Ni är EGOISTER!
Trots din (TS) hårda ton och uppenbara existentiella kris, som majoriteten av adopterade enligt studier upplever under sin uppväxt/livsspan, så kan jag förstå din frustration och tycker samtidigt det finns ett värde i att motpolarisera den lite naiva föreställningen kring "fenomenet" adoption som idag är starkt kopplat till individuell egoism som förkläs i solidaritetens färger.
Jag skulle dock vilja kommentera lite kring det du skrivit om kärlek till ens föräldrar. Den spontana reaktionen på att du inte älskar dina nuvarande föräldrar "på det sättet" kan jag mycket väl tänka mig får många att gnida sina ögon i förvirring, oförståelse och kanske t om avsky. Ditt resonemang att man inte getts möjlighet att bygga en relation till sin biologiska mamma i en "biologisk" kontext och koppla det till en negativ kausalitet pga uppväxt i Sverige blir lite knasigt. Många adopterades svårigheter att knyta an på ett djupare känslomässigt plan till viktiga person ska inte automatiskt kopplas till uppväxt i en "oidentifierbar" miljö. Förmågan att emotionellt knyta an till viktiga personer i ens liv och därmed kunna hantera/känslomässigt uppleva separationer adekvat skapas under det första levnadsåret, en tid då adoptivbarn vanligtvis befinner sig på barnhem. I denna miljö ges möjligheten att träna in denna förmåga i mycket varierad och enligt min uppfattning, begränsad upplaga. Vad som händer konkret är att ett barn inte blir uppmärksammad på signaler det ger ifrån sig; frustrationer, sorg, smärta, ilska i samma utsträckning som om det i "normala" fall skulle gjorts i en ex. traditionellt dyadisk föräldrakonstellation. Det som då sker är att barnet stänger av. Den teoretiska grunden för detta är inlärd hjälplöshet. Barnet lär in att stänga av känslor i vissa situationer för att skydda sig själv. Denna avstängning kommer sedan att ligga som bas för liknande upplevelser i livet som att separera från någon man tycker om, känna full tillit och kärlek till en individ etc. Studier har kunnat påvisa hur anknytningsproblem är kopplade till problem för individer i vuxen ålder pga bristande affektreglering i samspel med andra människor.
Det betyder att även om ett barn växer upp under förhållanden på ett barnhem som ej möjliggör denna anknytningsförmåga så spelar det mindre roll om barnet sedan växer upp i en "hemmiljö". Den bristande förmågan att knyta an till individer kommer ändå kvarstå.
Missförstå mig inte nu. Även personer utan förmåga att adekvat reglera sina känslor och knyta an, kan leva i nära relationer utan tillsynes problem då vi människor har en enorm dynamik och plasticitet i våra sätt att reglera emotioner och beteenden. Vi kan hitta sätt att bete oss, tänka och även känna som kompenserar för en avsaknad i spontan känslomässig respons. Men även om vi kan kompensera för det i vår vardag så förändrar det inte den subjektiva upplevelsen av kärlek, ömhet, tillit och sorg som av ovanstående resonemang stängs av i vissa situationer. Tro inte heller att detta är unikt kopplat till adopterade. Bristande anknytningar hittar vi ännu oftare hos traditionella familjer men eftersom adopterade har en sådan uppenbar separation bakom sig så tillskrivs ofta det som huvudförklaring till de existentiella kriser som de genomgår under sin uppväxt.
Det andra jag vill kommentera är det du skriver på sida 1 om att ingen av de hundratals adopterade du känner skulle valt att frivilligt slitas upp från sitt ursprung. Detta är lite kopplat till det jag skrivit ovan.
Självklart skulle väl ingen välja att slitas upp från sitt ursprung så tillvida att man kan utgå från att ursprunget skulle vara bättre. Att det finns som en underförstådd tes är uppenbar men samtidigt missledande. Ursprunget är vad som blir huvudtema för en person som växer upp i en "främmande" miljö där man ständigt blir betraktad som annorlunda och inte helt fullt som alla andra (hur mycket man än anstränger sig). Ursprunget blir lite av en mantra i den existentiella krisen som ger utrymme för ilska, frustrationer, sorg och smärta som man annars inte kan få utlopp för. Jag har full förståelse för att man attribuerar sitt lidande med sitt ursprung och att man intalar sig själv att i rätt miljö så hade allt varit toppen. Och miljö är viktigt för identitetsskapandet. Därmed inte sagt att det är avgörande. Adopterade har flera, statistiskt sett, individuellt kopplade sårbarheter med sig som är inbakad i begreppet adopterad. De intellektuella förutsättningarna är sämre då majoriteten av de föräldrar som adopterar bort sina barn oftast befinner sig i det lägre socioekonomiska och bildade skiktet. Inlärd känslomässig avstängning vid separation etc som påverkar affektreglering i samspel med individer på intim nivå pga dålig känslomässig uppassning under det tidiga levnadsåret. Det mest uppenbara, utseendet, som ofta avviker och bidrar till en negativ påverkan på identitetsskapandet under ffa tonåren.
Så vad vill jag ha sagt med mitt löjligt långa inlägg?
Jag både hyllar dig TS och sågar dig, för jag anser att på en politisk nivå så är det viktigt att problematisera denna västerländska rättighet. Och på individnivå är jag splittrad då jag anser att vi alla har ett eget ansvar att skapa vår framtid, men då vi startar i uppförsbacke med en ibland lite väl tung ryggsäck så kan det tyckas både orättvist och dumt att utsätta barn för denna extra last som börjar i ett egoistiskt begär och tyvärr rättighet att få vara som alla andra (skaffa barn och bilda familj).
Vill avsluta att säga att jag trots alla hundra du träffat TS som inte velat slitas upp från sitt ursprung, så är jag i sådana fall En som hade valt det. Inte med facit i hand, utan med inställningen och övertygelsen om att även om jag inte adopterats, så hade jag inte tillåtit mig själv att se mitt ursprung som en avgörande faktor till framgång eller välmående i mitt liv.
//Adopterad från Korea