prat biter på.

Maken är fortfarande sjukskriven på deltid. Kanske kommer han aldrig mer att kunna jobba heltid. Vi märker att stress är en tydlig utlösare för nya skov, som det tydligen kallas. Vi har kallat det anfall - dvs när maken blir som förbytt och beter sig illa. Förut kunde sånna anfall pågå i flera dagar, upp till ett par veckor. Nu är det bara några timmar, och de är mycket mildare. Det kan jag leva med.

ensam, hur gick förlossningen?

Kram på er allihop!

Hej

Förlossningen gick bra och tiden har snurrat på fort. Med barnen känns allt så bra. Mina nya kärlekar. På relationsplanet sliter det. Depression och ångest är konstaterat och samtal varje vecka för mannen.
Ekonomiskr är vår buffert slut. Jag svettas med räkningar och bär allt detta. Rädd att inte alla papper kommer in till Fk trots att jag sagt att jag hjälper till. Har tänkt gå till banken och lägga om lånen vi har för att få ner kostnaderna vi kan och eventuellt låna upp lite så det finns ifa ärendet hos Fk tar tid.
Mannen är uppsagd tyvärr men sjukskrivningen är förlängd. Försöker vara ett stöd men har inte kunnat hålla tyst när ekonomin börjar slita på oss... rädd att jag inte orkar med mer.

Varför f-n kunde vi inte samarbeta och hålla oss flytande? Jag är så arg. Promenader, få komma ut mer och ifrån hjälper. Jag håller ihop inför barnen, gömmer mig bakom barnen och jag är såå trött själv. Hur sjutton hittar man energi att gå vidare när man knappt fattar vad som händer med den man älskar.

Skönt att förlossningen gick bra och att barnen mår bra!

Men vad jobbigt att din man fortfarande är på ruta ett. Han har mått dåligt bra länge nu väl?

Har du pratat med soc, eller nån annan på kommunen? Det borde finns stödformer han (eller ni som familj) är berättigade till. Det verkar vara ekonomin som oroar mest. Ring kommunen och fråga vart du ska vända dig för att förhindra att din mans depression (och bristande förmåga att ta ansvar för ekonomi, papper, ansökningar och liknande) driver hela familjens ekonomi i botten. Poängtera att ni är barnfamilj.

Min man har blivit erbjuden personligt ombud, men eftersom han fungerar så mycket bättre nu, känner jag att jag orkar ta den biten.

Energi vet jag inte var man hittar i din situation. När min man var lika dålig tänkte jag ibland en älskare hade piggat upp, men hur sjutton skulle man ha tid med en sån!? Jag skrev av mig en hel del, och sen kände jag faktiskt att jag fick energi av kontakten med vården och soc/kommunen. De skrev sina utredningar som vi fick läsa, och där stod det svart på vitt hur lite min man orkade och klarade av, och vilket tungt lass jag bar, och att jag var viktig både för min man och barnen. Det kändes som en slags bekräftelse. Någon såg hur jag kämpade och slet.

Ja...när jag tänker efter...det viktigaste är nog att man inte är ensam, att man har någon att berätta för, helst någon som kan ge positiv bekräftelse. Och kanske att man har åtgärder på gång, något nytt som ska testas, så att man hela tiden behåller hoppet om att nästa grej kanske ska ha effekt och äntligen vända situationen.

Skickar en styrke-kram!

Åh perfekt tråd! Startade precis en själv men sedan hittade jag den här!
Hoppas jag får haka på!
Min sambo är deprimerad och har varit så i ca 2 år nu (även innan vi träffades men detta är första ggn sedan vi blev tillsammans) och vi har 2 barn tillsammans.

Det blir bara sämre och sämre och jag har fått höra både ditten och datten från sambon när allt varit som sämst. Ena dagen ska vi göra slut, nästa bli särbos och tredje dagen är allt bra.

Behöver verkligen stöd och råd av folk som är i samma situation!
Ska ta och läsa igenom tråden nu och se vad ni skrivit!!!